Jag kunde inte vänta utan åkte ner till Nynäshamn tidigare för att hämta hem min ögonsten. Då jag inte hade ringt och sagt til Jonny att jag skulle komma lite tidiagre än vad vi hade kommit överens om dagen innan. Så det var bara att hoppas att dom var hemma. Jodå, det var Caroline som kom och öppnade dörren och runt sin lilla mun hade hon jordgubbssylt. Det visade sig att både hon och hennes pappa satt i köket och mumsade i sig nygräddade pannkakor.

Det visade sig att Caroline och hennes pappa hade haft det jättemysigt och trevligt tillsammans och dom kramade om varandra flera gånger då det var dags att ta avsked.

Nu är min fina prinsessa tillbaka hemma igen.

Förresten jag glömde nästan att nämna en sak som Caroline hade fått utav sin pappa. Denna uppblåsta, fyrkantiga, storögda, uppnosiga, glada...hmm, som tydligen enligt Caroline heter: Svampbob och är just det en...tvättsvamp-ballong!

Ursäkta, mig men en tvättsvamp, med shorts, skjorta, slips och världens kortaste ben och ett par skor. Jaa, han fick ta plats i baksätet, där Herr Svampbob, satt och flinade åt mig i bakspegeln. Caroline som satt brevid mig vid passagerar sätet satt och skrattade så mycket på vägen hem att hon nästan tjöt. Då jag sa: Att det är en viss uppblåst Svampbob, som skrattar åt mamma när jag kör :)

Natten mot idag söndag var det återigen dags att gå tillbaka till vintertid, den tid som vikipettrarna kallar normaltid. Vi ställer tillbaka klockan en timme och åstadkommer på så sätt en effekt av mörkare eftermiddagar och kvällar. När det är som värst i den mörkaste vintern är det många utav oss som inte har någon som helst ledig tid med dagsljus utomhus. Rent tekniskt ska klockorna, kl 03.00 på natten mot 2011-10-30 ställas tillbaka en timme så att klockan blir 02.00 De flesta moderna klockor och datorer sköter detta helt automatiskt. Men själv ställde jag om alla mina klockor 1 timme bakåt nu på morgonen. Nu blir det till att leva med vintertid fram tills den  27 mars 2012, då det äntligen är dags att dra fram klockan en timme igen och gå tillbaka till sommartid...om jag längtar.

Just det igår så var jag och köpte både domkraft och fälgkors, så lite senare idag så kommer "vintertofflorna" bli påsatta på bilen. Ja, jag vet att vinterdäcken även kan kallas "vintersulorna" men jag föredrar att säga "vintertofflorna".

Sedan ska även Caroline hämtas hos sin pappa där hon har varit sedan igår. Fick höra av henne igår kväll att dom hade varit och kollat på den nya filmen Tin-Tin och sedan gått och ätit en hamburgare meny.

Härligt med helg...mmmm jag riktigt njuter av att vara ledig! Och lite senare idag ska jag köra ner Caroline till hennes pappa, där hon kommer att stanna fram tills i morgon.

Jaha, det här med att vintern börjar närma sig med stormsteg. Usch, det är verkligen ingen årstid som jag uppskattar. Igår var jag tillsammans med Caroline och inskaffade henne ett par nya fodrade och varma skinnstövlar, vantar och mössa. På vägen hem så fick jag syn på håll en bil som stod och blinkade med varningsblinkerns utefter väggrenen, när jag närmade mig bilen, så ser jag att den är en dam som står bakom bilen och försöker skjuta eller putta bilen framför sig, men den verkade inte röra sig ur fläcken. Och tänkte: Hmm, det kanske hade underlättat om den som nu satt bakom ratten hade lossat lite på handbromsen....fniss!

På tal om vinteren och kyla, det är även dags för att sätta på vintertofflorna på bilen..också. Kollade i bagageluckan igår, men ingenstans kunde jag finna varken en domkraft eller fälgkors. Pappa då varken isskrapa, domkraft eller fälgkors hade han i bilen! Så idag blir det till att åka till Biltema eller Mekonomen.

Nu har även min lillskrutta vaknat och hon håller just nu som bäst på att stöka omkring inne i köket och fixar med frukosten. Det är bäst jag slutar att skriva och gå ut och assitera henne och fixa lite varmt kaffe.

Japp, då var man alltså tillbaka på bloggen...igen :) Ja, det gick tydligen inte att hålla sig borta alltför länge. Det blir så att man känner efter ett par dagar en längtan till att börja skriva igen.

Jag tänker då och då tillbaka på det här året som det snart bara återstår 2 månader på och måste skriva så här: Att det är absolut bland det värsta jag någonsin i hela mitt liv upplevt! Sammanfattar det kort: Tragedi efter tragedi.

Detta kanske kommer låta konstigt det jag nu kommer att skriva, men på något sätt så har jag gått och blivit vädligt stark inomborts utav allt detta som har hänt, men man ska ju egentligen inte se bakåt utan istället blicka framåt och för varje ny dag så ( brukar det oftast för mig) hända något nytt. Jag hörde en gång för länge sedan att det var någon som sa följande: Att livet är som direktsändingen och går inte i repris, och ingen vet heller innan hur denna dag eller morgondagen ska sluta.

Till helgen är det dags för Caroline att träffa sin pappa. Tydligen ska dom på bio och se någon animerad, rolig film och sedan antar jag att det bär av för dom båda till McDonalds.

Jag för min tur får en barnledig helg och vad jag ska göra. Hmm, jag har ännu inte bestämmt mig riktigt för vad jag tänkt hitta på för något på min barnlediga helg.

Som ni kanske märkt så har jag inte bloggat på några dagar och det beror på att jag just nu är inne i en period då jag inte alls tycker det känns så roligt att blogga. Det är bland därför som jag inte uppdaterat min blogg under dom senaste dagarna. Kort och gott det är så att varken lusten eller min tidigare skrivar gläjde velat infinna sig.

Det kanske blir eller är så bland flera som bloggar, Ibland känner man en väldigt iver att blogga och sedan kommer man in i peridoer då man inte alls känner för att skriva.

Jaa, det återstår ooch ser hur länge detta varar, men jag tror inte det blir allför länge.

Jag vill utbringa yttligare ännu en gång ett stort Grattis till söta Nova som idag fyller 4 år. Det var planerat sedan länge att jag tillsammans med min ex-make Johan och alla våra barn tillsammans skulle bil till Västerås denna helg. Däremot var det ju inte direkt planerat att den där korkade dumma bruden skulle köra in i baken på min bil i torsdags morse. Men nu så var som sagt olyckan framme för mig igen. Jag var förstås lite skärrad och rädd för att sätta mig bakom ratten igen, men jämför det med när man rider: " Att vågar man sig inte upp och tillbaka i sadeln, efter det att man ramlat av, så vågar man aldrig mera rida" och ungefär samma sak gäller när man kör bil.

Niclas hade redan igår kommit direkt ifrån sitt gymnasium hem till mig igår och sedan kom Jimmy och Henrik tillsammans ifrån Nynäshamn. Jaa, kort och gott så blev det fullsmockat i min bil och som alltid blev det lite tjafs om vilken utav ungarna som skulle sitta brevid mig i framsätet. Men jag som mamma bestämmde det och ansåg att den som var längst,störst och bredast skulle sitta brevid mig. Mina andra tre ungar alltså Jimmy, Caroline och Niclas fick försöka tränga ihop sig så gott dom kunde i baksätet.

Då det var första gången för mig att köra E18 mot Västerås, så hade jag innan kommit överens om att först åka till Vällingby för att där möta upp Johan, Lizzy och Tobias. Väl framme där så valde Niclas att få lite mera utrymme i bilen och åka med sin pappa istället. Då Johan som både jobbar som yrkesförare och även har kört denna sträcka vid flera tillfällen körde förstås först och guidade mig rätt.

Så var vi då framme i Vällingby för att möta upp Johan, Lizzy och Tobias.

Johan bakom sin bil och med barnen Henrik, Jimmy och Niclas och så förstås min minsting Caroline.

Jag kan inte direkt påstå att jag tillhör bilförare som är van att köra långa sträckor, och det gjorde förstås att jag blev rätt så trött av att köra såna långa sträckor som det blev idag. Jag nollställde trippmätaren idag innan jag åkte hemifrån och när jag återigen nu på kvällen hade kommit hem så visade den: 27.1 mil.

Nu till Novas födelsedagfirade som var hur trevligt och roligt som helst. Nina och Janne hade gjort det så fint hemma och det bjöds både på prinsesstårta, bullar och kakor. Kaffe till dom vuxna och läsk eller alternativt saft till dom yngre.

Födelsedagsbarnet Nova.

Johans fästmö Lizzy och Nova. Nina skymtas i bakgrunden

Den smarriga och goda tårtan.

Födelsedagsbarnet överröstes med massor utav presenter. Få se nu om jag kommer ihåg allt som Nova fick: En "Pippi Långstrump dräkt" med tillhörade "Pippi" klänning, väska, svarta kängor och en orange/röd peruk med flätor. En docka, ett pussel, ett smyckeskrin, DVD-filmer och spel.

Dags för presentöppning

Här kommer "Pippi Nova Långstrump" tjola hopp tjola hej, tjola hoppsan sa!

Jag tror ingen behöver betvivla varifrån Nina har fått sin humor :)

För här kommer även Pippi Nina Långstump, men tyvärr visade det sig att Pippi peruken var lite för trång för hennes skalle, men det verkade ändå inte göra någonting.

Avslutningsvis dotter och mor

Då jag egentligen inte gillar att köra i mörker så började vi alla avrunda dagen i Västerås omkring 17-tiden, men såklart så blev det ju alldeles svart ute innan vi ens hade kommit fram till Bro, men trots att det blev alltmer mörkare och mörkare så var det inga problem att köra hem. Körde mina stora pojkar Jimmy och Henrik till Västerhaninge, så att dom där kunde ta ersättningsbussen vidare ner till Nynäshamn.

Ända sedan jag ärvde och tog över pappas bil, så har jag tyckt det varit så praktiskt och bra. Bilen har gjort att jag sparat in så mycket extra tid som det oftast tar när man annars är illa tvungen att åka kommunalt. Dessa förbaskade pendeltåg som oftast dras med förseningar och sedan om det är så att jag ska åka kommunalt till jobbet, så måste jag även göra flera byten. Alltså först pendeltåg till Årstaberg och sedan därifrån Tvärbanan till Liljeholmen och efter det byte till buss. Det tar mig över 1 timme att åka kommunalt till jobbet. Så numera har jag bytt ut med månadskort till ett bensinkort och även om det är något dyra att åka bil, så tjänar jag in en massa dyrbar tid.

I morse satte jag mig som alla andra dagar i bilen och körde emot Västberga. När jag nästan var framme vid något som heter Valla Torg, så slog trafiksignalen om till rött. Det var alldeles strax dags för tvärbanan att passera. Jag var först fram i trafiksignalen och bromsade i god tid in, lade i friläge och drog åt handbromsen, medans jag stod där med motorn påslagen och lyssnade på musiken från radion.

Helt utan någon som helst förvarning, och som en blixt från klar himmel. Så blir min bil påkörd bakifrån, jag for upp med skallen i taket och slungas därefter fram, men som tur är så använder jag alltid bilbältet. Jag blev förstås vettskrämd och skrek bara rakt ut, och hann tänka "Nu dör...jag"

Jag satt bara och skakade i bilen, medans tvärbanan utanför bilen nu hade börjat passera. Kollade i bakspegeln och såg att föraren en ung tjej som hade kört den andra bilen kom gående mot min bil. Jag återfick en bara en liten stund tillräckligt med kraft ork för att öppna min bildörr.

I all denna röra så hade både min väska och mobil, som jag hade brevid mig vid passagersätet åkt ner på golvet. Hela jag skakade och var såklart i chocktillstånd.

Jag skrek på tjejen och frågade: Hur FAN kör du egentligen..? Är du blind..eller!

- Ehh, jag hann tyvärr inte se att det var rött ljus.

Jag ringde 112 och där fick jag frågan om jag behövde ambulans.

- Nej, jag behöver ingen ambulans. Se till att bara skicka hit en polisbil för att ta upp en anmälan för en bilkollistion.
 
Jag gick med darrande och skakiga ben, bakåt utanför bilen för att se hur mycket skada karossen hade fått. Men inga direkta plåtskador, utan det var dragkroken och kofångaren som hade tagit emot den värsta smällen.

Jag var fortfarande chockad men blev nu riktigt upprörd och förbannad på den "jävla fittan" som hade drämt in i min bil.

- Fan, ta dig. Har du körkort överhuvudtaget!? Så vill jag ta mig fan mig se det....NU!

Hon försvann in i sin bil och kom gående med sin plånbok i handen.

- Ge hit körkoret, sa jag till henne.

Jag i min tur gick in och rotade bland allting som hade farit ur min handväska efter ett papper och penna och skrev av hennes hela personummer, förnamn och efternamn och sedan ut för att skriav av hennes registringnummer och till slut fråga efter hennes mobilnummer.

Dumhuvudet, som körde in i min bil. Frågade mig om det nödvändningsvis var tvunget att blanda in försäkringsbolagen, då det (tydligen inte enligt henne inte uppstått tillräckligt med skador på bilarna

Jag i min tur tyckte nu att denna dumma brud (som måste ha en bananflugas hjärna) var ännu mera korkad än jag från början hade trott.

- Ärligt talat så skiter jag fullständigt i om hur mycket eller lite bilarna är kvaddade eller inte. Givetvis så ska båda våra försäkringsbolag kontaktas vid en kollistion!!

Jag har vid det här laget börjat känna av en smärta och att det gjorde ont i min nacke, som på något konstigt sett började kännas varm och het. Ungefär som om jag hade en halsduk flera varv lindade om halsen, vilket jag inte hade. Jag förstod att det var lika bra att försöka ta sig till närmaste sjukhus, för att kolla upp om jag fått någon wiplashskada av något slag. Väl framme vid sjukhuset blev jag undersökt av en trevlig läkare som kollade på min nacke och lyssnade på hjärta och tog mitt blodtryck, som var lite förhöjt. Jag blev rekommenderad av ta några värktabletter och sedan vila när jag kom hem. Om det var så att jag skulle få svår huvudvärk, bli yr eller illamående så skulle jag återigen ta kontakt med läkaren.

Senare på eftermiddagen ringde och kontaktade jag mitt försäkingsbolag och utöver skadorna på bilen, så kommer jag även försöka kräva ersättning för sveda, värk och förlorad arbetsinkomst.

Hösten är ju mestadels  regn, rusk, blåst och kyla..brrr!

Här hemma sitter jag påbyltad med 2 st tjocka tröjor och raggstrumpor på fossingarna, för att inte frysa.Jag och Caroline tog bilen för att åka och handla och det regnar och blåser så kallt att man helst utav allting bara vill krypa inunder en varm, skön filt och värma sig och runt omkring sig tända en massa stearinljus....mysigt såhär i det dystra höstmörket.

Tänkte jag skulle visa vad Caroline fick utav Jocke idag.

Det är ett elektriskt Power Glide Hockey spel, som jag och Caroline om en liten stund ska premiär provspela. Jaa, det är väl ändå en himla tur att man har lite utav både sitt spel och leksinne kvar