Det var faktiskt riktigt kul att bowla igår och inom kort så kommer vi att göra om det och med viss träning så blir jag antagligen bättre i det. Jag hoppas såklart att även jag kommer kunna sätta strike och spärrar som det kallas för när man lyckas att få ner alla käglorna.

En sak som jag glömde att skriva i bloggen och det är att det borde ändå vara en viss åldergräns på bowling. Typ småbarn på under 3 år borde verkligen inte få vara med och spela. Anledningen att jag skriver detta var att när vi igår var och spelade bowling i Gröndalshallen så var det på banan bredvid en lite större familj som spelade. Pappa, mamma, och en massa barn i olika åldrar. I alla fall den yngsta var i alla fall en liten son på dryga 3 år och just i den åldern så är det ju mycket fart och spring i benen. Nu till saken var den att pappan i den familjen skulle visa sin lilla son hur man skulle spela bowling och satte fast det något mindre bowlingsklotet i hans hand och sprang och greppade tag i pojken och sprang med honom framför sig till banan och därefter släppte han honom. Den lilla pojken gled och kanade ut på den långa hala banan med bowlingsklotet fortfarande fastsatt i hans hand. Båda föräldrarna och syskon skrattade högt över att se sin son/bror ligga raklång i mitten av bowlingbanan med klotet fortfarande i den utsträckta handen. Jag för min del tyckte det inte var det minsta roligt, utan snarare så tyckte jag synd om den lilla pojken som "råkat" följa med av bara farten och glidit som ett klot ut på banan. Tur i oturen så verkade det dock inte så att den lilla pojken gjorde sig alltför illa, utan snarare verkade han vara mera förvånad över där han hamnade.

Det är så att min digitalkamera inte alls fungerar så himla bra längre och bilderna som jag tar blir inte alls lika klara och skarpa längre. Utan snarare så blir dom suddiga, oskarpa och det ser nästan ut som det ligger något slags filter över bilderna. Jag har tänkt investera och köpa mig en bättre digitalkamera, men det har ännu inte blivit av. Det var annorlunda förr i tiden och inte alls för så länge sedan då det inte fanns digitalkameror, utan då var det analog kamera med filmrulle som man sedan lämnade in för framkallning. Alternativ fanns det ju också och minns att jag hade en poloraidkamera och så fort man fotat så spottade kameran ut en färgbild.

Nu för tiden så kör man ju enbart med antagligen sin digitalkamera eller så mobiltelefonen och samlar upp sina bilder på datorn, och samla bilder i fotoalbum är ju mera ett minne blott. Alla bilder man samlar på sig på datorn uppgår för min del till att par tusen. Jag har ( och tycker även alla ni andra också ska tänka på det) att spara era bilder på externa hårddisk eller alternativ bränna ner era bilder som ni har på datorn på skiva. I fall olyckan skulle vara framme om datorn skulle gå sönder, brinna upp eller bli stulen.

Jag gick för en stund sedan igenom en massa gamla bilder som inte är tagna med digitalkamera, utan med en analog kamera och när man knäppt upp den filmrullen så minns jag att det spolades automatiskt tillbaka. Jag kom för en stund sedan att tänka på alla dessa gamla bilder som jag en gång i tiden fotade med min gamla analoga kamera och någonstans i källaren tror jag den kameran finns. Däremot alla dessa bilder är jag förstås väldigt rädd om och dom får absolut inte bli förstörda. Det är ju minnen som aldrig kommer tillbaka och tur är väl det att man har en massa sparande foton att titta på som väcker upp gamla goda och fina minnen.

Nu tänkte jag bjuda mina läsare på lite gamla bilder från min analoga kamera och från min    favorit stad Nynäshamn när vi bodde där.

Alla har vi en gång i tiden varit små och även så mina    älskade barn. Från vänster: Jimmy, Nina, Tobias, Niclas och Henrik med minstingen Caroline i sitt knä.

Se vilken glad och runt liten Caroline som är ute och övningsgår tillsammans med sin storasyster Nina

Nina och Caroline

 Nina tillsammans med sina kompisar Jennifer i mitten och Denise