Välkommen Valborg och Sköna maj....nu har äntligen: Vintern rasat ut bland våra fjällar, drivans blommor smälta ned och dö. Himlen ler i vårens ljusa kvällar, solen kysser liv i skog och sjö. Snart är sommarn här i purpurvågor, guldbelagda, azurskiftande....

Idag för exakt 6 år sedan startade jag upp denna blogg och tänk att jag nu under så många år delat med mig en del utav min vardag och liv med Er.

Dagen idag blev inte riktigt som planerat. Det var egentligen tänkt från början att vi ikväll skulle åka ner till Nynäshamn, för att möta upp mina pojkar Jimmy och Henrik och gå ut och äta. Därefter skulle vi vidare gå till ett ställe ( där vi var förra året) som heter Lövhagen. Men nu så var det så att Henrik, skulle jobba och han skulle inte komma hem förrän efter klockan 20.00 Det blir lite sent att äta den tiden och så skulle inte heller Caroline orkar vänta så pass länge. Istället bestämde vi oss för att ses i morgon den 1:a maj och gå till något mysigt ställe och äta. Det blev aldrig så att vi åkte ner till Nynäshamn idag, utan vi åker istället dit i morgon. Jag kollade på kartan på Google för att se exakt hur långt det är att köra från där vi bor till Nynäshamn och enkel resa dit är: 37,3 km och fram-och-tillbaka blir det 7.5 mil. Ja, det är en bit dit ner, men ack så vackert, lugnt och framför allt ha naturen så nära inpå. Minns förra året då vi hade åkt ner dit ( finns att läsa förra året på min blogg) och innan hade vi ätit på en restaurang och sedan gått till Lövhagen för att kolla när scouterna kom gående med sina facklor i ett led för att därefter tända eld på brasan, som vackert inbäddad på en strand alldeles vid havet.

Idag blev det istället så att vi firade Valborg på hemmaplan och inte alltför långt ifrån där vi bor anordnar även scouterna här Valborgsfirandet.

Det fanns en massa tombola, men Caroline började bli för stor för att köpa lotter där man vinner leksaker, men hon chansade och köpte ett par brickor på chokladhjulet ( förra året i Nynäshamn hade hon turen att vinna) men denna gång blev det ingenting, utan var  bara 2 nummer ifrån att vinna en stor chokladask. Istället blev det så ( som så många år tidigare och det har hon ännu inte vuxit ifrån) att hon ville köpa sockervadd och inte mera hann hon få den ihoprullade papperspinnen som var fulltvinnad med spunnet socker och slurp sa det bara och så var sockervadden slut. Jag tänkte på det idag att det är ju egentligen inte klokt vad det är folk som vallfärdar från sina hem för att ställa sig i ring runt en brasa och vänta på att den ska tändas på och sedan står alla där i ring och sedan står alla och glor in i den sprakande varma elden. Ja, det är samma visa varje år och precis som Grevinnan och Betjänten säger på Nyårsafton: Same procedure as every...fast denna gång är det på Valborg. Denna gång så verkade det som ingen utav oss kände samma mysfaktor som vi hade förra året då vi var i Nynäshamn och lite ångrade jag att vi inte åkte ner dit istället. I morgon däremot så blir det till att åka ner till mina stora pojkar i Nynäshamn och gå ut och äta och umgås.    

Denna helg har gått alldeles för fort och det är redan söndag. I fredags när jag skrev sist så var det ju dags att klicka igång helgen men vips så blev det nu söndag och alltså dags att börja avrunda helgen. I morgon är man återtillbaka i vardagen igen. Det är ju inte så värst många dagar kvar på april månad och redan på onsdag är det Valborg och sedan är vi inne i maj månad, som ändå måste räknas som en utav försommar månaderna.

Det var väl mer eller mindre väntat att det nu äntligen blev Patrik Sjöberg som var den som lämnade Let´s Dance i fredags. Det är för mig en gåta att han lyckats vara kvar så pass länge i tävlingen. Det fanns ( enligt mig) så många andra utav deltagarna som var betydligt duktigare att dansa och hade hellre sett att det var Kenza eller Jasmine som hade varit kvar bland dom 3 bästa dansparen. Den som troligvis kommer ta hem segern i årets Let´s Dance är ju Benjamin. - Wow, vilken stjärna han är på dansgolvet och hans danspartner Sigrid måste vara otroligt stolt över att ha honom som kavaljer.

Då det nu börjar bli varmare och skönare väder ute så bestämde jag mig igår för att åka in till stan för att se om jag kunde hitta ett par snygga sandaletter. Men ack och ve vilket misstag och tabbe det var. Det var smockfullt och kryllande av människor överallt. När jag  gick Hamngatan ner utanför Gallerian och vid NK gick det nästan inte att komma fram på trottoaren. Jag gick in i några skobutiker, men fann tyvärr inga skor som föll mig i smaken och det blev efter någon timme så att jag åkte hem. Det blev så istället att jag gick in på nätet och letade där efter skor och det är så himla praktiskt att bara behöva slå på datorn och surfa in (som jag gjorde) på en sida som Zalando och där fanns det flera skor jag hittade som föll mig i tycke och smak och beställde hem 2 stycken par skor och som alltid föredrar jag både vad det gäller stövletter eller så sandaletter att dom har kilklack.

I dag söndag och det vackra vädret håller i sig fortfarande och när solen stålar lyser från en blå himmel, då sitter jag inte inne och ugglar. Nej, tack, det är verkligen att slösa bort en fin dag på, utan istället ger man sig ut i naturen och promenerar och i backarna står vitsipporna och nu vet man verkligen att det är vår.

Jag börjar komma tillbaka i mina gamla gängor och spelviken i mig börjar komma fram lite smått. Kul var det i alla fall idag när jag försökte ge mig på att gå över ett träd som fallit över en bäck. Det är så trivsamt, lugnt, stillsamt och framför allt vackert ute i naturen.

Det är nu äntligen fredag och nu har vi här hemma startat helgen, med att se fredagkvällens tv-underhållning Let´s Dance. Den stora stjärnan bland årets deltagare är ju utan tvekan den yngsta deltagaren Benjamin Wahlgren, som dansar med proffset Sigrid. Wow. vilket samspelt och duktigt danspar dom är tillsammans. Det är lite svårt att tro att Benjamin bara är 16 år ung, men så kommer han ju också från en musikfamilj och har sedan små barnsben stått på scen och uppträtt som musikal artist och sjungit och dansat. Jag och Caroline är båda helt överens att vi är övertygade om att det är Benjamin som kommer ta hem segern i årets Let´s Dance.

På tal om årets deltagare i Let´s Dance, så vem kunde ana och tro att årets längsta deltagare och förre detta höjdhopparen Patrik Sjöberg, kunde kvalificera sig till dom 4 bästa dansparen....helt otroligt. I början att danstävlingen ( och då tränar dom ända flertal timmar varje dag) men i alla fall så tycker jag att en kille som har hållit på med höjdhopp och dessutom hoppat 2.42 Jag tycker att man om man kunnat hoppat så högt att man är rätt så vig och graciös framför allt med tanke på hur han vrider till sin överkropp och framför allt ryggen. För att inte tala om Patriks långa ben som han tycks kunna hoppa väldigt högt med.

Hmm, dessvärre så märktes det inte alls så mycket utav hans vighet i början utav denna danstävling och man kunde undra om han bara strosat runt i gympa skor och aldrig ens ägt ett par dansskor och ännu mindre beträtt något dansgolv.

Jag kunde bara i början instämma med juryn och funderade på om Patrik var utrustad med 2 vänsterfötter eller om det var så att han försökte röra sig som en vandrade pinne i ett akvarium. Karln är ju så stel i sin överkropp att man kan tro han är stelopererad. Blev han det efter det att han slutade med höjdhopp då var han så vig och graciös. Men kul och underhållande är det att se när han i alla fall försöker ge sig på att dansa och hans danspartern Maria gör ju ett fenomenalt jobb som tränar och försöker lära sin elev att dansa.

Nu över till en annan sak och den är att en gammal vän som jag lärde känna inom media branschen i slutet av 90-talet. Jag kände henne inte innan men under en tv-inspelning lärde vi känna varandra. Vi har umgåtts lite till och från, men så 2010 bestämde hon sig för att flytta till USA för att studera och där blev hon visst kvar i många år. Det brukar ju oftast sluta så när man bestämmer sig för att flytta till USA för studier eller arbete att man blir kvar där ett tag och nu blev det så även för min väninna Greta, som träffade en amerikan och blev kär och det resulterade i ett litet gulligt kärleksbarn Gaby. Då vi inte setts på över 4 år och nu är Greta och hennes lilla gulliga son tillfället i Sverige och hälsar på och nu i helgen blir det till att vi kommer till träffas....ska bli så otroligt roligt och ser så mycket fram emot det.

På onsdag är det Valborgsmässoafton och om planerna går i lås så blir det så att vi kommer åka ner till Nynäshamn. Denna gång så hoppas jag verkligen att både Jimmy, Henrik och hans sambo Sara vill hänga med mig och Caroline att äta på restaurang och därefter gå och titta på brasan som tänds på utav scouterna.

Det är ju så i samband med Valborg så brukar det oftast vara kyligt och kallt i luften...och vad passar då inte bättre än att gå och ställa och värma sig i det mysiga skenet som brasan ger. Senare på kvällen när det börjar skymma så skjuts det iväg raketer som färgglatt lyser upp på himlen.

Ja, som avslut så är det också en annan sak som hände en Valborgsmässoafton för 6 år sedan.

- Gissa vad...?

- Jo, denna blogg startades upp just 2008-04-30 och fyller alltså på onsdag 6 år.

Nu är påsken över för i år och jag är legat lågt med uppdateringen av bloggen.

Ja, vad tror ni har hänt sedan sist...då. Skulle vilja skriva ingenting, men såklart att i min blogg "This is my Life" så händer det saker stup i kvarten och i ärlighetsnamn så hinner man inte beta av en utav grejerna som händer innan nästa grej har ploppat upp.

Nu har vi ju äntligen vår och som alltid så längtar jag enormt mycket varje år efter våren och sommaren. Då solen tittat fram och värmt så skönt så blir det ju ( i alla fall för mig) att man tar fram tunnare kläder och typ klär av sig för tidigt. Då jag också bor på markplan så blir det ju så att man går ut på sin baksida tunnklädd och utan att sätta på sig någon jacka eller tjockare tröja när solen skiner. Detta resulterade i att jag drog på mig en förkylning och inte nog med att blivit kall så märkte jag bara någon dag senare att det började vara pollen i luften.

Herre min skapare, jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Det blev liksom dubbelt upp förkylningen och ovanpå det samtidigt reagerar jag på att pollen har börjat och detta gjorde ju att näsan min rann ännu mera, och ögonen kliar och är röda.

Påsken är den äldsta kristna högtiden och firas till minne av Jesu död och uppståndelse. På skärtorsdagen höll Jesus den sista måltiden med sin lärljungar. Dagen efter så korsfästes han och dog. För att sedan på tredje dagen uppstå från dom döda.Om man egentligen ska se varför vi överhuvud taget firar Påsk och det har ju till minne att göra av Jesus Kristus. Men numera så tror jag inte så många tänker på att det är just utav den anledningen.

I stället så ser mammor och kanske även en och annan pappa till att påminna sina barn att på Skärtorsdagen klä ut sig till påskkärring, med röda målade kinder och dit målad fräknar och huvudet en scarf som är knuten under hakan och därefter springa runt och ringa på dörrar och önska Glad Påsk.

Ja, något märkligt beteende med tanke på vad egentligen Påsken har för budskap. Jag lärde mig sedan liten i skolan att påsken firas till minne av Kristi död och uppståndelse, så långt är nog dom flesta utav oss överens. Men sen då? Ägg, harar som lägger chockladägg, påskkärringar, påskris, fjädrar i glada färger, vad handlar det hela egentligen om? Det kan ju inte vara så att ( skämt åsido) att på Jesus tid värpte harar ägg, romare hade fjäderboa och Pontius Pilatus var egentligen en gammal dam från Blåkulla...?

Nåväl i alla fall så firades det en lugn och stillsam påsk här hemma. Även om nu förkylningen håller på att gå över ( tack och lov) så känner jag av pollenallergin. Caroline fick också på Påskafton ett välfyllt påskägg att mumsa på.

Då så var det dags igen för bloggen att ligga nere större delen av dagen igår. Suck, ja, det känns både väldigt irriterade och samtidigt så blir man ju frusterad när man inte kommer åt sin blogg. Ja, ja, det är väl eller snarare något man får lov att räkna med emellanåt.

Jag vill framföra ett stort Tack till min svägerska Anette ( min brors fästmö) som tidigare har visat mig ett stort stöd när saker och ting känts som allra tyngst och jobbigast. Igår fick jag ett meddelande från henne och hon hade precis som mig (och mina andra läsare) försöka komma in på bloggen.Det visade sig inte vara det lättaste utan  snarare en omöjlighet att komma in på bloggen och större delen av dagen igår så låg denna sida av någon okänd anledning nere och detta är inget som jag kan styra eller bestämma över.I början när bloggen låg ner till-och-från så blev jag orolig att allt det jag skrivit hade gått förlorat, men efter någon dag eller sisådär ett par timmar så brukar det vara så att bloggen fungerar igen. Så till mina läsare om nu inte bloggen går att komma så beror det inte på att jag lagt ner bloggandet eller tagit bort min blogg. Vilket jag aldrig skulle göra!!! Snacka om att slänga bort snart 6 års dagboks skrivande i papperskorgen.

Jag vet faktiskt inte vad det är som lockar mig så mycket till Nynäshamn, men den senaste tiden så har jag åkt ner dig en tidigare. Det känns ju som lite som typ " världens ände" och när man kommer dit ner så kommer man inte så värst mycket längre i alla fall inte med bil utan då måste man till att åka båt/färja. Det är inte stort i Nynäshamn, utan snarare som en egen liten stad eller skulle mera kalla det för en liten by och det lilla centrumet är inte stort och rymmer inte heller så värst många butiker. Det som jag tror lockar mig allra mest är att det ligger så "off" typ en liten egen speciell stad där tiden tycks ha stått still i en evighet.

Jag har ända sedan jag var liten älskat och varit fascinerad av havet och det kanske beror på att min pappa tog med mig mycket ut med sin båt på havet när jag var liten. Nu när det är vår och solen skiner så dras jag som en magnet ner till dom små röda sjöbodarna, bryggorna och havet i hamnen. Där kan jag gå i timmar och ströva omkring och titta och njuta av den vackra naturen. Jag och Caroline var  i helgen som var nere i Nynäshamn och hälsade på hemma hos Henrik och hans flickvän Sara. Igår så åkte vi ner igen och denna gång hälsade vi på hemma hos Jimmy som vi fikade hos. Jag är en sådan som inte bara vill sitta inne när solen skiner från en blå himmel som den gjorde igår så vi bestämde oss för att ge oss ut på en promenad ner till det lilla centrum med dom fåtal butikerna, men inte heller det lockade så mycket, utan snarare det som lockade oss allra mest var hamnen. Att gå och titta på dom röda små sjöbodarna, gå på bryggorna och titta ut över det blåa havet...det lockade allra mest utav allting. Sedan jag bodde i Nynäshamn så har det tillkommit några flera bryggor och en utav bryggorna som tillhör Nordens största pir som är närmare 700 meter lång. Det är ju alltid så att det blåser mera i närheten av havet och det fick vi allt känna på när vi promenerade längst ut på den långa bryggan och tillbaka igen.

En ny vecka igång...igen och nu börjar det verkligen kännas att det är vår. Det är ju så himla underbart att det är både ljusare ute på morgonen och även på kvällarna. Det ännu bättre är ju när solen skiner och finns det något skönare än att vara vistas utomhus när det nu börjar grönska och blomma ute...?

I helgen som var så åkte jag och Caroline ner till mina söner Henrik och Jimmy som bor i Nynäshamn. Vi träffades hemma hos Henrik som är sambo med sin flickvän Sara. Jimmy kom precis när vi skulle till att ringa på dörren. Tidigare så var det så att det var Jimmy som bodde i den lägenheten som nu Henrik och Sara bor i och Jimmy bodde i Henrik lägenhet. Men sedan bestämde dom sinemellan att byta lägenhet med varandra. Henrik behövde större då han skulle flytta ihop med sin tjej och det blev så att Henrik och Sara bytte till sig sin etta till Jimmys tvåa. Nu bor dom bara ett kort promenad ifrån varandra. Då det hade gått ett tag sedan vi träffades så hade vi mycket att prata med varandra om och medans vi satt och fikade ( och konstigt nog så hade jag och Henrik köpt exakt samma fikabröd) och vi kom in på samtalsämnet när Henrik och Jimmy var små och vi skrattade gott åt gamla minnen.

Jag är så otroligt Tacksam över att ha så begåvade och duktiga pojkar som är mer eller mindre experter på att fixa och greja med datorer. Tusen Tack all den kunskap ni behärskar inom datateknik.

Hittade denna gamla bild på mig och 2 utav mina barn Henrik och i bakgrunden Tobias.

 Do you rember....Gecke...?

Det förra blogginlägget är nog bland det längsta jag skrivit i bloggen och när väl inlägget var klart och man kunde se hur mycket antal ord det hade blivit skrivit så stod det: 4330 ord.

Jag kände i tisdags när jag slog igång datorn att jag hade så mycket inom mig och ville helt enkelt skriva av mig. När jag väl satte igång, med skrivandet så gick det helt enkelt inte att sluta, utan mina fingrar flög mera eller mindre över tangentbordet och det kändes som bara orden rann av mig. Det kanske inte var tänkt från början att det förra blogginlägget skulle bli så där långt som det blev, men när man väl kommit igång med skrivandet så blir det svårt att bara stänga ner och sluta. När jag väl var färdig med inlägget och skulle läsa igenom det så tänkte jag: Skit, alltså men tar texten aldrig....slut. Det blev lite nytt för mina läsare att sätta tänderna i eller ögna igenom.

Jag hade även ikväll tänkt skriva lite...kanske inte lika mycket som i förrgår.

Nåväl, jag tror inte jag behöver skriva och förklara för mina gamla läsare att det varje vecka händer något i mitt liv. Det kan ju nu vara så att det tillkommer nya läsare till bloggen också och dom kan ju förstås inte veta att att det tillhör min vardag. Nu till saken hör den att jag i natt vaknade eller snarare blev väckt att det hördes: Krasch inne i mitt sovrum.

Jag satte mig spikrakt upp i sängen och jag tillhör inte dom personerna som är rädd eller skrajsen, utav mig. Förr när jag var yngre så var jag mera lättskrämd och rädd utav mig, men numera är man ju mera van att saker och ting händer i ens liv när man är vaken vill säga. Nu låg jag och sussade i sängen och blev väckt att ett: Krasch!

Såklart jag blev rädd och medans jag satt spikrakt i sängen så trevade jag efter lampan för att se vad det var för något som ramlat ner. Varje kväll innan jag går och lägger mig så stänger jag alltid dörren som är mellan mitt sovrum och vardagsrummet. På bådas dörrens sidor ( och det har att göra med att dörrarna i min lägenhet är något slitna) men kom på den ideèn att varför inte klä om dom gamla trädörrarna med speglar. Min tanke blev bara någon dag senare till en handling och nere i källaren hade jag en spegelvägg som jag hämtade upp och införskaffade mig självhäftade tejp, som jag satte runt omkring hela spegeln + detta så hade jag även innan sett till att även ha på starkt super lim på mitten av spelarna. Så satte jag fast dom 4 stycken på rad efter varandra och tyckte när resultatet var färdigt att dörrarna hade blivit mycket elegantare, och fått en ny stil.

Nu över till det som hände eller väckte mig hemma i natt. Jag fumlade i mörket efter lampan och när väl ljuset var på så såg jag att dörren till vardagsrummet ( jag ser alltid till att stänga dörren mellan sovummet och vardagsrummet) men den stod nu på halvöppen. Jag kände att det gick kalla kårar utefter ryggraden och håret i nacken och även det på huvudet reste sig rakt upp!!!!

Jag gick upp och på andra sidan dörren den som är mot vardagsrummet så hade en utav speglarna ramlat ner och förstås gått några bitar. Jag fattade ingenting....dörren VET jag att den stängdes och att just bara en spegel ska släppa från både den självhäftade tejpen och det starka super limmet. Jag kände på dom andra speglarna som satte fast ifall dom också satt lösa, men dom gick inte att rubba på. Det andra lite märkligare var att spegeln inte heller hade gått i så många bitar, utan endast i typ 5-6 bitar.

Jag vet inte om man ska tro på osaliga andar eller spöken, men vem vet kanske det var så att det var min pappa eller Nenne så var här och hälsade på eller snarare skrämde halvt ihjäl mig.

Ni tror väl ändå inte detta var allt som har hänt mig sedan sist.....?

Nej, då icke då...det har hänt lite mera. Vad tror ni annars???  Idag iallafall så slutade mitt internet och fungera helt plöstligt från att fungerat som vanligt igår till att idag helt slut funka. Jag fattade ingenting och hade ju inte gjort något med anslutningen eller sladdarna, och finns det något mera frusterade för både mig och Caroline när ingen utav oss kommer ut på nätet. Jag kröp omkring på golvet och letade fel mellan alla dessa sladdar, som är kopplade mellan modem och en adapter, men kunde inte hitta något var felkopplat.

Jag gav till slut upp och ringde min son Jimmy som bor i Nynäshamn och han var så schysst att komma över och hjälpa mig för att se vad det var som var fel. Och för mig är en som gör en gentjänst och ställer upp, även såklart för mig att ställa upp och göra en gentjänst tillbaka och erbjöd mig därför att hämta Jimmy med bilen och även köra han tillbaka. Sagt och gjort så åkte jag och Caroline och hämtade Jimmy som redan efter några minuter sett till att fått igång internet igen.

Jag känner mig lite trött idag och kanske det beror på att jag inte sovit så bra i natt heller. Mina tankar far omkring och fram-och-tillbaka. Jag låg länge i natt och funderade över varför just JAG fått den oturen att drabbas av så mycket i mitt liv. Jag skriver av mig en del utav det på bloggen, men långt ifrån allt skriver jag inte som händer. Det känns faktiskt som det är så otroligt mycket äktenskap efter äktenskap efter äktenskap som varit hela 3 gånger för mig, som varje gång slutat med uppslitande skiljsmässor.

Jag hade tidigare ( något yngre) oroligt lätt att falla dit för just den killen som föll mig i smaken och bli tokkär upp över öronen. Vilket resulterade först förlovning och strax efter det bröllop och varenda utav dom slutade med skiljmässa. Det är ju oftast så att båda partnera oftast i början kivas och tjafsar med varanda och då det finns barn med i bilden så blir det ju också så att dom drabbats av att inte samtidigt ( som tidigare) få bo ihop med både sin mamma och pappa. Utan istället tvingas ha delat boende eller så får barnen själva bestämma vilken utav föräldrarna som barnen vill bo hos.

Just vid skiljsmässor också så blir det ju så att man flyttar och JUST flyttat har jag gjort VÄLDIGT mycket. När Nina var liten så bodde vi en 3:a i Skogås ( Huddinge kommun) och när sedan familjen något år senare utökades med en till familjemedlem så valde vi flytta till en större lägenhet i Huddinge. Året efter det att Jimmy föddes så kom Henrik och att ha både en 1 åring och nyfödd plus också Nina var inte det lättaste. Den lägenheten vi hade då var en stor 4:a och låg på ( tror det var) 4:e våningen, var inte det lättaste, då hissen var minivariant. Barnvagnen var det bara att glömma och ta med och den fick man ställa längst ner och hade man handlat också och var ensam med 3 småbarn...jösses vilken pärs det var.

Det var jag som var den drivande faktorn till att vi bara måste flytta och helst gärna ut på landet och till ett hus. Jag bara orkade inte kämpa, med både småbarn och matkassar. Jag har för mig vid något tillfälle att hissen inte fungerade och då var man så illa tvungen att ta trapporna 4 våningar, med 3 barn och matkassar....vadå känna sig som en Baglady.

Det var jag som fann det charmiga röda radhuset som låg i Tungelsta. Familjen flyttade dit 1991 och 1994 föddes Niclas och året därpå föddes Tobias. Jag var ju såklart under alla dessa år hemmafru och mammaledig. Men såklart kan man ju inte leva på sin föräldraledighet hur länge som helst och det blev till slut så att man måste börja jobba för att tjäna ihop till brödafödan.

Det var inte bland det lättaste att till en början att finna något företag som ville anställa mig. En 5-barnsmamma, som varit hemmafru och mammaledig under många år. Jag kände det som att jag var på väg att "ge upp" att söka flera jobb. Då arbetsgivaren gärna ville veta vad jag gjort tidigare år.

- Jo, jag har varit hemma och fött barn och det med rätt så jämna mellanrum. Tagit hand om hus, hem, barn, matlagning, städning och tvättning. Om inte det är mera än ett heltidsjobb så vete sjutton.

Det blev till slut så att jag mer eller mindre blev hänvisad av Arbetsförmedlingen till ett företag. Det var i maj och försommaren hade börjat. En del utav dom som jobbade där skulle ha semester, men såklart att jag inte brydde mig om det, utan var superglad över att äntligen hittat ett jobb. Det är ju så när man kommer ny till ett jobb och för mig som inte jobbat på flera herrans år så var det ju lite som "Bambi på hal is" och just dom arbetsuppgifterna som jag skulle bli tilldelade var något jag aldrig gjort förut.Det kändes förstås väldigt ovant för mig att vara ute i arbetslivet och jag hade inte jobbat på 10 år sista gången var 1998.

Jag hade aldrig tidigare trott om mig själv att jag skulle gå och falla för en kollega på jobbet. Jag hade läst om folk som hade gjort det, men trodde aldrig förstås det skulle hända mig. Vi var ett gäng tjejer och killar som alltid satte oss tillsammans vid ett bord på rasterna och snackade om allt mellan himmel och jord. Jag trivdes bra på jobbet och med dom flesta utav arbetskollegorna, men såklart att det finns äckel eller rövhål på vissa ställen. Det var nämligen en äldre gubbe, som var så äckligt slemmig och på något sätt försökte han "smöra" sig hos mig. Jag blev illamående och tog illa vid mig över hur han försökte nässla sig in hos mig.

Jag pratade med några utav dom andra utav kollegorna, och för min del så är jag en sådan person som söker eller tyr mig till folk som är en själv. Jag tyckte det var lika bra att utesluta att fråga om någon utav dom kvinnliga kollegorna kunde "backa upp mig" och se till att den där slemmiga gubben kunde hålla sig så långt borta från mig som möjligt. I stället frågade jag lite försynt 2 utav killarna i vårat lilla gäng på jobbet, om vad det var som besvärade mig och dessutom störde mig på jobbet. En utav dom var min manliga kollega Jonny, som jag från början enbart hade sett som en snäll, trevlig och charmig kollega.

Jag hade aldrig från början trott att det skulle bli någonting mellan mig och Jonny. Men så märkte jag att han ( var ska jag kalla det för) något slags skyddade han mig och höll slemmgubben borta från mig. Detta gjorde så att jag äntligen fick vara i fred och inte känna mig äcklad.Det är lite svårt att beskriva det, men på något sätt så växte det fram en förälskelse på det sättet han skyddade mig från slemgubben.

Ja, sedan gick det som det gick och även om man försöker hålla sina känslor i styr och tränga bort dom. Det var i princip omöjligt och även om jag ibland försökte stå emot känslorna, så kom ju vardagen igen och så träffades man återigen på jobbet. Jag skulle vilja beskriva det som om känslorna tog överhand och det gick inte att stoppa.Den som följde efteråt var såklart enormt jobbig, men det blev jag som flyttade ut och in till Jonnys 2:a i Nynäshamn.

- Ja, hur  är det att vara nykär och störtförälskad. Skullle vilja jämnföra det med nyhetens behag. Det första året var det upp som en sol och det kändes som man gick på små rosa moln. Glädjen blev total när vi fick besked att vi väntade barn. Det blev dags att söka oss en större lägenhet och vi fann till min stora lycka en 3:a som hade markplan, ungefär som radhus känsla. Vi flyttade och jag hade kommit halvvägs i graviditeten. Jag började märka på Jonny att han inte alls längre tyckte om att sitta hemma på kvällarn, utan istället föredrog att vara ute med sina polare och på helgerna var det antagligen så att han skulle gå på krogen eller på någon fest. Jag satt hemma med Nina, ( min stora dotter) som hade flyttat ner till mig när vi hade flyttat in i 3:an. Jag minns ännu idag den dagen jag fick värkar och var inte mera än 32 veckor fullgången. Den lilla babyn har ju inte riktigt helt färdig utvecklade lungor och sedan har ju inte heller underhudsfettet lagts på så mycket. Jag försökte lägga mig för att vila. Det hjälpte ett tag, men då man måste gå på toaletten och även ta sig något att äta så satte det snart igång igen. Detta hände söndag och Jonny var förstås inte hemma, och som vanligt när man försökte söka honom på mobilen så var svararen igång. Jag tänkte att jag måste komma in till förlossningen och ringde hem till Jonnys föräldrar som också dombor i Nynäshamn. Det visade sig att Jonny var där och när han fick höra vad dom hänt så ilade han snabbt hem. Det som hände sedan efteråt har jag bara svaga minnen, utav då det visade sig att jag fått en infektion och feber. Väl inne på förlossningen gjorde läkaren och barnmorskan, allt för att stoppa eller åtminstonde hejda förlossningsframfart, med att pumpa in ett dropp ( tror det hette bricanyl) som även är en astma medicin, men ska även hejda värkarna en del.

Javisst stoppade det värkarna litegrann, men dom togs inte bort helt. Däremot fick jag utav droppet världens hjärtklappning och började svettas och flåsa, som jag hade varit ute och sprungit. Det var hemskt och droppets sänktes vilket fick mitt stressade hjärta att lugna ner sig och flåset avtog, men värkarna tilltog istället och efter ha legat och försökt "knipa ihop" så länge som möjligt så gick det till slut inte och tisdag morgon den 3:e oktober föddes en mini liten tös som enbart mätte 46 cm och vägde 1890 gram. Så liten baby hade jag aldrig tidigare skådat och den lilla skymten jag fick se utav henne innan läkaren rusade iväg med henne hack-i-häl följde hennes pappa efter. Caroline, kunde andas själv, men enligt läkaren så höjdes hennes bröstkorg sig alldles för fort och hon hade det svårt och jobbigt. Läkaren kopplade henne till en CPAP apparat, men den hjälpte bara ett tag och till slut så orkade inte Carolines lunga längre och läkaren fick lägga henne i respirator.Caroline har ända sedan den dagen hon föddes haft en viljestyrka och inte påtalat om energi och visade snart att hon kunde klara sig helt utan respirator men kuvös behövde hon ligga i ett tag till. Hon växte på sig så det knakade och på Neonatavdelningen så hade hon från början tillhört dom större bebisarna.Jag trodde dom skämtade och tyckte personalen var bra märkliga som tyckte en baby på 1890 gram tillhörde dom "större" bebisarna. Jag fick mig förklarat att bebisar över 1 ½ kilo bedömms som större och att dom på Neonatalen haft bebisar som vägt 600-700 gram..

Åh....herre min skapare...! Vart går gränsen mellan att rätta liv och på en annan avdelning på sjukhuset göra abort. Usch, vilken fruktandsvärd tanke att tänka och veta att dom på Neonatalen gör allt för att rädda en för tidigt född baby. Medans på en annan del på sjukhuset görs en abort och man dödar ett liv. I Sverige får man göra abort ända fram till vecka 22!!

- Helt jävla vansinne anser jag och hänvisar till att man faktiskt har räddat förtidigt födda bebisar i vecka 24 och det sker ynkliga 2 veckor mellan vad man skall tycka kastas ner i slaskhinken och till vilka bebisar man ska lägga i respirator. Jag börjar nu gråta, och tänker på dom kvinnorna som väljer att göra sen abort och då går det inte med någon slags vakumsug att suga ut fostret. Nej, läste nyss på nätet att då måste man sätta igång värkarna och fostret födds fram och slängs ner i en slaskhink. Vem vet om kanske den lilla babyn hinner ta några små ynkliga andtag, innan än utav Guds änglar hämtar det oönskade barnet och tar det upp till himlen.

Det blev närmare 1 månad kvar på Neonatalavdelningen innan vi fick komma hem. Jag och Jonny kom varandra från en början lite närmare och då Caroline var hans första barn så var han ju stolt som en tupp över att ha blivit pappa. Caroline hade väl hunnit blivit 3 månader och det märkets att Jonny började bli rastlös på att bara gå hemma om vardagskvällarna och sitta inne på helgerna. Det tog inte lång stund innan han snart återigen var ute i sina gamla vanor igen och jag blev sittandes hemma med mina gulliga döttrar Nina och Caroline.

Såklart det inte funkar i längden att ha ett förhållande där ens partner hellre prioriterar att umgås med polarna och gå på krogen och festa och spendera pengar. Den ljuvliga kärleksagen tog slut och den känslan av kärlekslycka och pirr med fjärilar i magen var totalt borblåst och skiljsmässa nummer 2 var det nu dags att ta itu med.

Jag älskade mina barn och kände inte så mycket för att gå ut längre. Caroline var fortfarande bara en bebis. Jag kände inte något stort behov att ge mig ut på jakt efter en snygg kille som kanske kunde tänka sig bli plastpappa till  Caroline. Hon hade en pappa, som dessvärre inte brydde sig så mycket om henne, men likt förbaskat så är ju Jonny Carolines pappa.....ändå!

Jag blev mer eller mindre övertalad av en utav mina väninnor som jag lärde känna på jobbet i Nynäshamn. Hon tyckte jag skulle rycka upp mig och följa med henne ut en fredagkväll. Jag var lite tveksam från början och kände inte riktigt för att följa med in till stan och gå ut på krogen.

Men om vi går på någon liten kvarteskrog här i området....

- Okej, men måste fixa barnvakt till Nina som då bara var 12 år och det är lite för ungt för att passa en bebis ett par timmar. Istället var det omtänksamma och snälla Johan som ställde upp som barnvakt och passade Caroline. Jag och min väninna Eva gick till en närliggande kvarteskrog och beställde in varsitt glas vin. Det jag inte kände till var att Eva även hade sett till att bjuda dit en kille vid namn: Micke.

- Nu kom han in tjoade Eva glatt och jag vände mig om.

Jag bara satt där som ett fån och stirrade och munnen vid öppen.

- Ehhh, menar du den där långa, muskellösa killen med mörkt hår....?

- Mmmmm och vad tycks....?

- Jamen, jag är inte ute efter någon ny kille.

- Jag vet, men du kan väl ändå presentera dig och prata lite.

- Okej!

Micke kom fram till vårat fönsterbord och stäckte fram handen och presentera sig.

- Önskas något att dricka till damerna...?

Vi hade redan innan beställt, men om han ville bjuda på ett glas, så visst okej.

- Ja, tack ett glas vitt vin...tack.

Micke kom tillbaka med ett glas vitt vin till mig och en bira till honom.

Det var ett fönsterbord med plats för 4 stýcken och jag och Eva satt mitt-emot-varandra. Micke slog sig ner på stolen brevid min och höjde sitt glas för att skåla med oss båda.

Vi satte och pratade om allt möjligt och jag berättade att jag hade en bebis och 5 lite större barn. Micke i sin tur berättade att han hade 2 stykcen flickor och det visade sig att hans äldsta dotter hade samma namn som min yngsta, alltså 2 Caroline.

Micke berättade att han gillade hårdrock och älskade att sjunga.

Det var en trubadur på puben och han satt och spelade på sin gitarr och sjung. Micke reste sig från bordet och bugade sig framför mig och bad om kvällens första dans.

Jag som inte direkt tillhör dom som blir blyg och rodnar lätt, kände att kinderna hettade till. Micke tog min hand och förde mig till dansgolvet och där blev vi kvar större delen av kvällen och jösses vad vi dansade.

Japp, där var jag fast igen och det kändes som jag hade blívit träffad av blixten. Hjärtat mitt gjorde frivolter och det pirrade i hela kroppen på mig. Jag tror aldrig jag någonsin avfyrat så tok fånigt leende då jag tittade in i Micke blå ögon...trodde jag skulle drunka. Jag hade återigen gott och blivit himla stormade störtkär och denna karl som jag kände men vid just det tillfället kunde jag gifta mig med direkt. Vilket förstås skulle vara omöjligt, men tanken var lockande..må jag lova. Men det var ju förstås en del hinder som låg i vägen och den var ju att jag fortfarande var gift på pappret med Jonny, men vi låg i skiljmässa. Då vi hade ett gemensamt mindreårigt barn så blir det automatisk så att betänktetiden är på 6 månader och det hade 5 månader hade passerat och det återstod 1 månad kvar av betänktetiden. Jag var ju den som hade ansökt om skiljsmässa och var nu mera än angelägen att den skulle gå igenom.

Vi avslutade kvällen utanför krogen och skildes åt efter flertalet kyssar.

Jag bara jag och kände mungiporna måste sitta uppe vid öronsnipparna. Jag kände att kärlekslivet återigen lekte med mig och jag var upp-över-öronen förälskad och kär i denna hårdrockare som älskade att sjunga.

Dagen efter skulle han ringa och när jag som hade småbarn då och vid den tidpunkten och då kan man ju bara glömma att ta sovmorgon. Jag vakade fram-och-tillbaka i lägenheten och tittade på klockan och undrade varför ringer han inte. Jag har för mig att klockan var omkring 8.30-tiden när min mobil ringde och även om jag kvällen innan hade fått hans nummer uppskrivet på en lapp så hade jag inte brytt mig om att lägga in det på telefonen. Jag vet inte om det är så att jag har ett gammal modrig sätt att tänka eller om det bara är så att jag vill att det är killen som ska ringa dagen efter. Nåväl., min mobil ringde och den visade ett nummer som jag inte ännu hade lagt på minnet och tänkte att det måste ju bara vara Micke.

Japp det var det också och vi pratade om att vi så snart som möjligt skulle ses igen. Ví ville båda ses samma kväll och vi hade som förslag att vi skulle gå ut och äta på en resturang inne i stan. Det blev till att återigen ( lite skämigt) men ringde bästa vännen Johan och frågade om han kunde vara barnvakt igen.

Det visade sig inte alls vara några problem och gjorde  mig i ordning för en fest/party kväll. Jag lämnade av Caroline i Tungelsta hos Johan och hans dåvarande flickvän och fortsatte resan sedan vidare in till stan. Jag tar inte bilen när jag ska dricka och den lämnade jag hemma. Jag tog pendeln och när jag slog mig ner på helt ledigt säte. Så ringde min mobil och det visade sig vara Micke som ringde.

- Ja! Hallå, jag sitter på pendeln och är på väg in till stan.

- Om du vänder dig och tittar bakom dig....se du..

Jag vände mig och det visade sig att Micke och hade satt oss ( utan att vi hade kommit överens om det) i samma vagn.

Jag var den som reste mig och flyttade mig några säten längre bak. Micke föreslog en resturang som låg på Sveavägen och maten var så utsökt god. När vi ätit klart så tog vi en promenad hand-i-hand genom Gamla Stan.

Det hann inte mera än bli sommar då vi bestämde oss för att bli sambos. Micke flyttade in i min lägenhet och hans pappa erbjöd sig hjälpa till att köra ner en hel möbler som Micke hade haft i sin lägenhet. Jag och Jonny hade köpt en del möbler gemensamt och vi skulle dela upp det så lika som det gick när skiljmässan vart färdig, men Jonny ville inte ha den ljusblåa tyg hörnsoffan, utan bara bokhyllan, köksbordet + stolarna och sin stereo och sina skivor.

Jag ville absolut inte heller ha kvar den malätna tyg hörnsoffan, så den kastade vi. Istället blev det Mickes svarta hörnsoffa som fick ta plast i vardagsrummet och hans bokhylla. Köksbord + stolar hade han också med i bagaget så det blev aldrig så att jag behövde köpa nytt.

- Japp, då var man sambo...igen. Jag tänkte snälla måste det denna gång i allafall hålla. Det heter ju 3:e gången gillt. Micke hade redan från den dagen jag lät han få träffa Caroline första gången, kommit väldigt bra tillsammans med henne. Det märktes även tydligt att han själv var pappa sedan tidigare. Micke tog sig verkligen Caroline till sitt hjärta från början och visade att han älskade henne som om hon vore hans egen dotter. Han badade henne, bytte blöjor, tog med Caroline ut i barnvagnen så jag fick lite vila emellanåt.

Ja, det kändes verkligen då som jag träffat mannen i mitt liv. Jag hade inte för mitt liv trott den kvällen som ensamstående mamma tilll 6 barn att jag skulle träffa en sådan perfekt, snygg, stilig, hårdrockare, tatuerad, piercad och som jag älskar musik och sjunga.

Micke börjad efter ett tag prata om att vi skulle skaffa oss ett gemensamt barn. Men jag var tvär bestämd redan från början och tänkte inte skaffa några flera barn. Micke var inte barnlös, utan hade sedan ett tidigare äktenskap 2 söta döttrar. Micke fortsatte under dom första 3-4 åren stå på sig om att vi borde sätta ett kärleksbarn till världen. Men mitt tidigare stenhårda beslut stod jag fast vid....och det var INGA flera barn för mig.

Vi träffades i slutet av april och bara 6 månader senare var vi förlovade. Micke föreslog att vi skulle förlova oss uppe i hans hemstad Gävle och jag var så upp-över-öronen-förälskad, så jag hade sagt JA om det så vore på månen. Året därpå vid samma datum gifte vi oss borgligt och likaså denna gång var det uppe i Gävle och det var endast dom närmsta inom familjen som närvarande och våra bröllopvittnen var Mickes numera avlidna syster Maria och hans moster Helen.

Vi bodde i Nynäshamn ett par år men så bestämde vi oss för att hyra en ville. Vi hittande en liten mini villa som låg vid Årsta Havsbad och det fanns bastu inne i huset. En frigge bod stod uppställd på tomten och i den bodde mina pojkar. Villan hade bara 2 sovrum ett vardagsrum och kök som förutom vanlig spis även hade en sån där gammal svart vedspis, som man kunde elda i när det började bli kallare ute. Villan boyta var mindre en lägenheten vi flyttade ifrån, men så fanns det ju en frigge bod och bastu och enormt stor tomt med fruktträd.

Vi kände nog alla efter att ha bott  villan i 2 år att vi hade alla vuxit ur den och ville flytta till någonting större. Nästa ställe vi hamnade på var i Haninge och det blev till ett en-plansradhus på hela 118 kvm. Det blev nästan till den dubbla storleken och boyta och vi hade inte ens möbler  att fylla alla rum med. Det kändes nästan som ett slott och det ekade i dom tomma rummen när man pratade.

Nina fick välja sitt rum och även såklart valet av tapet, men hon valde i stället att få sitt rum målat och med en bård runt omkring väggen. Jimmy som även han tagit sitt beslut att flytta till mig fick också välja sovrum och han valde däremot en tapet som var formad som vitt tegel. Caroline, som var och förblir minstingen av mina barn fick det minsta rummet och det låg dessutom vägg-i-vägg med mitt och Mickes sovrum. När man bor i radhus så är ju inte tomten lika stor som den är när man bor i villa. Men på våran baksida hade vi ändå en gräs plätt och Micke snickrade ihop en lekstuga till Caroline. Jag kunde planera blommor, rosen buskar och plantera potatis och ha ett litet land med gräslök, dill, jordgubbar, smultron och rabarber.

Ja åren gick och det finns för dom som har varit med om långa förhållande något som heter 7-års krisen i ett äktenskap. Vi hade kan lugnt säga och skriva under på det att vi hade en 7-års kris, men vi tog oss ( fast det var svårt) tog vi oss igenom den och hittade tillbaka till varandra. Åren fortsatte, men så när det hade gått 3 år till efter det att vi hade haft vårna 7-års kris så föll allt det vi hade försökt reparera under dom 3 åren som gått i kras i tusen bitar. Det är som att jämnföra med att bygga ett jätte gigantiskt stort korthus tillsammans och slå ett rekord och så tar den man bygger korthuset och förstör allting som vi försökt reparera under dom 3 åren som gått.

Det sägs ju att det är inte bara ens fel när två träter och visst kan man kanske se genom fingrarna vid något enstaka snedsteg, men inte när det upprepas gång på gång och åter igen. Jag kunde inte då kände jag ta emot flera ursäkter att det inte ska upprepas flera gånger och den tilliten och förtroende jag kände för honom var totalt så långt ner i botten som man tyckas kan. Det här med att förstå sig på och begripa kärleken som jag även skrev högre upp i detta inlägg är så komplicerat och svårt att förstå sig på.  Trots hans snedsteg, sveken, lögnerna, förtroendet, och tilliten, så går det liksom inte från den ena dagen till den andra ( typ som att tända och släcka en lampa eller ett sterainljus) den stora kärleken jag kände för Micke och att jag hade älskat honom, dom känslorna gick liksom inte bara att stänga av helt och håller. Det tog emot att ansöka om skiljsmässa från Micke och det hade att göra med att jag fortfarande hade känslor kvar för honom och dom kunde jag inte helt och hållet stänga av. Jag stod fast vid mitt tidigare beslut och ville få igenom en skiljmässa och i slutet av 2011 gick skiljmässan igenom. Idag några år senare efter det att skiljmässan gått igenom är Micke och jag vänner och är det något som jag verkligen ogillar så är det osämja, man eller snarare flera kanske t.o.m alla kan lära sig: Livets svåra gåta....och den är älska, glömma och förlåta.

Mina 5 äldsta barn är nu alla vuxna och 3 utav dom har eget boende. Det stora radhuset blev både alldeles för dom utflugna barnens tidigare sovrum stod tomma på möbler ( som dom tog med sig när dom flyttade hemifrån) och ekade. Det var lite sorgligt att tänka på vilken liv och rörelse med vilda lekar och en massa olika sortes musik som spelats ifrån rummen. Nu var det helt tyst i huset. Dessutom hade det blivit alldeles för dyrt för mig och bo där helt själv med Caroline. Jag satte upp en annons i centrum om byte till mindre, men villkoret var för att jag skulle gå med på ett byta var att lägenheten låg på markplan och hade en liten gräsplätt...och här bor vi kvar än idag.