Det här med att flytta verkar ha blivit en trend eller om man så vill säga väldigt poppis, inom min krets av familj, mina barn och vänner.

Nu idag så var det alltså dags för Johan, Lizzy, Niclas och Tobias att flytta ifrån den gamla lägenheten i Vällingby, till en mycket större och dessutom mycket fräschare lägenhet i Huddinge.Det var inget snack om saken att jag skulle erbjuda mig hjälp att transportera det som nu fick plats i min bil och det är i det närmaste obegripligt att min bil fortfarande fungerar och inte helt och hållet har fallit ihop till en skrothög och syftade på att det har ju varit en hel del olika saker som gått sönder på bilen, men den tycks ändå vara stark nog att dra släpvagn och fylla bagageutrymmet till max, så att det nästan känns som bilen ska rulla på bakhjulen: :)

Nu bär strax det första flyttlastet av och vid skåpbilen står: Jimmy, Henrik, Niclas, Sam, Johan och Lizzy.

Idag blev det aldrig så att jag kunde fälla baksätet och fylla halva bilen med kartonger och stora svarta plastsäckar, och det var av den anledningen att en del utav barnen även skulle transporteras för att hjälpa till med att bära upp allt det vi flyttade. Pust, stön och en massa FLÅS har det blivit för oss alla idag. Det är nämligen så att lägenheten som Johan skulle flytta ifrån låg på 2:a våningen och dessutom saknade denna fastighet hiss och trappen upp till hans gamla lägenhet är väldigt smal och går liksom i spiral och det underlättade ju inte mycket för oss alla som skulle hjälpa till idag. Vi har alla sprungit upp-och-ner för denna smala spiral trappa och hämtat möbler, kartonger och stora svarta plastsäckar. Detta springade upp till 2:a våningen och sedan ner igen har fått mig att känna att jag inte har specillet bra kondition och numera är jag inte alls lika hurtfrisk, som jag var tidigare, utan nu känner jag mig mera som ett otränat fläskberg i trapporna och magen liksom "skumpar" när man springer i trapporna. När bilarna var fullastade så var det bara för mig och Johan att sätta sig bakom varsin ratt och lasta in ungarna och köra till Huddinge. Tack och lov så visade det sig att denna fastighet var iallafall utrustad med hiss ( så modernet) och vi alla slapp ta till trapporna, som vi annars hade fått göra och bära upp allting till 3:e våningen och med den dåliga konditionen,som jag har så hade jag nog troligen fallit helt utmattad rakt ner i stengolvet.

 Jimmy, Johan och Henrik vid den nya adressen.

Så fort Johan hade låst upp dörren till sin nya lägenhet och jag klev in så blev jag genast stormförtjust i lägenheten. Den var helt i min smak och den långa hallen påminnde mig om min egen hall hemma. 

Den fräscha ljusa hallen.

Det blev ännu bättre när jag fick syn på det snygga vardagsrummet, som helt och hållet gick i dom färgerna som jag gillar allra bäst och detta var helt klart en lägenhet i min smak och tycke.

Vardagsrummet gick i mina favorit färger rosa och svart.

Det blev många köringar idag mellan Vällingby och Huddinge och kan nu tänkas att Johan, Lizzy, Niclas och Tobias, som bäst håller ställa alla möbler till rätta i lägenheten och packa upp från karongerna och plockar upp från dom stora svarta plastsäckarna, eller så har dom kanske redan hunnit slockna.

Vilket jag däremot strax ska göra. Tillbaka på bloggen under morgondagen igen.

Godnatt

Idag är det en ny dag och det gäller att idag ta nya starka tag. Gårdagen var ingen direkt höjdardag och det datumet kommer jag alltid just förknippa med: pappas bortgång! Även om tiden har gått och man återhämtar sig efter ett sådant hemskt besked, så som jag skrev igår så kommer dom anhöriga ändå sakta men säkert tillbaka till livet igen. Så min gårdag ägnade jag mycket till att just tänka lite extra mycket på pappa, sörja honom och besöka hans grav. Men nu har en ny dag precis börjat och det gäller att blicka framåt och inte gå och tänka på allt det tråkiga, trista, dystra och negativa, utan att istället se positivit och glatt på livet.

Just det i morgon är det ju 1:a april och det är ju den enda dagen på hela året som man egentligen får dra ett skämt och luras med folk.

Jag hade egentligen tänkt byta mina vinterdäck på bilen denna helg och har sett att flera utav mina grannar ute på parkeringen redan har bytt ut vinterdäcken till sommardäcken, men av någon anledning, så tänkte jag att det kan nog vara lika bra att vänta ett tag till. Just luriga april månad, kan man ju förvänta sig att det från den ena dagen till den andra alltfrån kan börja snöa och sedan växla om till att bli klart och vackert väder med solsken.

För inte så många veckor sedan flyttade min mamma och vi samtliga syskon med sina respektive hjälpte till så mycket vi kunde. Idag är det dags för flyttlastet att gå..igen. Jaa, det är verkligen populärt att flytta inom min familj, men för min egen del så väljer jag att stanna kvar i min lägenhet. Så nu är det bara för mig att sätta fart  här hemma och göra mig i ordning för idag ska jag tillsammans med mina stora söner Henrik och Jimmy hjälpa Johan, Lizzy, Niclas och Tobias att flytta, och denna gång går flyttlastet ifrån Vällingby till Huddinge.

Jag vet att mina pojkar är starka och orkar bära tunga saker upp-och-ner för trapporna.

Medans jag hjälper till med att bära kartongerna.

Idag är det årsdagen då min pappa plötsligt lämnade detta jordeliv. Detta datum 2011-03-30, då jag fick det chockartade beskedet, det var helt klart det mest traumatiska ögonblicket i mitt liv. Det var många den dagen som drabbades utav en livskris och blev svårt chockade och såklart väldigt ledsna. Jag var så utom mig av sorg och grät 3-dagar i stäck, och kunde  inte heller få någon som helst ro i kroppen och kunde varken få någon vila eller sömn, men efter att ha varit vaken i flera dagar, så sa till slut kroppen ifrån och jag slockade av ren utmattning. Dagarna som följde därefter och fram till begravningen är inget som jag lagt på minnet och det var mestadeles ett enda stort töcken.

Nu idag har det redan hunnit passera ett helt år och tänk att ett år kan gå så  fort. Det är faktiskt så att även om det hänt något vädligt tragiskt och dramatiskt i ens liv, så kommer man ändå till slut successivt sakta men säkert  tillbaka till livet igen.

Igår kväll tänkte jag tillbaka på förra året och minns att vid den här tidpunkten, så levde fortfarande min pappa, men bara några timmar senare skulle det visa sig att han inte längre levde kvar och det gör så ont inom mig när jag tänker tillbaka till den dagen förra året.

Tidigare idag så satte jag mig i bilen och åkte iväg till Skogskyrkogården och hade köpt med mig både blommor, ljus och ett litet rött hjärta.

Du ska veta min älskade fina pappa, att du inte är glömd, utan du kommer för alltid att finnas kvar som ett vackert minne inom mig.

Jaa, det blev ju precis så som jag skrev härom dagen, och jag känner mig så otroligt glad..igen. Det är faktiskt så ( iallafall för mig) att så fort en dörr stängs bakom mig, så tar det inte specillt lång tid innan undret sker att nya dörrar öppnas och det är just det som har hänt mig. Både igår och idag har jag varit på interjuver och det har gått över all förväntan och på måndag sätter jag igång..igen.   

Jag är en sådan som oftast försöker se positivt och ljust på tillvaron, även om det ibland kan kännas fruktansvärt svårt och hopplöst. Men även om jag ibland kan surna till och sätta mig totalt på tvären ( händer inte alltför sällan.) Istället så bjuder jag hellre på ett glatt leende till mina medmänniskor än att ständigt gå omkring och se sur och moloken ut.

Testa gärna detta för en dag, så får ni se vad som bjuds tillbaka till Er själva:

Jag skulle vilja beskriva att i livet råkar man på oväntade saker och uttryckligen säga: Om det händer att en dörr stängs framför mig, så är jag inte en sån som står och tittar bakåt, med saknad på den stängda dörren och hoppas att den återigen ska öppnas. Nej, är det så att en dörr  har stängts bakom mig, så vänder jag mig  inte om och går tillbaka...det funkar inte för mig. Men är det inte så man säger: Att så fort en dörr slagit igen, så öppnas det snart flera nya.

Är det inte så man säger att efter regn kommer solsken, och det är just vad det är både utomhus och det känns nu även lite glatt och ljust för mig också.

Under förra veckan fick jag en hel del negativa och dystra nyheter, men precis som jag skrivit förut i bloggen, och som även mina nära och kära känner till, så är jag inte en sådan person låter mig slås ner.  Nej, det blir ingenting med det, utan det blir snarare så att innan någon har hunnit med att blinka med ögonen eller räknat till tio så är jag snabbt återigen uppe på benen.

Det gäller alltså, med andra ord att ha allt detta både inom sig och utomhus:

Jag fann denna fina dikt på nätet och tyckte den skulle passa på bloggen,  innan det är dags att dra ner ridån för ikväll.

Att vara stark är inte:
Att lyfta tyngst
Att komma längst
Att alltid lyckas

Att vara stark är
Att leva livet som det är
Att acceptera dess kraft
och ta del av den
Att falla hårt ner till botten
Att slå sig hårt
Att alltid komma igen

Att vara stark är
Att se ljus i mörkret
Att fortsätta kämpa för att uppnå sina mål och sina drömmar.

Jag fick igår veta av min dotter Nina, att en väldigt nära och kär anhörig till hennes make Janne ( min goa och trevliga svärson) hade gått bort. Det är alltid lika svårt, sorgligt, och ledsamt, när man som nära anhörig förlorar någon som man håller väldigt kär.

Ungefär vid samma tidpunkt förra året, snarare bestämmt den 30:e mars, så fick jag det chockartade beskedet att min älskade och omtyckta pappa inte längre fanns kvar i detta jordeliv, utan plötsligt utan förvarning hade lämnat och övergett alla sina barn, mamma, barnbarn, släktningar och vänner.

Att påstå att livet skulle vara enkelt och lätt är leva är inte sant!! Det är snarare väldigt svårt och komplicerat, att förstå sig på livet och påstå att: Livet skulle vara en dans på rosor"! "Nej, det är snarare en dans på en massa tistlar och taggar..."