Jag måste bara få visa mina läsare några roliga annonser som jag hittade på nätet.

En "lärare" som skriver JELPEN!! Dessutom är nästan allting

felstavat i annonsen!! Åh, herrejösses!!  

Vadå, giraffer...?

Om nu personen, som lagt ut den här annonsen, vill hyra sin egen lägenhet. Varför då annonsera om detta på Blocket?

Jag tänkte skriva och visa mina läsare vad min yngsta dotter Caroline är väldigt duktig på att göra. Jag ser att hon har en konstnärlig talang och hon gillar att skapa "sin egen" konst.

Jag kan inte direkt påstå att hon fått sin kreaktiva konst talang från mig, och tvivlar starkt att hon fått sin konstnärliga talang från sin far. Det måste helt enkelt ligga någonstans i släkten, men det har bara hoppat över någon generation.

Har plockat fram lite olika saker, som Caroline har gjort genom åren. Den allra första hon skapade själv var när hon gick på dagis och inte var mer än 3-4 år gammal.

Nu är Caroline 10 år och hon har vuxit och blivit lite äldre. Numera har hon utvecklas betydligt mera och hennes kreaktiva konst, som hon skapar blir bara till det bättre.

Nedan följer lite utav det som Caroline skapat genom åren.

Dom här två sakerna, som ska föreställa en dinosaurie och en liten skål gjorde Caroline på dagis, när hon var omkring 4 år

Här kommer nästa dinosaurier och det verkar som Caroline gillar att skapa just dinosaurier.

En färggrann tyg tärning 

 Lite julpynt. En tavla med en snögubbe och tre granar

En otroligt söt liten träfågel, med plats för.........

Servetter

Kastrull/Gryt underlägg

En färgrann liten kyckling

En döskalle kudde till sin plastpappa och en rosa kudde till mig

Skrivet av Sandra 30 januari 2011 klockan 16:29

Igår kväll blev det också en hemmakväll framför dumburken. Jag  hade kollat tv-tablån, och sett  att långfilmen Basic Instinct 2 skulle visas på Kanal 5. 

Basic Instinct 2 hade premiär någon gång under 2006, men det blev aldrig så att jag gick för att kolla på den filmen. Men igår när jag såg att den skulle visas på Kanal 5 klockan 21.00 Var det jag och Micke, som bänkade oss i tv-soffan för att se uppföljaren. Jag minns och kommer så väl ihåg den första filmen Basic Instinct, (från 1992) och den rysligt, hemskt spännande handlingen.

Kriminalpolisen Nick Curran ( Michael Douglas) i San Francisco är åter i tjänst efter att han av misstag dödade två turister vid en insats eftersom han var hög på  kokain. Internutredningen pågår fortfarande och Curran måste regelbundet träffa polisens psykolog, hans förra flickvän Beth Garner.

Nattklubbsägaren och förre rockstjärnan Johnny Boz har hittats mördad, naken och bunden, i sin säng. Uppenbarligen har han mördats med en ishacka med någon som han har haft sex med. Den siste som såg honom i livet var hans flickvän Catherine Tramell, ( Sharon Stone) som gick från Boz’ nattklubb sent natten innan.

När Curran och hans partner Gus Moran åker hem till Tramells hus träffar de hennes flickvän Roxy som hävdar att Tramell är oskyldig. Catherine Tramell är ute i sitt hus i Stinson vid Stilla Havet.Tramell förklarar att hon och Johnny Boz lämnade klubben tillsammans men att var och en gick hem till sig.

På stationen visar det sig att Tramell är stenrik författare och att hennes förra bok handlade om en rockstjärna som mördas av sin flickvän med en ishacka. Någon kan ha läst boken och sedan kopierat händelserna där eller också är Tramell mördaren och använder boken som alibi. Curran och Moran hämtar Tramell i hennes hus för att hon ska kunna frågas ut på stationen. I bilen och i förhöret verkar hon väldigt intresserad av Curran och berättar om den bok hon håller på att skriva: om en kriminalpolis som förälskar sig i fel kvinna. I förhöret berättar hon att hon inte hade något förhållande med Johnny Boz utan att de bara hade sex. De träffades när hon höll på att skriva boken om rockstjärnan som mördades. Hon går också med på att prövas av en lögndetektor, ett prov som hon klarar.

Efter jobbet träffas några av kriminalarna på en bar. Chefen för internutredningen, Nilsen, retar Curran för hans alkoholproblem och hans sätt att skjuta ned oskyldiga. "The Shooter" kallar han honom. Curran går hem med Beth Garner där han mer eller mindre våldtar henne. Efteråt berättar hon att hon träffade Catherine Tremell när hon studerade på Berkely.

Utredningen går nu vidare med att kolla upp Catherine Tramell, hennes bakgrund och vilka hon träffar. Det visar sig att hennes handledare under universitetstiden mördades och att hon nu umgås med en mörderska. Curran åker hem till Tramell och frågar om hennes umgänge. Hon i sin tur visar sig ha stora kunskaper om internutredningen om honom. På sitt arbetsbord har hon tidningsurklipp om honom och händelsen där han sköt ihjäl två personer. Plötsligt dyker Roxy upp och Curran går när de två kysser varandra.

Curran misstänker att det är chefen för internutredningen, Nilsen, som sålt utredningen om honom till Tramell. På stationen blir det slagsmål innan Curran åker hem och dricker whiskey. Beth Garner kommer dit en stund och berättar att hon egentligen fortfarande gillar honom. Nilsen tvingade henne att ge honom internutredningen, annars skulle han rekommendera att Curran fick sparken omedelbart. Efter att hon gått somnar han men blir väckt några timmar senare av telefonen: Nilsen har mördats.

Curran misstänker att Tramell mördade Nilsen. Utredningen visar att hennes föräldrar dog i en konstig flygplansolycka men Curran har nu tvingats ta tjänstledigt. När han kommer hem sitter Tramell utanför hans port och väntar på honom. De dricker  Jack Daniels och hon ger honom sin första roman, The First Time, om en liten pojke som mördar sina föräldrar i vad som ser ut som en flygplansolycka.

Senare på kvällen träffas de på en dansklubb och sedan åker de hem till henne och har sex. När han kommer tillbaka till stan träffar han Gus på en nattklubb. Gus blir full och han hjälper honom ut till bilen. När Gus har åkt håller Curran på att bli överkörd av en svart sportbil. Det blir en biljakt genom San Francisco som slutar med att den svarta bilen störtar utför en bro. Bakom ratten sitter Roxy som omkommer.

När Curran kommer hem till Tramell gråter hon och säger att hon inte begrep hur svartsjuk Roxy hade blivit. Hon tror inte att det var Roxy som mördade Johnny Boz och berättar om en tjej som trakasserade henne när hon pluggade på universitetet, Liza Oberman. I Berkeleys studentregister finns dock ingen tidigare student som heter Liza Oberman. Men i körkortsregistret hittar han Liza Hoberman, identisk med polispsykologen Beth Garner.

Beth Garner förnekar förstås att hon är inblandad. Hon ville inte säga något eftersom hon inte träffat Catherine Tramell sedan 1983 och att det var Beth Garner som blev trakasserad av Tramell, inte tvärtom. Tramell berättar då att hon polisanmälde Lisa Hoberman men när Curran kollar arkivet visar det sig att anmälan har plockats ut av Nilsen. Beth Garners förre make Joseph Garner mördades för ett par år sedan och mordet klarades aldrig upp. När han kontaktar polisen visar det sig att Nilsen har varit där före honom och ställt frågor.

Tramell har skrivit klart sin bok, The Shooter. Hon är inte längre intresserad av honom, nu har hon fått vad hon vill ha. Gus har fått upp ett spår, en tidigare klasskamrat till både Tramell och Lisa Hoberman har hört av sig. Curran, dyster och besviken, väntar i bilen medan han går upp till klasskamratens lägenhet.

Curran inser plötsligt att det verkar lite konstigt och att Gus kan vara i fara. När Gus går ut ur hissen anfalls han av en person som knivskär honom. Curran springer uppför trapporna och på fjärde våningen hittar han Gus döende. Han tar Gus revolver och plötsligt kommer Beth Garner runt ett hörn. Hon säger att hon fick ett meddelande från Gus på telefonsvararen att möta honom där. Curran skriker åt henne att ta upp handen ur fickan. Istället tar hon ett steg framåt och han skjuter henne. Hon ramlar på en gång och hennes sista ord blir "I love you". I hennes ficka finns bara en nyckelring.

När kriminalpolisen kommer dit hittar de en blond peruk och en ishacka. I hennes lägenhet hittar de ett skjutvapen, Tramells böcker och tidningsurklipp om henne. Vapnet de hittade är samma vapen som dödade Nilsen.

När Curran möter Tramell är hon upprörd: alla hon har älskat dödas under hemska omständigheter så kan hon tillåta sig att älska Curran? De två har ännu en gång sex hemma hos henne. Kameran flyttar sig från sängen till ett objekt som ligger under sängen: en ishacka.

Det var ett kort sammandrag från den första filmen. Nedan kommer en kort resume, om Basic Instinct 2.

Fjorton år har förflutit sedan Catherine Tramell ( Sharon Stone) lekte lekar med San Francisco-polisen allt medan folk runtomkring henne föll offer för en ishacka. Numera bor Catherine i London, men hon försörjer sig fortfarande på att skriva tantsnuskromaner med inslag av våld och mord, och fördriver dagarna med att jaga ständigt nya kickar. ”Risk addiction”, som hennes psykoanalytiker beskriver det, när hon i början av filmen kraschar sin lyxbil i floden Themsen och står misstänkt för ett nytt mord. Catherine njuter av att utmana ödet och på det sättet känna att hon lever.

Catherine går fri när det enda vittnesmålet ogiltigförklaras, men hon tvingas att fortsätta träffa dr. Michael Glass för en utvärdering. Dr. Glass’ egna mörka bakgrund - en patient som han sju år tidigare friskförklarat tog senare livet av sin gravida flickvän – gör att han har extra många vaksamma ögon på sig denna gång, för att inte låta en till psykopat komma undan. Men liksom alla andra män som korsar Catherines väg, faller Michael för den blonda skönheten, och låter sig luras och manipuleras av hennes små psykologiska hjärnspel. Och ju fler lik som dyker upp i hans omgivning, desto mer galen blir han på att inte veta vad som är sant eller inte om Catherine (vore det inte bara så enkelt att kolla upp hennes förflutna, och på det viset lägga ihop ett plus ett? Jag trodde det var en standardprocedur av polisen när det gällde mordmisstänkta...).

Sharon Stone må åldras med värdighet, och diskussioner om huruvida botox är hemligheten eller ej tänker jag inte ge mig in i, men när letandet efter huvudrollsinnehavarens eventuella rynkor är det enda intressanta med en film, anar jag att något är fel.

Kanske skulle man gett upp uppföljarplanerna ju längre åren gick, när manus gång på gång fick skrivas om eller skådespelare efter skådespelare tackade nej. ( Som Michael Douglas gjorde) Men inte Sharon Stone, som fick 12 miljoner doller ( motsvarar ca: 90 miljoner kronor för att klä av sig naken. ( Hmm, vilken skulle inte klä av sig näck, för den summan pengar......90 miljoner!!!!) Att Sharon dessutom hade enormt stora krav som  personliga livakter dygnet runt, tre barnskötare, två assistenter och en person som skulle planera resorna. I fickpengar fick hon nöja sig med "bara" 30.000:- i veckan. Två stycken bilar en cabroliet och en Cadilliac, med egen privatchafför. Endast det bästa är gott för Sharon, som förtås inte nöjde sig med annat en att bo i president sviten och dessutom hade tillgång till egen husbil, med all tänkbara lyx, luftkonditionering, privat badrum, tv, video, kök, sovrum etc.

Men nu är inte det det enda bekymret med ”Basic Instinct 2”. Där Catherine är en sexig femme fatale, som lyckades fånga sympati även när hon från att vara charmig växlade till kall och beräknande, är hon nu endast vulgär och inte särskilt trevlig. Och hur snyggt London än må vara som inspelningsplats (skickligt har man undvikit stadens alla kända byggnadsverk, och istället hittat en hel del snygga skyskrapor jag inte ens visste fanns), kan ingen stel, skabbig britt någonsin mäta sig med Michael Douglas snut från ettan. Karaktärerna är tråkiga och skådespelarna saknar personkemi, därmed finns det absolut inget för att hålla intresset uppe.

Även uppföljaren försöker sälja på sex och nakenhet, men efter att den amerikanska censuren varit framme med sin största sax finns det i ärlighetens namn inte mycket kvar att hurra för. Den första filmen hade sina heta och laddade scener, som säkert gav gifta par världen över tips på ett och annat nytt att testa i sänghalmen. Att se en ogenerad ( dessutom väldigt snygg) kvinna på 47 skamlöst lufta muttan vid jacuzzin. ( Verkade inte störa Micke det minsta, som satt brevid mig och småflåsade)

Sorry, mina läsare att jag är lite sen med mitt inlägg idag. Men det är så att jag både under gårdagen och idag känt mig lite off.

Det hela började igår efter det att jag hade skrivet klart det förra inlägget, som blev rätt så mycket att läsa.

Jag hade tänkt dammsuga av lite här hemma innan det var dags att åka och jobba. Plockade fram dammsugaren från städskåpet och ser att själva dammsugarslangen och munstycket hade lossnat helt ifrån dammsugaren. Suck, vilken smartskalle är det som ställt in dammsugaren, så här? Isär plockad i tre delar!

Jag som verkligen avskyr allt som har med städningen att göra. Var nu tvungen att sätta ihop dom dammsugardelarna. Började sedan att dammsuga, men efter en stund tyckte jag att själva suget i dammsugaren började gå en aning trögt. Åh, nej, säg nu inte bara inte att påsen är full. Jag kollade påsen, men det var inte speciellt full, kollade även så att det inte var något som hade fastnat i själva slangen eller munstycket, men vad jag kunde se så fanns det inget stopp i någon av dom delarna.

Det gick bara inte att dammsuga, med att dammsugare som saknar kraft till sugförmåga. Jag förmodade att det var själva motorn i dammsugaren, som i det närmaste gett upp helt och hållet. Okej, det var bara att inse att våran dammsugare hade gjort sitt här hemma. Men tycker ändå att en dammsugare ska hålla mer än ett år, innan det coolar vippen.

Jag slängde en blick mot klockan i köket och såg att det var bäst att göra sig redo och åka till jobbet. Jag förutom att jag alltid i sista minuten kommer på en massa andra småsaker, som ska göras innan jag kommer iväg. En utav mina handväskor ( byter emellanåt) hade tänkt ha min andra väska igår och grejerna och DÅ menar jag alla mina prylar, som ryms i min handväska och det är inte lite det må jag säga.  Jag bestämmde mig även för att gå förbi grovsoprummet och slänga våran förbrukade dammsugare. Jag kände mig verkligen som en packåsna, och det hade varit en syn för gudarna. Jaa, förutom, min handväska, så släpade jag på dammsugaren, med tillhörande slang och två soppåsar.

Jag kollade på min mobil för att se hur mycket klockan hade blivit och upptäcker att tiden för att hinna med pendeln som går 13.43 börjar bli knapp. Jag gillar inte att stressa, men ändå har det blivit det både i onsdags och igår torsdag. Jag gick med raska steg på våran numera upplockade gångväg. Men så fick jag ideen att gena mellan radhusen (där det förstås inte är plogat) det hade blivit skare på snön och det är nästan värre att gå i sån snö, än att pulsa i nysnö. Det är nätt och jämt man tror att snön ska hålla under fötterna, vilket den inte alls gör och man sjunker ner. Jag hade kommit till slutet och skulle nu bara ta mig ut på den andra gångvägen, men först skulle jag bara ta mig över en meterhög upp plogad snövall. Jag svor tyst inom mig själv och ångrade att jag genat mellan husen. Att jag inte tänkte på dom upp plogade snövallarna. Jag orkade bara inte gå tillbaka samma väg, och då hade jag dessutom missat pendeln. Jaa, vad göra! Det var bara att försöka klättra sig uppåt) vilket inte alls var så svårt, som jag från början hade trott) men sedan skulle jag även komma ner och det var då som jag landade så galet fel med min fot. Jag kände med en gång en smärta i foten och insåg att jag måste ha vrickat den. Jag försökte stödja mig på hela foten, men det gick inte specillet bra.

Åh, nej, nu blir det inget jobbade för mig. Det var bara att vända hemåt igen, och det gick inte fort må jag säga.

Så jävla typiskt att saker ska hända mig hela tiden. Jag som tillsammans med Micke, Caroline och eventeullt Jimmy, hade tänkt åka till Västerås i helgen och hälsa på min dotter Nina, Janne och mitt söta barnbarn Nova.

Nina ringde mig nu på eftermiddagen och frågade hur läget var. Jag berättade att vi inte kunde komma till dom i helgen, utan att vi skjuter på det till någon helg framöver. Nina berättade att Janne, hade bihållsinflammstion och både Nina och Nova var genomförskylda. Så även om min lilla olycka, med foten hade varit, så hade vi ändå inte kunnat åka.

Nu är det fredagskväll vilket innebär hemmakväll, med myspys framför tv:n och se kvällens danser i Lets Dance.

Skrivet av Sandra 28 januari 2011 klockan 18:22

Jag som tyckte gårdagen började så himla bra.Mina nya stövletter som jag under förra veckan hade beställt via nätet fick jag hem igår. Tycker dom är så snygga så, men dom passar inte direkt att ha på jobbet, men när man vill vara lite extra fin och ska gå på fest. Eller åka någonstans ( som t.ex Västerås i helgen) då kommer jag att ha dom på mig.

Men redan innan klockan hade blivit 14 så började det strula till sig, med en massa olika saker.

Lika bra att ta det från början, så att mina läsare hänger med. Jag bestämmde mig för igår efter det att jag skrivit klart min blogg att åka en liten snabbis in till stan. Innan det var dags att åka vidare mot Skarpnäck och jobba kväll. Jag hann inte med att besöka så många butiker och efter en liten stund var jag tvungen att gå mot tunnelbanan . Gick ner vid Hötorgets tunnelbana, men ser så fort jag kommer till spärrvakten att det är alldeles nedsläckt. Fick veta av andra passagerare, som hade frågat spärrvakten att det var strömavbrott mellan Fridhemsplan och Slussen.

- Åh, nej!! Nu blir jag sen till jobbet.....fan.

Jag stegade fram till spärrvakten och frågade honom, om det överhuvud taget gick några som helst tunnelbanor från centralen. Fick veta att från centralen, skulle den röda linjen fungera och den stannar ju vid Slussen, och därifrån kunde jag byta till tunnelbanan mot Skarpnäck.

Nu blev det till att skynda sig och det blev snabba, raska steg jag gick mellan Hötorgets tunnelbana och centralen. Svor inom mig själv och tänkte att nu blir jag sen till jobbet. Jag var tvungen att ringa jobbet för att meddela att jag kommer senare.

Jag verkligen avskyr och hatar SL!! Det händer allför ofta att det är något som strular med SL. Om det inte är inställda pendeltåg, så drabbas pendeltågen av växelfel,, fastfrusna växlar, dörrar som inte tycks kunna stängas. Bussarna kör inte alltid efter tidtabell och vid ett par tillfällen har inte alltid bussen kommit när jag står och väntar på den i Farsta Stand. Tunnelbanan, ( åker jag inte så ofta) men dom få gångerna jag gör det, så brukar det vara så smockfullt med folk, och det känns nästan som man står och flåsar varandra i nacken.

Jag kom till slut fram till centralen och går ner till röda linjen, och nere vid perrongen stod det massor av passagerare och trängdes. Någon minut senare kommer en tunnelbana och först ska vagnen tömmas av passagerare och det gör att det blir ännu mera folk som får lov att trängas på perrongen. Jag trodde först för att litet ögonblick, "att nu klämms någon stackare ihjäl) när så alla som skulle gå av i centralen. Då ska ALLA vi andra som stått och trängts på perrongen pressa oss in i vagnarna. Ni kanske själv kan föreställa er hur mycket folk det var på tunnelbanan igår, och jag tror aldrig någonsin jag stått så nära några okända förut, man kände sig verkligen som man var packad som en sardin i burk.

Det gällde ju bara två ynkliga stationer och man fick lov att stå tätt-tätt-intill-vararandra. Framme vid Slussen, tänkte jag byta till tunnelbanan mot Skarnäck, men läser på skylten att det endast går tunnelbana mot Farsta Strand och Hagsätra. Alltså, inga tåg mot Skarpnäck.

- Nähä....då blir det till att åka mot Gullmarsplan, och därifrån byta till bussen, som stannar vid Norra Sköndal och sedan gå yttligare 15 min. Herregud, vilken strulig dag, ( men det kommer mera)

Jag kom till slut äntligen fram till jobbet, men var försenad ca: 1 timme. Men det skyller jag helt klart skitdåliga SL.

Micke som också igår skulle åka in till stan efter det att han hade jobbat klart. Även han ville shoppa lite nytt, nu när det i dagarna varit lön utbetalning. Micke ringde mig när han stod på våran perrong och sa: -Pendeln, som skulle gå 16.43 är försenad och ny beräknad tid är 17.05

-Ja, det inget som förvånar mig när det gäller SL längre.

När Micke hade kommit en station längre pep det i min mobil. Micke hade sms:at och det stod följade: Först var pendeln sen i 20 minuter och nu står vi helt stilla i Haninge. Dom ropade just ut i högtalaren att det är dörrfel och det måste åtgärdas innan vi kan åka vidare. När jag läste detta, så suckade jag bara djupt. Det finns inget bra alls positvit längre att säga som SL.

Jag anser att allt detta beror på hur det sköts och styrs upp utav den såkallade ledningen, inom SL Där sitter säkert såna där halvfeta kostymnissar, med alldeles för höga löner och försöker planer och styra SL, och det går endast åt ett håll, och det är käpprätt åt helvete.

Efter det att jag läst sms:et jag fick av Micke så upptäckte jag att  luckan till batteriet på min mobil var borta. - Åh, nej, säg inte att jag gått och sumpat luckan till batteriet.

Skyndade mig till skåpet och vände ut-och-in på min handväska, kollade även i mina jackfickor, men luckan till batteriet fanns inte att finna någonstans. Jag gick runt på jobbet och kollade dom platserna jag hade varit på, men luckan men kunde inte alls finna. Jag var illa tvungen att göra en provisorisk lagning, och satte fast lite tejp, så att inte batteriet också skulle ramla ut.

Ringde upp Micke och frågade om han kunde gå förbi Phonehouse och fråga om man kunde köpa reservdelar som t.ex en lucka till batteriet som jag hade sumpat någonstans.

Micke var schysst och gick förbi Phonehouse och säljaren hade berättat att det var en beställning vara. Det skulle ta några dagar innan butiken skulle få in den och  priset för en ny lucka till mobilen skulle gå på 499:-!!!! Skitdyrt tyckte jag, som inte är beredd att betala, så mycket för bara en liten plastbit. Micke kollade även på ett annat ställe inne i stan och blev tipsat ett nytt ställe, som jag aldrig någonsin hört tals om som hette Skalman.se

Jag brast ut i gapskratt.. - Jaså, finns det något som heter Skalman.se. Finns det verkligen batteri luckor där....? Är du säker på att du inte menar Bamse.se eller Lille Skutt.se?

Det hade blivit för mycket för både mig och Micke, så vi började båda att skratta. Vi kom överens att Micke skulle komma förbi mitt jobb och käka middag med mig. Strax innan klockan 18.30 kom en stelfrusen  Micke in på mitt jobb.

- Herregud, du är alldeles knallröd i ansiktet. Det ser ut som du somnat framför en kvartslampa.

Jag och Micke gick in till lunchrummet och jag värmde på våran färdigköpta mat, som igår blev jägarbiff med klyftpotatis och så förstås lite mimosasallad. Och nu kommer jag till gårdagens absoluta höjdpunkt. Jag stod vid micron och värmde middagen, när en kvinnlig kollega viskade och gestulerade att jag skulle komma till hennes bord.

- Okej, jag kommer.

Då hon satt ner och jag stod upp ( är ju rätt så lång) så hon bad hon mig komma ner till hennes höjd. Hon viskade i mitt öra på bruten svenska: Är det din son som sitter där borta...

Jag kunde inte hålla mig från att börja skratta.

- Vaa, tror du att det är min son som sitter där borta?? Åh, nej det är det verkligen inte. Det råkar faktiskt vara min make!!

Herregud, att Micke, skulle se så pass himla ung ut, det visste jag inte. Men han satt i profil några bord längre ner hade på sig sin nya coola skinnjacka och som vanligt sin har han sin numera fast vuxna mössa på sig, som han drar ner ( tycker jag) alldeles för långt.

Jaa, vi fick helt klart något samtalsämne, att prata om vid matbordet igår kväll. Men när min middagsrast var över, var det dags för Micke att åka hem.

Jag måste bara få visa upp mina nya snygga stövletter. Jag beställde dom via nätet under förra veckan och nu på förmiddagen damp det ner en post avi, att dom fanns att hämta. Gissa om jag fick bråttom att komma iväg och hämta ut mitt paket. Hemma igen, så öppnade jag med spänning kartongen och prövade mina nya stövletter, dom satte så perfekt och dom är så asläckra, med flera dubbla rader av nitar runt skaftet, och klacken är 5.5 cm.

Igår på min middagsrast på jobbet, ringde jag min äldsta dotter Nina. Jag hörde med en gång att hon inte lät bra. Min stackars söta dotter var alldeles hes, hostade. Nina berättade att hon låg nerbäddad i sängen och hade ont i halsen och var febrig. Tanken var att både jag, Micke, Caroline och eventullet Jimmy, skulle åka till Västerås nu till helgen och träffa Nina, Janne och lilla "Novisen", men nu idagsläget vet vi inte hur Nina kommer att må. Så vi tar en dag i taget och väntar och ser om Nina kanske blir bättre tills på lördag.

Det hela började med att Micke, som i vanliga fall inte brukar ha några som helst problem med att komma upp tidigt på morgonen försov sig. Micke, hade av misstag råkat stängt av sitt alarm när det satte igång vid 6-tiden. Det var först när mitt alarm gick på klockan 7 ( när jag jobbar kväll går jag aldrig upp innan den tiden. Det är när jag jobbar dag, som jag försöker komma upp omkring 6-tiden ) och säg vem som inte vaknar till mitt alarm. Ni vet det som Micke, fått rena-rama-tuppjucken på. Ja, ja, man vaknar i alla fall och Micke fick så bråttom att komma iväg, att ha skippade frukosten.

Jag min sömntuta gick upp som en zoomie i köket och gjorde det som jag alltid gör varje vardagsmorgon, och såg sedan till  att Caroline kom iväg till skolskjutsen. I all hast så råkade hon missa sin termobyxor hemma och jag kom på det just när hon redan var på väg ut till parkeringsplatsen. Jag öppnade ytterdörren och ropade på Caroline, men hon verkade inte höra mig.

- Åh, nej hon kan inte åka till skolan, utan sina termobyxor. Nu när det dessutom kommint ännu mera snö. Ungen kommer att bli genomblöt, och iskall, när hon är ute och leker på rasterna.

Jag som stod i dörröppningen klädd endast i mitt svarta nattlinne och insåg att jag inte skulle hinna in och sätta på mig ett par byxor. Och för att jag skulle hinna, med att ge Caroline hennes termobyxor, gällde det nu att tänka snabbt. I all hast hoppade jag i mina gympaskor och satte på mig jackan, och skyndade mig ut efter Caroline.

Tillbaka in i värmen kröp jag direkt ner i sängen och lade både på mig det varma duntäcket och en flit. Låg därinunder och skakade en stund innan jag somnade om. Blev väckt strax efter klockan 9 av att min mobil ringde. Jag har slutat, med att ha mobilen på ljudlös, när jag somnar om på morgonen, ifall det skulle vara någon som vill söka mig eller om det skulle vara något samtal ifrån skolan och det gällde mina barn.

Men nu var det inget speciellt viktigt samtal, det var bara Micke, som ringde och ville väcka mig. Jag som låg och sov så skönt och kände inte alls för att gå upp riktigt än. När jag väl kom upp ur sängen, så kändes det som jag vaknat upp på helt fel sida och kände mig allmänt småirriterad och småsur över allting. Våran katt Simba kom och spinnde runt mina ben, men jag fräste bara att "stick och spinn, någon annanstans"

Jag hade precis gjort mig i ordning och skulle sätta igång med hushållsysslorna. Då Micke, (ringer igen) och talar om att han tänkte komma hem på lunchen.

Vilket fick mig att svara....

- Åh, måste du verkligen göra det idag.

Antagligen måste Micke ha trott att jag skämtade, vilket jag inte alls gjorde. Jag kände bara inte för att ha någon som helst sällskap här hemma på förmiddagen. Men det hindrade förstås inte Micke från att komma hem ändå på sin lunchrast.

Jag vet inte vad det var som gjorde att jag hade så dåligt morgonhumör i morse. Antagligen berodde det på följande:

* För lite sömn och för mig är det otroligt viktigt att få mina ex:antal timmar sömn, om jag inte ska bli småirriterad och småsur.

* Eller så kan det bero på att jag numera har dragit ner på allt mitt ätande. Man har sedan tidigare vant kroppen, efter ett visst intag av både onyttig mat och godsaker. Men nu får det lov att vara slut, med det.

Igår till frukost blev det en kopp kaffe ( det är bara ett måste för att jag ska komma igång) och 2 skivor mörkt bröd, utan smör, med endast lite kaviar på. Till lunch som jag intog när jag kom till jobbet. En kopp, varma koppen, med en skiva mörkt bröd, utan smör och en banan. Till middag en halv kyckling, lite mimosasallad och jucie. Dricker inte alls mjök till mat, utan endast en liten skvätt mjölk i kaffe eller te.

Idag kom jag då äntligen igång litegrann med träning, och det känns förstås väldigt skönt nu att man kommit igång. Alltså på med joggingbyxorna och snörde på mig gympadojorna.

Det var inte alls det lättaste kan jag lova att försöka få med sig Micke, som tydligen hellre ville sitta hemma och "jäsa" vid datorn. Men med lite övertalningtaktik och tjatande så gav han till slut med sig och följde med ut.

Dom tidigare gångerna Micke följt med mig ut för att springa, så har han total vägrat att byta om till träningkläder och gympaskor har han inte haft på åratal, men i dagarna skaffade han sitt ett par.Istället dom få gångerna jag fått med mig Micke ut i motionspåret, så går han klädd som vanligt, det vill säga, jeans, skinnjacka, och sina boots/loafers. Sådana utstyrel kan man ju inte springa i, utan istället så powerwalkar han, medans varar joggningen med powerwalk.

I julklapp fick Micke bl.a ett par  nya svarta träningsbyxor utav mig och så dom nya gympadojorna, han hade inskaffat. Nu fanns det inte längre några ursäker att komma med, som han tidigare har ursäktat sig med: Det går väl ändå inte att jogga i träningsbyxor och boots...?

Vi gav oss av hemifrån och var ute och sprang ca: 1 timme.

Vad är det mitt öga skådar.....

 Jo, det är ingen mindre än "heffaklumpen" som kommer springande....

 Jag tycker Micke kämpar sig riktigt bra upp för uppförsbacken...

Det gäller verkligen att ta iiiiiii även om man tycker det tar emot. Det handlar bara om att man är otränad och det ger med sig efter tag.

Jag var verkligen på strålande humör idag, och det var för att jag nu kommit gång med joggningen igen. I nedförsbacke går det alltid lite undan och särkilt på vintern, då det både är snö och is

Nu är det raksträcka, och jag varvar joggningen med lite powerwalk ( är fortfarande lite otränad.) Vad gör man inte för att bli smal inför sommaren.

Åter tillbaka hemma var vi båda genomsvettiga och det blev direkt in till duschen.

Nu på kvällen blev vi sittandes som två ugglor i soffan och glott mestadels på tv:n. Inte för att varken jag eller Micke är mycket för romatiska filmer, men ändå blev det så att vi kollade på långfilmen "Wedding Date" som ikväll gick på Kanal 5.

I morgon börjar en ny vecka, som dessutom är min kvällsvecka på jobbet. Och kanske det blir ett blogginlägg från mig i morgon förmiddag, innan det är dags att åka och jobba.