Ja, vad är egentligen: Livets meningen eller om man väljer att kasta om orden lite: Meningen med Livet....?

Vi föds, lever och dör....En del tyvärr alldeles för tidigt och en del p.g.a sjukdom, andra olyckshändelse eller så ålderdom. Det är ju förstås lika ledsamt varje gång, men aldrig så sorgligt som när en väldigt nära anhörig går bort. Jag tror eller snarare vet att ingen som själv varit med och förlorat en anhörig eller vän, riktigt kan förstå och känna denna sorg, förtvivlan och maktlösheten som man känner.

Dom närmasta dagarna efter det jag fick det fruktandsvärda beskedet så har jag inte varit mig själv, utan skulle mera vilja beskriva det, som att jag fungerat typ som en robot och det känns som jag liksom går på automatik.

I kväll känns det som det kommer bli en sån där "sömnlös" natt och hopplöst att sova. Inte direkt för att jag känner på mig något, som jag gjorde förra veckan, men det är så otroligt mycket tankar som snurrar och går runt i skallen, och det blir liksom svårt att bara släppa funderingarna om varför detta hände.

Vår tid på jorden är begränsad till en viss fortfarande oskriven dag i framtiden, då vi utav någon anledning inte längre kommer finnas kvar här på jorden. Vi kan inte spara vår tid och vi kan inte stanna den, utan varje sekund, blir efter ett tag minuter, som blir till timmar, som blir till dagar, som blir till månader och som till sist blir till år. Ens liv tuffar på som ett expresståg och vi kan inte få tillbaka det vi ångrat eller gjort och vi kan inte heller kontrollera framtiden, vi kan spekulera och anta....men vi vet inget säkret om vad som kommer ske i framtiden.För varje dag som vi lever så blir vi ju alla äldre. Okej, åldern är ju bara en eller snarare två siffror och den åldern man uppnår när man om man blir gammal beror ju också väldigt mycket på hur man SJÄLV väljer att LEVA sitt liv. Om man lever sunt och tänker på vad man stoppar i sig och tar tillvara och är mera på värdefullt ens liv är så lever man nog antagligen längre.

    Tack, till Er alla som via både bloggen skickar kommentarer och så via min facebook, och skriver och visar mig sitt stöd över det hemska som har hänt.

Jag har förtillfället hamnat i en svacka och är så nere, ledsen, sörjande att det knappt går att finna ord. Jag har gråtit så mycket att det inte längre känns som jag har några tårar kvar, och numera är ögonvitorna alldeles röda p.g.a allt gråtande. Igår kväll somnade jag sittandes i soffan i vardagsrummet och hade somnat av ren utmattning. Då jag natten innan inte hade fått en blund i ögonen och sovit någonting. Såklart det blir att kroppen till slut själv säger ifrån och somnar gör man till slut vare sig man vill eller inte.

Jag som är troende förstår bara inte varför Gud, utsätter mig för det här. Det känns lite ungefär som om han "prövar min styrka" över hur mycket man egentligen ska klara av som människa.

Det känns ju som dom personerna som står mig allara närmast hjärtat och betyder väldigt mycket för mig bara går och dör. Úsch, det är så hemskt och börjar nu igen att gråta och minns hur jobbigt det var med tiden efteråt då pappa dog och etttag trodde jag faktiskt inte att jag skulle kunna resa mig upp igen. Nu igen inte ens 3 år har gått och det blir min älskade, fina, goa lillasyster som dör.

Som om nog inte detta räckte för mig och det finns även andra personer under förra året dog, men dessa stod mig förstås inte lika nära. Utan var sådana personer som jag blev släkt med för att jag gifte mig. Förra året närmare bestämt i november så dog min förre detta svägerska Maria, som var min senaste ex-makes Mickes lillasyster. Även tidigare samma år förra sommaren dog en tidigare svåger till mig och han betydde mycket för mig, så hans bortgång tog mig hårt.

Jag vet inte just nu idag exakt hur länge det tag innan jag blir mitt gamla vanliga jag igen, och kan känna: Glädje, lycka och skratta...igen. Just nu så känns det väldigt långt borta...typ långt bort i fjärran. Jag måste få ha tid för att sörja och gråta och en sista gång få se min syster och efter det begrava henne. Den ovissa framtiden får avgöra när det blir så att jag återigen ( kanske) blir mig själv igen.

Till minne av min älskade lillasyster Nenne....

Du kommer för alltid finnas i mitt hjärta och din humor och glada skratt, kommer finnas kvar i våra minnen. Vila i frid och ta mycket väl hand om vår pappa i himlen

Puss och Kram...

R.I.P

Nenne

Jag vill tillägna denna låt till min syster och tycker den är väldigt fin och väl passande för sammanhanget. Lyssna själva så får ni höra...

Jag är fortfarande i chock och har nog ännu inte riktigt fattat det att min älskade fina, söta lillasyster Nenne inte längre finns bland oss.Det gör så ont i mitt hjärta och det värker i varenda del av hela kroppen efter en sådan saknad och längtan efter min lillasyster.Det känns som om jag just nu befinner mig i en mardröm och det som har hänt inte har hänt, utan att jag befinner mig i en riktigt hemsk och otäck mardröm och vaknar snart. Men på något märkligt konstigt sätt så är detta ingen mardröm, utan allt det som jag fått höra är sant!!

Natten mellan onsdag och torsdagen, kunde jag ju inte somna och det kändes inom mig som om det hade hänt något, men kunde inte direkt sätta fingret på vad det var som hade hänt. Däremot kände jag inom mig en oroade känsla att det var något som hade hänt. Däremot så kunde jag absolut eller för mitt liv inte tro att ytterligare en väldigt nära anhörig inom familjen hade gått bort.

Natten mot idag satt jag och bloggande fram till 2.30-tiden och efter det satt jag och läste om: Himlen, änglar och personer som har upplevt döden och träffat Jesus och sina nära, döda anhöriga.

På något konstigt sätt så gjorde jag samma sak när pappa min gick bort för snart 3 år sedan. Min älskade, omtyckta kära pappa dog: 2011-03-30. Min fina, söta, gulliga lillasyster dog: 2014-02-19.

Det känns väldigt viktigt för mig just nu att få skriva av mig och ni som följer min blogg kan ju själva kanske förstå hur förkrossade, ledsna, upprörda, chockade jag är just nu. Jag kan bara tala för mig själv och vet inte vad det är för sorts överskott engergi ( jag skulle vilja kalla det för det. Kommer nämligen inte på något annat passande ord) Det jag menar är att sedan jag fick beskedet igår så har jag inte kunnat sova på hela natten tills idag.

Jag känner mig mer eller mindre som jag går omkring här hemma som en: Zoombie och vankar typ fram-och-tillbaka, och tankarna mina går bara runt-runt-runt i skallen på mig.

Jag ville absolut inte missköta min nya anställning och åkte i morse iväg för att jobba. En utav mina trevliga kollegor frågade när jag hade kommit fram till jobbet: Hur är det egentligen fatt med dig min vän.....?

Jag berättade om det sorgliga beskedet som jag hade fått kvällen innan och att jag var utom mig av sorg, men p.g.a att jag inte vill missköta min anställning så hade jag ändå åkt för att försöka jobba. Jag verkligen försökte och gjorde mitt bästa med att vara koncentrerad och fokuserad på mina arbetesuppgifter dryga 1 timme, sedan gick det inte längre. Den där enormt tjocka klumpen i halsen, växte sig alltmer större och större och hur mycket jag en försökte själva så gick det liksom inte bort. Det gick inte att hejda och till slut så trängde sig tårarna sig fram och trillande ner för kinderna. Jag gick och pratade med en utav cheferna och dom hade all förståelse för att jag var tvungen att åka hem.

Min syster Dessan som var Nennes tvillingssyster har denna gång varit den starkaste utav oss. Jag kände efter det att jag igår störtade hem först till John ( Nennes kille) för att trösta och finnas till stöd för honom. Sedan vidare till Södermalm för att stötta och trösta mamma. I allafall så har Dessan idag varit så duktig att hon tog på sig ansvaret att kontaka en begravningsbyrå. Så dom får liksom i uppgift att ordna med allt det här som är kring dödsfall.

Det blev aldrig så att vi inom familjen valde att se pappa när han hade dött. Utan istället blev det så bestämt att vi fick lov att minnas honom såsom han var när han levde. Denna gång så har jag och mina systrar ( ännu så länge) bestämt oss för att VI vill se Nenne en sista gång och säga ett ordentligt farväl. Jag har för min del aldrig tidigare i mitt liv sett en död människa in the real world. Utan bara på tv:n och på nätet, men det är ju inte samma sak, som att se en nära anhörig. Jag tror att det kommer att bli både jobbigt och svårt, men känner ändå att det denna gång är viktigt att ta en ordenligt farväl.

Jag har haft en tanke, men vet egnetligen inte om det fungerar. I allafall så finns det ju personer som säger sig vara några slags medium och kontakta den andra sidan och föra någon slags dialog med änglarna i himlen. Jag vet ännu inte riktigt har inte bestämt mig ännu för att se om något medium kan hjälpa mig att få någon kontakt med Nenne eller pappa.

Jag brukar inte läsa böcker men läste just om en kvinna vid namn: Lorna Bryne, som är författare till boken: Trappor upp till himlen-Änglarna visar vägen....

Likaså natten tills idag satt jag uppe hela natten och förutom att blogga till 2.30-tiden Så sökte jag på Google om: Himlen, änglar och personer som varit och besökt andra sidan och återvänt till jorden. Det finns mycket att läsa om personer som varit på andra sidan.

Kan tipsa om några:

* Himlen finns på riktigt

* En flygtur till evigheten

* 90 minuter i himlen.

Är skriven av Don Piper som enligt han själv varit i himlen 90 minuter och återvänd till jorden.

LÄS NEDAN:

Don Piper var med om något som trotsar all beskrivning. Han dog i en bilolycka och kan idag berätta om det! Ambulanspersonalen och en läkare konstaterade att han var död. Stendöd. Plötsligt befann sig Don i himlen! Han fick möta gamla vänner och upplevde en oerhörd glädje och frid. Tiden tycktes inte existera i himlen. 90 jordiska minuter senare fick Don återvända till jorden.

Frontalkrock med en lastbil

Don Piper svänger upp på Texasmotorvägen mot Houston med sin lilla röda Ford Escort. Vägen saknar vägrenar och är extremt smal. Men Don har bråttom hem. Fru och tre barn väntar. Vid slutet av motorvägen når han en gammal rostig bro. Han kör sakta ut på den smala överfarten. Regnet forsar från himlen. ”Det ska bli skönt att komma hem igen” tänker Don.

Plötsligt vinglar en långtradare över mittlinjen på bron. Den stora lastbilen tornar upp sig framför motorhuven på Dons bil. Sedan kommer kraschen. Ljudet av plåt som knycklas ihop när de två fordonen och frontalkrockar skär igenom de hällande regnet… Sedan minns Don Piper inget mer. Han omkommer omedelbart. Lastbilen mosade den lilla Escorten fullständigt mot broräcket. Det vänstra hjulparet körde upp på och över Dons bil. Den krossades med Don sittande i. Ambulanspersonalen som snart var på plats konstaterade att Don dött ögonblickligen. Läkarna hittar ingen puls. Det sista Don Piper minns av livet på jorden var bron och de tunga regndropparna slående mot rutan. I nästa ögonblick stod Don i himlen. – Glädje pulserade genom mig när jag såg mig omkring och jag blev medveten om en stor skara människor, berättar han. – Människorna som skyndade mot mig var personer jag hade känt. Jag visste genast att de alla hade dött under min livstid. Deras närvaro kändes ändå helt naturlig. De rusade fram emot mig. Alla log ropade och prisade Gud. Fastän ingen sa det förstod jag intuitivt att de var min himmelska välkomstkommitté. – Några kramade mig och några kysste mig på kinden. Jag har aldrig någonsin känt mig så älskad. – Glädjen svepte undan alla frågor. Allting kändes harmoniskt och lyckligt. Perfekt. – Jag var inte medveten om någonting som jag hade lämnat bakom mig och kände ingen skuld över att lämna familj eller ägodelar. Det var som om Gud hade tagit bort allt negativt och oroande från mitt sinne, och jag kunde helt glädja mig över at vara tillsammans med dessa underbara människor. – De såg exakt ut som när jag kände dem på jorden, men de var mer strålande och gladare än de någonsin hade varit på jorden, beskriver Don sitt omtumlande möte med gamla vänner.

Miraklet vid vägen

Don Piper fick också träffa sin gammelmormor. Som barn hade han sett henne gå framåtböjd märkt av sin benskörhet. Hennes ansikte var då alldeles rynkigt. Don berättar hur annorlunda hans gamla mormor var i himlen. – Hon gick inte framåtböjd! Hon stod stark och upprätt. Rynkorna hade suddats ut från hennes ansikte. När jag tittade på hennes strålande ansikte förstod jag att ålder inte har någon betydelse i himlen. Samtidigt pågick febril verksamhet på jorden. Lastbilen hade krockat med två bilar till och räddningspersonalen arbetade för att hjälpa dem. En baptistpastor, Dick Onerecker, hade just kommit till olycksplatsen. Plötsligt hör han någon tala inom sig. Han upplever att det är Gud; ”Du måste be för mannen i den röda bilen!” Visserligen var Dick pastor men att be för döda stämde inte alls med hans tro. ”Jag kan inte göra det!” tänkte han. Men något drev honom att prata med polisen som övervakade olycksplatsen. Denne hade tidigare berättat för Dick att mannen i bilen var död. – Jag vill be för mannen i den röda bilen, sa Dick. – Som jag sa, han är död! Replikerade polisen. – Jag vet att det låter konstigt, men jag vill be för honom ändå, sa Dick enträget. Polisen stirrade på honom en lång stund och sa till sist; –Vet du vad, om det är vad du vill göra så gör det. Men du ska veta att det är en hemsk syn. Han är död och det är en riktig röra under presenningen. Blod och glas överallt och kroppen är helt manglad. Dick gick bort till bilen och kröp in bakom förarplatsen och la sin hand på den döde mannen. Han började be på ett sätt han aldrig gjort förut. Tårarna rann ner för hans kinder och han bad de mest passionerade, glödande böner han någonsin bett i hela sitt liv. Det var som om någon annan la orden i hans mun. Sedan började Dick sjunga den gamla psalmen ”Vilken vän vi har i Jesus”. Den döde mannen började snart sjunga med Dick i sången! I samma stund kände Don Piper att han blev medveten om jorden igen. Tonerna från sången i himlen bleknade bort och han märkte hur han hörde sin egen röst sjunga samtidigt som hörde Dicks sång. Dick krånglade sig blixtsnabbt ur bilen och sprang hals över huvud till den närmaste akutläkaren och skrek. – Mannen lever! Han är inte död! Han lever! Ambulanspersonalen bara stirrade på honom som om han var galen. De hade gjort en noggrann undersökning och var övertygade om att mannen i bilen var kliniskt död. – Jaså! sa en läkare kärvt. – Det är sant, mannen lever! sa Dick bestämt. – Vi är medicinska proffs. Vi känner igen en död person när vi ser en. Den mannen är död! Men Dick Onerecker gav sig inte och en ambulansvårdare gav till sist med sig och kontrollerade Dons puls. Chockade upptäckte de att han levde!

Uppväckt men allvarligt skadad

Beskrivningen av när han kom till himlen och när han återvände till livet är kärnan i berättelsen. Men det fanns också en baksida för Don att komma tillbaka till livet. Hans kropp hade blivit överkörd av en lastbil. 10 cm av benet i vänster ben hade kastats ut ur kroppen. Det högra benet var krossat och det vänstra av på två ställen. Smärtorna var oerhörda. Under de femton månader Don vårdades på en intensivavdelning var han nära att dö flera gånger. Och han ville faktiskt inget annat just då. Hans kropp värkte dygnet runt och han somnade först när han blev medvetslös. Snart blev Don mycket deprimerad, trots att vänner och familj fanns där för stöjda honom.

– Jag hatade att vara deprimerad och ju längre jag låg i sängen desto mer övertygad blev jag att jag inte hade något att se fram emot, tänkte Don apatiskt. – Himlen hade varit perfekt – så vacker och fylld av glädje. Jag ville bli befriad och från min smärta och fara tillbaka dit. – Varför skulle någon vilja stanna här efter att ha upplevt himlen, frågade Don Gud i djup desperation. Men Don dog inte. Gud verkade ha helt andra planer för honom. – Jag hittade en mening att leva igen. Jag längtar fortfarande efter att få återvända till himlen, men för tillfället är det här jag hör hemma. Jag tjänar mitt syfte här på jorden, berättar Don övertygande. Månader och år av smärtsamt tillfrisknande förändrande Don. Han var tidigare den hjälpsamme mannen som gav alla andra stöd. Nu fick han själv lära sig att ta emot hjälp.

Det var svårt när hans mor kom och tömde hans bäckenpotta skämdes han. Han kände sig som ett litet hjälplöst barn igen. Men sakta, sakta blev han bättre. Han genomgick så mycket som 34 operationer! Efter att ha legat med benet fixerat i en specialställning i mer än ett år fick han till sist komma hem till sin fru och sina barn. Det tog lång tid för Don att berätta om sin upplevelse i himlen. Han antog att ingen skulle tro honom. Han ville inte ens avslöja vad han upplevt för sin fru. Till sist berättade han om händelsen för en god vän. Vännen blev djupt berörd och övertygade Don om att dela med sig till andra och berätta för dem om det han varit med om. Don började försiktigt berätta om sin upplevelse för människor i sin närhet. De som fick höra historien blev berörda. En del grät och gladdes över det hopp som ingöts i deras hjärtan. Många började fundera över evighetsfrågorna. Det var som om Jesus ville skicka en hälsning genom Don till alla de som kämpar med frågan om vad som händer efter döden: – Se, det finns en himmel. Jag väntar er där. Var inte rädda! Tro på mig och ta emot min förlåtelse och kärlek. Don berättar att han inte längre är densamme. Vistelsen i himlen och den långa kampen för att komma tillbaka efter olyckan har förändrat hans liv. – Dessa nittio minuter i himlen lämnade ett sådant intryck i mig att jag aldrig kommer att vara densamme igen. Jag kan aldrig igen vara helt nöjd här, för jag lever med en förväntan, säger Don och fortsätter; – Jag kan försäkra att himlen är en plats av enastående och obeskrivlig glädje. Utan minsta tvekan vet jag att himlen är verklig. Den är verkligare än något annat som jag upplevt i hela mitt liv. – Jag säger ibland; ”Tänk på det värsta som någonsin hänt dig, det bästa som någonsin hänt, och allt däremellan; himlen är verkligare än någon av dessa saker.”

Åh, nej...åh...nej!! Detta händer bara inte, detta kan bara inte vara SANT!! Snälla, rara min Gud, varför....? Säg att det bara är en hemskt otäck mardröm som jag drömmar och vips så vaknar jag upp och inser att jag bara drömt en otäck mardröm och vaknar upp kallsvettig. Nyper mig hård i armen och inser att jag inte alls sover, utan är vid fullt medvetande och mer vaken en någonsin. Klockan på skärmen visar på efter 2 på natten och någon som helst minsta tillstymmelse till trötthet eller över huvud taget att sova finns inte alls i natt. Jag är nog i någon form av chocktillstånd och har nog inte riktigt förstått vad som har hänt. Jag vet att jag är vaken, men ändå på något konstigt sätt känns det som om jag drömmer en hemskt riktigt otäck mardröm.

Jag hade i princip blivit klar med mitt förra inlägg som jag skrivit, som handlade om Torsdag kväll. Det som bara återstod var bara att konjektur läsa igenom det som jag skrivit. Men just i samma veva som jag ska börja läsa igenom det jag skrivit ringer min mobil. Då min mobil oftast går varm och ringer titt-som-tätt så har jag den alltid nära till hands. Jag tittade på displayen och såg att det var min ena syster: Dessan som ringde.

- Åh, så glatt överraskad jag blev att min yngre syster ville ringa mig en signal nu på kvällen. Det var ju liksom inte igår vi hördes av och i ärlighetsnamn, så brukar vi inte alltför ofta höras av. Men nu när hon ringde så fick konjekturläsningen av bloggen vänta tills vi pratat klart.

Dessan frågade om allt var bra.

- Jodå, allt är bara okej!

- Själv då...?

- Ehhhh, det är något som hänt.....!

- Snälla Dessan...snälla, rara...säga bara inte att det har hänt något inom familjen....? Är det så att vår mormor ( hon är 90 år och en riktig krutgumma) är det hon som har somnat in....?

- Nej, syrran, det är inte mormor....!

Herregud, snälla säg bara inte att det har hänt vår mamma något....?

-Nej, det är inte hon heller...?

Herregud, Dessan, vad är det du försöker säga till mig. Jag hörde nu på Dessan röst att hon hade börjat darra och rösten blev helt annorlunda: Mimmi ( det är en namn som mina systrar kallade mig för när dom var pyttesmå och det får jag ännu idag dras med, men när mina systrar kallar mig just för det så VET jag att det är något väldigt stort som har hänt.

- Mimmi, viskade Dessan, knappt så det hördes fram.

- JAAA, Dessan!!! Vad är det som har...HÄNT..?????

- Mimmi, vem utav dina 3  yngre  systrar brukar ringa dig mest....?

- Nenne, såklart..!

Det blev knäpptyst i andra ändan och jag förstod, men en gång vad det var som hade hänt.

- Jag gallskrek rakt ut och hörde i andra ändan hur Dessan ( som är eller snarare var Nennes tvillingssyster kämpade med gråten) Herre min Gud, säg inte att detta är sant. Det är knappt 1 ½ månad kvar tills det är 3 års-dagen då våran pappa dog. Nu eller snarare var det natten mellan onsdag och torsdag och det var då som jag "kände på mig att något hade hänt" men kunde inte direkt sätta fingret på vad det var som hade hänt. Jag låg och vred och vände på mig i sängen, men kunde inte komma underfund med att det var min älskade och fina lillasyster försvann från detta jordeliv och har nu återförenats med vår älskade och omtyckta pappa úppe i himlen och blivit en vacker ängel.

Jag kände marken och rummet gunga och för en liten kort stund svartnade det för ögonen på mig och jag sjunk eller säckade ihop i en hög på golvet. Min söta, fina, glada, humoriska lillasyster som var den som oftast ringde storasyster och snackade...fanns inte mera.

Det gick inte att hejda den enorma förlust, sorg, förtvivlan, som jag kände och det är inte likt mig att bara: Skrika eller snarare: Vråla rakt ut när man fått ett sånt besked. Jag har bara en gång tidigare gråtit så mycket som  jag grinade nu ikväll och det var när jag fick beskedet från: Nenne att pappa hade dött.

Jag är den äldsta utav 5 i syskoskaran och tar på mig ett enormt ansvar och tänker mycket på dom andra runt-omkring-mig. Jag tänkte på vem är hemma hos mamma. Ingen utav syskonen fick jag veta, utan hon hade bara haft besök utav en präst.

- Jaha, ja!! Men vem är det som ser till att se hur Nennes pojkvän John har det.

Jag har dessvärre inget mobilnummer till honom, men visst att han brukade vara hemma hos Nenne rätt så ofta. Så nu gällde det för stunden att skärpa till sig och det med: En gång!! Och det är att se till att se till att finnas där bredvid Nennes kille John och så även finnas bredvid Mamma och ge stöd, tröst och gråta ut tillsammans.

Jag fick stålsätta mig och förtillfället helt enkelt "stänga av" och rusade ut till bilen och körde hem till min systers lägenhet. Jag hade glömt bort att det var porttelefon och ringde på Nennes knapp, men det gick bara fram signaler. I min frustation över att inte få komma in i porten och så tryckte jag hela min handflata mot knapparna och det ringde till flera lägenheter. Till slut svarade en kille och jag vrålade: Öppna porten!!

Jag tänkte inte på det just då, men hade förstås hoppats på att någon utav alla dessa grannar som jag ringde på kunde öppna porten. Den enda som svarade och hörde mig gapa på honom att "öppna porten" gav ju inte efter för mina ord och öppnade inte alls någon port. Utan där fick jag stå  och rycka och slita i det förbannade handtaget. Det var lika bra att försöka ringa på så många utav porttelefonerna igen...men just som jag är på väg att sätta handen på flera utav knapparna så kommer en kille från parkeringen och med riktning just mot den porten som  jag stod vid.

- Åh, snälla kan du släppa in mig...?

- Javisst! Vem ska du till...

- Eh, till min systers lägenhet.

Jag rusade upp för trappan och både ringde och knackade på dörren. Öppnade brevinkastet och ropade: John är du där....? Snälla öppna det är Nennes storasyster..

Jag hörde John svara och sedan hördes det hör en höll på rassla med säkerhetskedjan. Till slut så öppnade John och han var helt förtvivlad och ömsom grät, var hysterisk och var vid några tillfällen och kräktes på toaletten. Usch, så hemskt det är att se hur sorgen visar sig hos andra och inte är det så lätt att trösta, när man själv är alldeles förtvivlad, ledsen och sörjer när man förlorar någon som står en väldigt kär och som man älskar.

Jag älskade eller snarare ÄLSKAR min bortgångna syster fortfarande och var även själv helt chockad och ledsen över att förlorad min syster, men kände att jag bara måste vara stark och ge tröst och sträcka ut min hand och krama om honom. Det kändes konstigt att sitta i Nennes lägenhet, utan att hon var hemma och försöka så gott det gick att trösta min syster pojkvän.

John upprepade orden....varför...varför...

Ja, det undrade jag när pappa min dog och liksom John så frågade jag mig det också...varför pappa? varför Nenne...?

Det är en fråga som ingen utav oss någonsin kommer att få något svar på....

När jag stannat hos John 1 timme så var det sedan dags att åka hem till mamma. Stannade till på vägen och köpte med mig vita liljor och lite fikabröd. Jag hade först trott att mamma skulle vara superledsen och stört gråta, men mamma var nästan som vanligt. Jag tänkte för mig själv att det kanske hade blivit en sådan chock för mamma att hon inte med en gång hade tagit det till sig och förstått och fattat det ännu. Ibland kan det ju gå ett tag innan man inser vad det faktiskt är som har hänt, och det blir inte förrän vid begravningen som allt släpper och alla känslor kommer fram.

Det är ju bara så att ens egna älskade barn ska ju leva betydligt längre än sina föräldrar och inte bli änglar innan dom.

Jag vill avsluta detta blogginlägg och skriva att även om du lilla Nenne inte längre finns bland hos här i jordelivet. Så finns du för alltid kvar i våra hjärtan och vårat minne. Min älskade fina lillasyster som nu likt kära pappa blivit en vacker ängel ta väl hand om varandra i himlen...och återigen får jag nu säga farväl till en väldigt nära anhörig.

Natten till idag kunde jag knappt somna, utan det kändes inom mig som om det hade hänt någonting, men inget som jag direkt kunde sätta fingret på. Låg i allafall flera timmar och vred och vände på mig. Tittade i taket och vred mig och försökte mig även på att lägga mig på både vänster sida, och sedan höger sida, men sömnen ville bara inte infinna sig. I stället så var det något inom mig som typ som en "röst" att det var något som hade hänt något.....men kunde inte sätta fingret direkt på vad det var......

Till slut så måste jag ha somnat för när jag vaknade så blev jag väckt utav alarmet på mobilen som gick igång. Då jag inte hade sovit så värst bra så var kände jag mig som en zoombie när jag efter att ha snoozat av mobilen flertal gånger kom upp.

Inte gjorde det saken bättre att jag märkte att det under natten blivit som ett vitt täcke utav nysnö på marken. Hmm., det gjorde ju så att det tog emot ännu mera att "sticka näsan utanför dörren". Usch, så mycket som  jag avskyr och hatar, snö, kyla, is, hala, frysa, vinter och köra bil i flera centimeter nyfallit snö och på just på dom mindre vägarna som inte är så mycket uppkörda blir det ju en del snömodd. Jag tänkte: Suck, ja, tydligen så är ännu inte slut på snöandet och vintermånaderna.

Jag som tyckte det var så härligt häromdagen när solen tittade fram och gjorde, den vanliga så trista grå vardagen lite extra sådär ljus och härligt skön med sin värme. Jag tror inte jag är ensam att tråna och längta tills den riktiga våren och värmen kommer.

Idag på jobbet fann jag bland skorna ett par riktigt stora pråmar till skor. Må, hända att jag sett stora skor och även fossingar är ju själv storfotat och som jag skrivit förrut så har jag ju 41 i skorstolek. Caroline, ( ja, vad är det man säger: Äpllet faller ju inte så långt från trädet) och hon går mycket snart även i mina skor, då hon nu har 40 i storlek. Häromdagen, var hon och mätte hon sig och är nu 1.65 lång. Så någon risk att hon skulle bli kortväxt är ju helt uteslutet, utan hon blir lång precis som sina föräldrar. Just det kom ju ifrån ämnet det är med dom BIG SIZE dojorna. Jag lyfte upp dom och granskade dom och kliade mig i skallen och undrade: Finns det verkligen människor med SÅHÄR stora fötter...?? Dom påminnde om svarta boots, och tog av mig jobba skorna och på skoj mätte jag min fot utmed dom svarta bootsen. I jämnförelse med mina fossingar och dom svarat bootsen så såg mina fötter plötsligt små ut. Jag var tvungen att vända på dom för att se om det möjligtvis fanns någon storlek och mycket riktigt så visade det sig vara storlek 54!!!

Jag började småfnissa och kom och tänka på låten: Row, row, row your Boat....

Jag, undrar ja, hur pass lång och stor en person är med skostorlek 54! Det kan ju inte direkt röra sig om en liten, nätt männsika, utan snarare en bamsing typ en jätte.

I morgon är det fredag och som alltid på den dagen som slutar vi enligt schemat tidigt.Det gör ju så att helgen känns lite extra lång. Tack vare att det blir tidig hemgång på fredagar så hinner man ju också uträtta ärenden som man annars inte hinner med under måndag-tordag. Så i morgon blir det efter jobbet att fixa lite ärenden som man annars inte hinner med under dom andra veckodagarna.

På lördag är det ju dags för den 4:e deltävligen i Melodifestivalen. Denna gång så är det staden Örnsköldsvik. Jag för min del tycker att den allra sista deltävligen har några utav mina favorit artister som just är duktiga i schlager sammanhang. Ja, vem ska jag börja med av dessa.....

Vem kan inte motstå att inte tycka om den glada, klämkäcka, yrvädret: Linda Bengtzing. Som även tidigare har varit med flera gånger i Melodifestivalen. Jag tycker hon leverar ett sånt otroligt stark energi och glädje när hon står på scenen och sjunger. Jag kan inte hjälpa det, men man blir liksom glad att både se henne sjunga och försöka ge sig på att dansa på scenen. På lördag är det då dags för Linda att inta scenen igen och denna gång med tävlingsbidraget: Ta mig.

Gruppen Alacar, dom har ända sedan dom från början bestod av 4 medlemmar, alltid varit en popgrupp som gjort suverän musik. Så vitt jag vet och känner till så sjunger dom ju mestadels på engelska, vilket jag allra helst föredrar att lyssna till när det gäller musik. För att inte tala om deras mycket väl inövade perfekta koregrafi och dom dance movies dom utför på scenen.  Wow, wow, det går ju bara inte att titta sig mätt på dom när dom dansar loss och är det bara jag som rycks med i soffan när denna trio sätter i gång och dansar loss i tv-rutan...? På lördag är det dags för dom att sätta på sig disco kläderna och dansa loss och ge järnet med tävlingsbidraget: Blame it on the disco.

Var det inte så att förra året så var Anton Ewald en utav alla nykommlingar i Melodifestivalen. Detta år är han redan tillbaka igen och med tävlingsbidraget: Natural, får man lyssna till hans tjusiga sångröst och kanske man får se några häftiga dance movies. Men hoppas för Gud, skull att man slipper se hans förra årets bakgrundsdansare. En utav killarna som var med förra året kunde inte dansa alls, utan såg mera ut som han hade något slags spamser och det liksom ryckte och spritte i kroppen på honom.

Det är på tiden att damma av bloggen och skriva några rader.

Så glad man blir över att äntligen få se solen skina och även om det fortfarande är lite kyligt ute så gör i allafall solskenet att man blir på bättre humör. Likaså så märker man ju att det blir alltmer ljusare nu på morgonarna och likaså är det ju lite ljusare också på eftermiddagen. Jag längar så otroligt mycket fram till sommaren, då det är typ ljust ute ändå fram till sent på kvällen och så är det ju också varmare och skönare.

I lördags var det tänkt att ta sig in till södermalm för att hämta ut Carolines nya touch mobil, som har varit inne på service. Det var inte alltför länge sedan jag köpte den till henne, men redan efter bara lite mera än 2 månader slutade den fungera och själva displayen reagerade inte när man tryckte på den. Jag har själv haft touch mobil, men just av den anledningen att även jag haft otur med själva displayen och varken kunde ringa ut eller ta emot samtal så gav jag helt enkelt upp och slutade använda touch mobil. Caroline däremot hon vill enbart använda sig utav touch mobiler och nu i lördags var det alltså tänkt att vi skulle åka och hämta den då den hade blivit fixat. Det blir ju inte alltid så som man planerar och det hade att göra med att jag under förmiddagen kände mig orkeslös, matt och kallsvettades. Och om jag inte känner mig i topp form sätter jag mig inte bakom ratten och kör.

Idag mår jag något bätte och skulle tro att jag inom någon dag till är snart tillbaka i mina gamla gängor och rutiner.

Då var man halvvägs fram på veckan, nu har man återigen landat i soffan med datorn framför sig. Det har ju gått 2 dagar sedan jag uppdaterade bloggen och det vore nu på tiden att skriva något. Denna månad blir det tufft att få tiden att räcka till och det blir nu till att pussla ihop det med tiderna och göra lite ändringar i agendan för att få det att gå ihop med att åka iväg på möten och så ska det även också hinnas med och jobba.

I kväll är det också tvättdag och det är otroligt så fort det går innan tvättkorgen har svämmat över och emellanåt så känns det nästan inte ens som man hinner se botten...vips säger det bara och snart har smutstvätten nått toppen och mer därtill.

Jag kollade litegrann på OS tävlingarna igår på tv:n och det dags för par i konståkning. Jösses, alltså vilka duktiga tävlade det var och man blir ju verkligen fascinerad över vad vissa människor behärskar och kan göra med sina kroppar. Det är ju så man undrar om dessa konståkare är födda utan några som helst leder i kroppen...? Dom är ju så hur viga och graciösa som helst och för dom att utföra någon slags liknade akrobaktik på hal is verkar eller är snarare inga som helst konstigheter.

Jag vet att jag skrev häromveckan i bloggen att jag en natt omöjligt kunde somna, men numera är jag så slut på kvällarna att jag lägger mig före kl:22-tiden och det blir till att man somnar på stört.Det är med att vara extremt morgonpigg. hmm, det kommer jag nog antagligen aldrig bli och det blir nästan jämt så att jag snoozar av mobilen så många gånger att det blir till att stressa iväg till jobbet.

Nej, nu blir det till att fortsätta att ta itu med tvätten....och på återseende.

Det är en väldigt speciell dag just idag och ingen mindre en min äldsta dotters födelsedag. Idag för 26-års sedan på eftermiddagen omkring (tror det var) omkring 16.50-tiden blev jag mamma för första gången. Det finns nog inte ord att beskriva den känslan, mera en att man inombords överröses med en enorm: Lycka, glädje, överbeskyddandehet, och man kan inte hålla tillbaka glädje tårarna som rinner ner för kinderna.

Jag minns just den här dagen den 8 februari som den var igår, men det har nu redan hunnit passera hela 26-år sedan. Idag är Nina sedan väldigt många år sedan utflugen ur boet och fann sin stora kärlek som bodde i Västerås och flyttade ifrån storstaden Stockholm. Det gick något år och det blev giftermål mellan tur-tur duvorna och året därpå föddes deras dotter Nova som nu är 6 år.

Det är inte klokt, allstå vad rekord snabbt tiden går....och det är väl snart bara en tidsfråga och innan man vet ordet av sitter man väl snart och gungar, men inte i en gunga som man gjorde när man var barn, utan när man blir äldre börjar man gungar igen....fast då blir det gungstol.   

En annan sak som jag helt missat helt och det är att Gratulera Nina till och det är att hon nu äntligen lyckats med att ta körkortet.

Bra gjort, Nina nu är det bara att tuta, gasa och köra....