Jag är fortfarande i chock och har nog ännu inte riktigt fattat det att min älskade fina, söta lillasyster Nenne inte längre finns bland oss.Det gör så ont i mitt hjärta och det värker i varenda del av hela kroppen efter en sådan saknad och längtan efter min lillasyster.Det känns som om jag just nu befinner mig i en mardröm och det som har hänt inte har hänt, utan att jag befinner mig i en riktigt hemsk och otäck mardröm och vaknar snart. Men på något märkligt konstigt sätt så är detta ingen mardröm, utan allt det som jag fått höra är sant!!

Natten mellan onsdag och torsdagen, kunde jag ju inte somna och det kändes inom mig som om det hade hänt något, men kunde inte direkt sätta fingret på vad det var som hade hänt. Däremot kände jag inom mig en oroade känsla att det var något som hade hänt. Däremot så kunde jag absolut eller för mitt liv inte tro att ytterligare en väldigt nära anhörig inom familjen hade gått bort.

Natten mot idag satt jag och bloggande fram till 2.30-tiden och efter det satt jag och läste om: Himlen, änglar och personer som har upplevt döden och träffat Jesus och sina nära, döda anhöriga.

På något konstigt sätt så gjorde jag samma sak när pappa min gick bort för snart 3 år sedan. Min älskade, omtyckta kära pappa dog: 2011-03-30. Min fina, söta, gulliga lillasyster dog: 2014-02-19.

Det känns väldigt viktigt för mig just nu att få skriva av mig och ni som följer min blogg kan ju själva kanske förstå hur förkrossade, ledsna, upprörda, chockade jag är just nu. Jag kan bara tala för mig själv och vet inte vad det är för sorts överskott engergi ( jag skulle vilja kalla det för det. Kommer nämligen inte på något annat passande ord) Det jag menar är att sedan jag fick beskedet igår så har jag inte kunnat sova på hela natten tills idag.

Jag känner mig mer eller mindre som jag går omkring här hemma som en: Zoombie och vankar typ fram-och-tillbaka, och tankarna mina går bara runt-runt-runt i skallen på mig.

Jag ville absolut inte missköta min nya anställning och åkte i morse iväg för att jobba. En utav mina trevliga kollegor frågade när jag hade kommit fram till jobbet: Hur är det egentligen fatt med dig min vän.....?

Jag berättade om det sorgliga beskedet som jag hade fått kvällen innan och att jag var utom mig av sorg, men p.g.a att jag inte vill missköta min anställning så hade jag ändå åkt för att försöka jobba. Jag verkligen försökte och gjorde mitt bästa med att vara koncentrerad och fokuserad på mina arbetesuppgifter dryga 1 timme, sedan gick det inte längre. Den där enormt tjocka klumpen i halsen, växte sig alltmer större och större och hur mycket jag en försökte själva så gick det liksom inte bort. Det gick inte att hejda och till slut så trängde sig tårarna sig fram och trillande ner för kinderna. Jag gick och pratade med en utav cheferna och dom hade all förståelse för att jag var tvungen att åka hem.

Min syster Dessan som var Nennes tvillingssyster har denna gång varit den starkaste utav oss. Jag kände efter det att jag igår störtade hem först till John ( Nennes kille) för att trösta och finnas till stöd för honom. Sedan vidare till Södermalm för att stötta och trösta mamma. I allafall så har Dessan idag varit så duktig att hon tog på sig ansvaret att kontaka en begravningsbyrå. Så dom får liksom i uppgift att ordna med allt det här som är kring dödsfall.

Det blev aldrig så att vi inom familjen valde att se pappa när han hade dött. Utan istället blev det så bestämt att vi fick lov att minnas honom såsom han var när han levde. Denna gång så har jag och mina systrar ( ännu så länge) bestämt oss för att VI vill se Nenne en sista gång och säga ett ordentligt farväl. Jag har för min del aldrig tidigare i mitt liv sett en död människa in the real world. Utan bara på tv:n och på nätet, men det är ju inte samma sak, som att se en nära anhörig. Jag tror att det kommer att bli både jobbigt och svårt, men känner ändå att det denna gång är viktigt att ta en ordenligt farväl.

Jag har haft en tanke, men vet egnetligen inte om det fungerar. I allafall så finns det ju personer som säger sig vara några slags medium och kontakta den andra sidan och föra någon slags dialog med änglarna i himlen. Jag vet ännu inte riktigt har inte bestämt mig ännu för att se om något medium kan hjälpa mig att få någon kontakt med Nenne eller pappa.

Jag brukar inte läsa böcker men läste just om en kvinna vid namn: Lorna Bryne, som är författare till boken: Trappor upp till himlen-Änglarna visar vägen....

Likaså natten tills idag satt jag uppe hela natten och förutom att blogga till 2.30-tiden Så sökte jag på Google om: Himlen, änglar och personer som varit och besökt andra sidan och återvänt till jorden. Det finns mycket att läsa om personer som varit på andra sidan.

Kan tipsa om några:

* Himlen finns på riktigt

* En flygtur till evigheten

* 90 minuter i himlen.

Är skriven av Don Piper som enligt han själv varit i himlen 90 minuter och återvänd till jorden.

LÄS NEDAN:

Don Piper var med om något som trotsar all beskrivning. Han dog i en bilolycka och kan idag berätta om det! Ambulanspersonalen och en läkare konstaterade att han var död. Stendöd. Plötsligt befann sig Don i himlen! Han fick möta gamla vänner och upplevde en oerhörd glädje och frid. Tiden tycktes inte existera i himlen. 90 jordiska minuter senare fick Don återvända till jorden.

Frontalkrock med en lastbil

Don Piper svänger upp på Texasmotorvägen mot Houston med sin lilla röda Ford Escort. Vägen saknar vägrenar och är extremt smal. Men Don har bråttom hem. Fru och tre barn väntar. Vid slutet av motorvägen når han en gammal rostig bro. Han kör sakta ut på den smala överfarten. Regnet forsar från himlen. ”Det ska bli skönt att komma hem igen” tänker Don.

Plötsligt vinglar en långtradare över mittlinjen på bron. Den stora lastbilen tornar upp sig framför motorhuven på Dons bil. Sedan kommer kraschen. Ljudet av plåt som knycklas ihop när de två fordonen och frontalkrockar skär igenom de hällande regnet… Sedan minns Don Piper inget mer. Han omkommer omedelbart. Lastbilen mosade den lilla Escorten fullständigt mot broräcket. Det vänstra hjulparet körde upp på och över Dons bil. Den krossades med Don sittande i. Ambulanspersonalen som snart var på plats konstaterade att Don dött ögonblickligen. Läkarna hittar ingen puls. Det sista Don Piper minns av livet på jorden var bron och de tunga regndropparna slående mot rutan. I nästa ögonblick stod Don i himlen. – Glädje pulserade genom mig när jag såg mig omkring och jag blev medveten om en stor skara människor, berättar han. – Människorna som skyndade mot mig var personer jag hade känt. Jag visste genast att de alla hade dött under min livstid. Deras närvaro kändes ändå helt naturlig. De rusade fram emot mig. Alla log ropade och prisade Gud. Fastän ingen sa det förstod jag intuitivt att de var min himmelska välkomstkommitté. – Några kramade mig och några kysste mig på kinden. Jag har aldrig någonsin känt mig så älskad. – Glädjen svepte undan alla frågor. Allting kändes harmoniskt och lyckligt. Perfekt. – Jag var inte medveten om någonting som jag hade lämnat bakom mig och kände ingen skuld över att lämna familj eller ägodelar. Det var som om Gud hade tagit bort allt negativt och oroande från mitt sinne, och jag kunde helt glädja mig över at vara tillsammans med dessa underbara människor. – De såg exakt ut som när jag kände dem på jorden, men de var mer strålande och gladare än de någonsin hade varit på jorden, beskriver Don sitt omtumlande möte med gamla vänner.

Miraklet vid vägen

Don Piper fick också träffa sin gammelmormor. Som barn hade han sett henne gå framåtböjd märkt av sin benskörhet. Hennes ansikte var då alldeles rynkigt. Don berättar hur annorlunda hans gamla mormor var i himlen. – Hon gick inte framåtböjd! Hon stod stark och upprätt. Rynkorna hade suddats ut från hennes ansikte. När jag tittade på hennes strålande ansikte förstod jag att ålder inte har någon betydelse i himlen. Samtidigt pågick febril verksamhet på jorden. Lastbilen hade krockat med två bilar till och räddningspersonalen arbetade för att hjälpa dem. En baptistpastor, Dick Onerecker, hade just kommit till olycksplatsen. Plötsligt hör han någon tala inom sig. Han upplever att det är Gud; ”Du måste be för mannen i den röda bilen!” Visserligen var Dick pastor men att be för döda stämde inte alls med hans tro. ”Jag kan inte göra det!” tänkte han. Men något drev honom att prata med polisen som övervakade olycksplatsen. Denne hade tidigare berättat för Dick att mannen i bilen var död. – Jag vill be för mannen i den röda bilen, sa Dick. – Som jag sa, han är död! Replikerade polisen. – Jag vet att det låter konstigt, men jag vill be för honom ändå, sa Dick enträget. Polisen stirrade på honom en lång stund och sa till sist; –Vet du vad, om det är vad du vill göra så gör det. Men du ska veta att det är en hemsk syn. Han är död och det är en riktig röra under presenningen. Blod och glas överallt och kroppen är helt manglad. Dick gick bort till bilen och kröp in bakom förarplatsen och la sin hand på den döde mannen. Han började be på ett sätt han aldrig gjort förut. Tårarna rann ner för hans kinder och han bad de mest passionerade, glödande böner han någonsin bett i hela sitt liv. Det var som om någon annan la orden i hans mun. Sedan började Dick sjunga den gamla psalmen ”Vilken vän vi har i Jesus”. Den döde mannen började snart sjunga med Dick i sången! I samma stund kände Don Piper att han blev medveten om jorden igen. Tonerna från sången i himlen bleknade bort och han märkte hur han hörde sin egen röst sjunga samtidigt som hörde Dicks sång. Dick krånglade sig blixtsnabbt ur bilen och sprang hals över huvud till den närmaste akutläkaren och skrek. – Mannen lever! Han är inte död! Han lever! Ambulanspersonalen bara stirrade på honom som om han var galen. De hade gjort en noggrann undersökning och var övertygade om att mannen i bilen var kliniskt död. – Jaså! sa en läkare kärvt. – Det är sant, mannen lever! sa Dick bestämt. – Vi är medicinska proffs. Vi känner igen en död person när vi ser en. Den mannen är död! Men Dick Onerecker gav sig inte och en ambulansvårdare gav till sist med sig och kontrollerade Dons puls. Chockade upptäckte de att han levde!

Uppväckt men allvarligt skadad

Beskrivningen av när han kom till himlen och när han återvände till livet är kärnan i berättelsen. Men det fanns också en baksida för Don att komma tillbaka till livet. Hans kropp hade blivit överkörd av en lastbil. 10 cm av benet i vänster ben hade kastats ut ur kroppen. Det högra benet var krossat och det vänstra av på två ställen. Smärtorna var oerhörda. Under de femton månader Don vårdades på en intensivavdelning var han nära att dö flera gånger. Och han ville faktiskt inget annat just då. Hans kropp värkte dygnet runt och han somnade först när han blev medvetslös. Snart blev Don mycket deprimerad, trots att vänner och familj fanns där för stöjda honom.

– Jag hatade att vara deprimerad och ju längre jag låg i sängen desto mer övertygad blev jag att jag inte hade något att se fram emot, tänkte Don apatiskt. – Himlen hade varit perfekt – så vacker och fylld av glädje. Jag ville bli befriad och från min smärta och fara tillbaka dit. – Varför skulle någon vilja stanna här efter att ha upplevt himlen, frågade Don Gud i djup desperation. Men Don dog inte. Gud verkade ha helt andra planer för honom. – Jag hittade en mening att leva igen. Jag längtar fortfarande efter att få återvända till himlen, men för tillfället är det här jag hör hemma. Jag tjänar mitt syfte här på jorden, berättar Don övertygande. Månader och år av smärtsamt tillfrisknande förändrande Don. Han var tidigare den hjälpsamme mannen som gav alla andra stöd. Nu fick han själv lära sig att ta emot hjälp.

Det var svårt när hans mor kom och tömde hans bäckenpotta skämdes han. Han kände sig som ett litet hjälplöst barn igen. Men sakta, sakta blev han bättre. Han genomgick så mycket som 34 operationer! Efter att ha legat med benet fixerat i en specialställning i mer än ett år fick han till sist komma hem till sin fru och sina barn. Det tog lång tid för Don att berätta om sin upplevelse i himlen. Han antog att ingen skulle tro honom. Han ville inte ens avslöja vad han upplevt för sin fru. Till sist berättade han om händelsen för en god vän. Vännen blev djupt berörd och övertygade Don om att dela med sig till andra och berätta för dem om det han varit med om. Don började försiktigt berätta om sin upplevelse för människor i sin närhet. De som fick höra historien blev berörda. En del grät och gladdes över det hopp som ingöts i deras hjärtan. Många började fundera över evighetsfrågorna. Det var som om Jesus ville skicka en hälsning genom Don till alla de som kämpar med frågan om vad som händer efter döden: – Se, det finns en himmel. Jag väntar er där. Var inte rädda! Tro på mig och ta emot min förlåtelse och kärlek. Don berättar att han inte längre är densamme. Vistelsen i himlen och den långa kampen för att komma tillbaka efter olyckan har förändrat hans liv. – Dessa nittio minuter i himlen lämnade ett sådant intryck i mig att jag aldrig kommer att vara densamme igen. Jag kan aldrig igen vara helt nöjd här, för jag lever med en förväntan, säger Don och fortsätter; – Jag kan försäkra att himlen är en plats av enastående och obeskrivlig glädje. Utan minsta tvekan vet jag att himlen är verklig. Den är verkligare än något annat som jag upplevt i hela mitt liv. – Jag säger ibland; ”Tänk på det värsta som någonsin hänt dig, det bästa som någonsin hänt, och allt däremellan; himlen är verkligare än någon av dessa saker.”

Åh, nej...åh...nej!! Detta händer bara inte, detta kan bara inte vara SANT!! Snälla, rara min Gud, varför....? Säg att det bara är en hemskt otäck mardröm som jag drömmar och vips så vaknar jag upp och inser att jag bara drömt en otäck mardröm och vaknar upp kallsvettig. Nyper mig hård i armen och inser att jag inte alls sover, utan är vid fullt medvetande och mer vaken en någonsin. Klockan på skärmen visar på efter 2 på natten och någon som helst minsta tillstymmelse till trötthet eller över huvud taget att sova finns inte alls i natt. Jag är nog i någon form av chocktillstånd och har nog inte riktigt förstått vad som har hänt. Jag vet att jag är vaken, men ändå på något konstigt sätt känns det som om jag drömmer en hemskt riktigt otäck mardröm.

Jag hade i princip blivit klar med mitt förra inlägg som jag skrivit, som handlade om Torsdag kväll. Det som bara återstod var bara att konjektur läsa igenom det som jag skrivit. Men just i samma veva som jag ska börja läsa igenom det jag skrivit ringer min mobil. Då min mobil oftast går varm och ringer titt-som-tätt så har jag den alltid nära till hands. Jag tittade på displayen och såg att det var min ena syster: Dessan som ringde.

- Åh, så glatt överraskad jag blev att min yngre syster ville ringa mig en signal nu på kvällen. Det var ju liksom inte igår vi hördes av och i ärlighetsnamn, så brukar vi inte alltför ofta höras av. Men nu när hon ringde så fick konjekturläsningen av bloggen vänta tills vi pratat klart.

Dessan frågade om allt var bra.

- Jodå, allt är bara okej!

- Själv då...?

- Ehhhh, det är något som hänt.....!

- Snälla Dessan...snälla, rara...säga bara inte att det har hänt något inom familjen....? Är det så att vår mormor ( hon är 90 år och en riktig krutgumma) är det hon som har somnat in....?

- Nej, syrran, det är inte mormor....!

Herregud, snälla säg bara inte att det har hänt vår mamma något....?

-Nej, det är inte hon heller...?

Herregud, Dessan, vad är det du försöker säga till mig. Jag hörde nu på Dessan röst att hon hade börjat darra och rösten blev helt annorlunda: Mimmi ( det är en namn som mina systrar kallade mig för när dom var pyttesmå och det får jag ännu idag dras med, men när mina systrar kallar mig just för det så VET jag att det är något väldigt stort som har hänt.

- Mimmi, viskade Dessan, knappt så det hördes fram.

- JAAA, Dessan!!! Vad är det som har...HÄNT..?????

- Mimmi, vem utav dina 3  yngre  systrar brukar ringa dig mest....?

- Nenne, såklart..!

Det blev knäpptyst i andra ändan och jag förstod, men en gång vad det var som hade hänt.

- Jag gallskrek rakt ut och hörde i andra ändan hur Dessan ( som är eller snarare var Nennes tvillingssyster kämpade med gråten) Herre min Gud, säg inte att detta är sant. Det är knappt 1 ½ månad kvar tills det är 3 års-dagen då våran pappa dog. Nu eller snarare var det natten mellan onsdag och torsdag och det var då som jag "kände på mig att något hade hänt" men kunde inte direkt sätta fingret på vad det var som hade hänt. Jag låg och vred och vände på mig i sängen, men kunde inte komma underfund med att det var min älskade och fina lillasyster försvann från detta jordeliv och har nu återförenats med vår älskade och omtyckta pappa úppe i himlen och blivit en vacker ängel.

Jag kände marken och rummet gunga och för en liten kort stund svartnade det för ögonen på mig och jag sjunk eller säckade ihop i en hög på golvet. Min söta, fina, glada, humoriska lillasyster som var den som oftast ringde storasyster och snackade...fanns inte mera.

Det gick inte att hejda den enorma förlust, sorg, förtvivlan, som jag kände och det är inte likt mig att bara: Skrika eller snarare: Vråla rakt ut när man fått ett sånt besked. Jag har bara en gång tidigare gråtit så mycket som  jag grinade nu ikväll och det var när jag fick beskedet från: Nenne att pappa hade dött.

Jag är den äldsta utav 5 i syskoskaran och tar på mig ett enormt ansvar och tänker mycket på dom andra runt-omkring-mig. Jag tänkte på vem är hemma hos mamma. Ingen utav syskonen fick jag veta, utan hon hade bara haft besök utav en präst.

- Jaha, ja!! Men vem är det som ser till att se hur Nennes pojkvän John har det.

Jag har dessvärre inget mobilnummer till honom, men visst att han brukade vara hemma hos Nenne rätt så ofta. Så nu gällde det för stunden att skärpa till sig och det med: En gång!! Och det är att se till att se till att finnas där bredvid Nennes kille John och så även finnas bredvid Mamma och ge stöd, tröst och gråta ut tillsammans.

Jag fick stålsätta mig och förtillfället helt enkelt "stänga av" och rusade ut till bilen och körde hem till min systers lägenhet. Jag hade glömt bort att det var porttelefon och ringde på Nennes knapp, men det gick bara fram signaler. I min frustation över att inte få komma in i porten och så tryckte jag hela min handflata mot knapparna och det ringde till flera lägenheter. Till slut svarade en kille och jag vrålade: Öppna porten!!

Jag tänkte inte på det just då, men hade förstås hoppats på att någon utav alla dessa grannar som jag ringde på kunde öppna porten. Den enda som svarade och hörde mig gapa på honom att "öppna porten" gav ju inte efter för mina ord och öppnade inte alls någon port. Utan där fick jag stå  och rycka och slita i det förbannade handtaget. Det var lika bra att försöka ringa på så många utav porttelefonerna igen...men just som jag är på väg att sätta handen på flera utav knapparna så kommer en kille från parkeringen och med riktning just mot den porten som  jag stod vid.

- Åh, snälla kan du släppa in mig...?

- Javisst! Vem ska du till...

- Eh, till min systers lägenhet.

Jag rusade upp för trappan och både ringde och knackade på dörren. Öppnade brevinkastet och ropade: John är du där....? Snälla öppna det är Nennes storasyster..

Jag hörde John svara och sedan hördes det hör en höll på rassla med säkerhetskedjan. Till slut så öppnade John och han var helt förtvivlad och ömsom grät, var hysterisk och var vid några tillfällen och kräktes på toaletten. Usch, så hemskt det är att se hur sorgen visar sig hos andra och inte är det så lätt att trösta, när man själv är alldeles förtvivlad, ledsen och sörjer när man förlorar någon som står en väldigt kär och som man älskar.

Jag älskade eller snarare ÄLSKAR min bortgångna syster fortfarande och var även själv helt chockad och ledsen över att förlorad min syster, men kände att jag bara måste vara stark och ge tröst och sträcka ut min hand och krama om honom. Det kändes konstigt att sitta i Nennes lägenhet, utan att hon var hemma och försöka så gott det gick att trösta min syster pojkvän.

John upprepade orden....varför...varför...

Ja, det undrade jag när pappa min dog och liksom John så frågade jag mig det också...varför pappa? varför Nenne...?

Det är en fråga som ingen utav oss någonsin kommer att få något svar på....

När jag stannat hos John 1 timme så var det sedan dags att åka hem till mamma. Stannade till på vägen och köpte med mig vita liljor och lite fikabröd. Jag hade först trott att mamma skulle vara superledsen och stört gråta, men mamma var nästan som vanligt. Jag tänkte för mig själv att det kanske hade blivit en sådan chock för mamma att hon inte med en gång hade tagit det till sig och förstått och fattat det ännu. Ibland kan det ju gå ett tag innan man inser vad det faktiskt är som har hänt, och det blir inte förrän vid begravningen som allt släpper och alla känslor kommer fram.

Det är ju bara så att ens egna älskade barn ska ju leva betydligt längre än sina föräldrar och inte bli änglar innan dom.

Jag vill avsluta detta blogginlägg och skriva att även om du lilla Nenne inte längre finns bland hos här i jordelivet. Så finns du för alltid kvar i våra hjärtan och vårat minne. Min älskade fina lillasyster som nu likt kära pappa blivit en vacker ängel ta väl hand om varandra i himlen...och återigen får jag nu säga farväl till en väldigt nära anhörig.