Jag känner mig lite trött idag och kanske det beror på att jag inte sovit så bra i natt heller. Mina tankar far omkring och fram-och-tillbaka. Jag låg länge i natt och funderade över varför just JAG fått den oturen att drabbas av så mycket i mitt liv. Jag skriver av mig en del utav det på bloggen, men långt ifrån allt skriver jag inte som händer. Det känns faktiskt som det är så otroligt mycket äktenskap efter äktenskap efter äktenskap som varit hela 3 gånger för mig, som varje gång slutat med uppslitande skiljsmässor.

Jag hade tidigare ( något yngre) oroligt lätt att falla dit för just den killen som föll mig i smaken och bli tokkär upp över öronen. Vilket resulterade först förlovning och strax efter det bröllop och varenda utav dom slutade med skiljmässa. Det är ju oftast så att båda partnera oftast i början kivas och tjafsar med varanda och då det finns barn med i bilden så blir det ju också så att dom drabbats av att inte samtidigt ( som tidigare) få bo ihop med både sin mamma och pappa. Utan istället tvingas ha delat boende eller så får barnen själva bestämma vilken utav föräldrarna som barnen vill bo hos.

Just vid skiljsmässor också så blir det ju så att man flyttar och JUST flyttat har jag gjort VÄLDIGT mycket. När Nina var liten så bodde vi en 3:a i Skogås ( Huddinge kommun) och när sedan familjen något år senare utökades med en till familjemedlem så valde vi flytta till en större lägenhet i Huddinge. Året efter det att Jimmy föddes så kom Henrik och att ha både en 1 åring och nyfödd plus också Nina var inte det lättaste. Den lägenheten vi hade då var en stor 4:a och låg på ( tror det var) 4:e våningen, var inte det lättaste, då hissen var minivariant. Barnvagnen var det bara att glömma och ta med och den fick man ställa längst ner och hade man handlat också och var ensam med 3 småbarn...jösses vilken pärs det var.

Det var jag som var den drivande faktorn till att vi bara måste flytta och helst gärna ut på landet och till ett hus. Jag bara orkade inte kämpa, med både småbarn och matkassar. Jag har för mig vid något tillfälle att hissen inte fungerade och då var man så illa tvungen att ta trapporna 4 våningar, med 3 barn och matkassar....vadå känna sig som en Baglady.

Det var jag som fann det charmiga röda radhuset som låg i Tungelsta. Familjen flyttade dit 1991 och 1994 föddes Niclas och året därpå föddes Tobias. Jag var ju såklart under alla dessa år hemmafru och mammaledig. Men såklart kan man ju inte leva på sin föräldraledighet hur länge som helst och det blev till slut så att man måste börja jobba för att tjäna ihop till brödafödan.

Det var inte bland det lättaste att till en början att finna något företag som ville anställa mig. En 5-barnsmamma, som varit hemmafru och mammaledig under många år. Jag kände det som att jag var på väg att "ge upp" att söka flera jobb. Då arbetsgivaren gärna ville veta vad jag gjort tidigare år.

- Jo, jag har varit hemma och fött barn och det med rätt så jämna mellanrum. Tagit hand om hus, hem, barn, matlagning, städning och tvättning. Om inte det är mera än ett heltidsjobb så vete sjutton.

Det blev till slut så att jag mer eller mindre blev hänvisad av Arbetsförmedlingen till ett företag. Det var i maj och försommaren hade börjat. En del utav dom som jobbade där skulle ha semester, men såklart att jag inte brydde mig om det, utan var superglad över att äntligen hittat ett jobb. Det är ju så när man kommer ny till ett jobb och för mig som inte jobbat på flera herrans år så var det ju lite som "Bambi på hal is" och just dom arbetsuppgifterna som jag skulle bli tilldelade var något jag aldrig gjort förut.Det kändes förstås väldigt ovant för mig att vara ute i arbetslivet och jag hade inte jobbat på 10 år sista gången var 1998.

Jag hade aldrig tidigare trott om mig själv att jag skulle gå och falla för en kollega på jobbet. Jag hade läst om folk som hade gjort det, men trodde aldrig förstås det skulle hända mig. Vi var ett gäng tjejer och killar som alltid satte oss tillsammans vid ett bord på rasterna och snackade om allt mellan himmel och jord. Jag trivdes bra på jobbet och med dom flesta utav arbetskollegorna, men såklart att det finns äckel eller rövhål på vissa ställen. Det var nämligen en äldre gubbe, som var så äckligt slemmig och på något sätt försökte han "smöra" sig hos mig. Jag blev illamående och tog illa vid mig över hur han försökte nässla sig in hos mig.

Jag pratade med några utav dom andra utav kollegorna, och för min del så är jag en sådan person som söker eller tyr mig till folk som är en själv. Jag tyckte det var lika bra att utesluta att fråga om någon utav dom kvinnliga kollegorna kunde "backa upp mig" och se till att den där slemmiga gubben kunde hålla sig så långt borta från mig som möjligt. I stället frågade jag lite försynt 2 utav killarna i vårat lilla gäng på jobbet, om vad det var som besvärade mig och dessutom störde mig på jobbet. En utav dom var min manliga kollega Jonny, som jag från början enbart hade sett som en snäll, trevlig och charmig kollega.

Jag hade aldrig från början trott att det skulle bli någonting mellan mig och Jonny. Men så märkte jag att han ( var ska jag kalla det för) något slags skyddade han mig och höll slemmgubben borta från mig. Detta gjorde så att jag äntligen fick vara i fred och inte känna mig äcklad.Det är lite svårt att beskriva det, men på något sätt så växte det fram en förälskelse på det sättet han skyddade mig från slemgubben.

Ja, sedan gick det som det gick och även om man försöker hålla sina känslor i styr och tränga bort dom. Det var i princip omöjligt och även om jag ibland försökte stå emot känslorna, så kom ju vardagen igen och så träffades man återigen på jobbet. Jag skulle vilja beskriva det som om känslorna tog överhand och det gick inte att stoppa.Den som följde efteråt var såklart enormt jobbig, men det blev jag som flyttade ut och in till Jonnys 2:a i Nynäshamn.

- Ja, hur  är det att vara nykär och störtförälskad. Skullle vilja jämnföra det med nyhetens behag. Det första året var det upp som en sol och det kändes som man gick på små rosa moln. Glädjen blev total när vi fick besked att vi väntade barn. Det blev dags att söka oss en större lägenhet och vi fann till min stora lycka en 3:a som hade markplan, ungefär som radhus känsla. Vi flyttade och jag hade kommit halvvägs i graviditeten. Jag började märka på Jonny att han inte alls längre tyckte om att sitta hemma på kvällarn, utan istället föredrog att vara ute med sina polare och på helgerna var det antagligen så att han skulle gå på krogen eller på någon fest. Jag satt hemma med Nina, ( min stora dotter) som hade flyttat ner till mig när vi hade flyttat in i 3:an. Jag minns ännu idag den dagen jag fick värkar och var inte mera än 32 veckor fullgången. Den lilla babyn har ju inte riktigt helt färdig utvecklade lungor och sedan har ju inte heller underhudsfettet lagts på så mycket. Jag försökte lägga mig för att vila. Det hjälpte ett tag, men då man måste gå på toaletten och även ta sig något att äta så satte det snart igång igen. Detta hände söndag och Jonny var förstås inte hemma, och som vanligt när man försökte söka honom på mobilen så var svararen igång. Jag tänkte att jag måste komma in till förlossningen och ringde hem till Jonnys föräldrar som också dombor i Nynäshamn. Det visade sig att Jonny var där och när han fick höra vad dom hänt så ilade han snabbt hem. Det som hände sedan efteråt har jag bara svaga minnen, utav då det visade sig att jag fått en infektion och feber. Väl inne på förlossningen gjorde läkaren och barnmorskan, allt för att stoppa eller åtminstonde hejda förlossningsframfart, med att pumpa in ett dropp ( tror det hette bricanyl) som även är en astma medicin, men ska även hejda värkarna en del.

Javisst stoppade det värkarna litegrann, men dom togs inte bort helt. Däremot fick jag utav droppet världens hjärtklappning och började svettas och flåsa, som jag hade varit ute och sprungit. Det var hemskt och droppets sänktes vilket fick mitt stressade hjärta att lugna ner sig och flåset avtog, men värkarna tilltog istället och efter ha legat och försökt "knipa ihop" så länge som möjligt så gick det till slut inte och tisdag morgon den 3:e oktober föddes en mini liten tös som enbart mätte 46 cm och vägde 1890 gram. Så liten baby hade jag aldrig tidigare skådat och den lilla skymten jag fick se utav henne innan läkaren rusade iväg med henne hack-i-häl följde hennes pappa efter. Caroline, kunde andas själv, men enligt läkaren så höjdes hennes bröstkorg sig alldles för fort och hon hade det svårt och jobbigt. Läkaren kopplade henne till en CPAP apparat, men den hjälpte bara ett tag och till slut så orkade inte Carolines lunga längre och läkaren fick lägga henne i respirator.Caroline har ända sedan den dagen hon föddes haft en viljestyrka och inte påtalat om energi och visade snart att hon kunde klara sig helt utan respirator men kuvös behövde hon ligga i ett tag till. Hon växte på sig så det knakade och på Neonatavdelningen så hade hon från början tillhört dom större bebisarna.Jag trodde dom skämtade och tyckte personalen var bra märkliga som tyckte en baby på 1890 gram tillhörde dom "större" bebisarna. Jag fick mig förklarat att bebisar över 1 ½ kilo bedömms som större och att dom på Neonatalen haft bebisar som vägt 600-700 gram..

Åh....herre min skapare...! Vart går gränsen mellan att rätta liv och på en annan avdelning på sjukhuset göra abort. Usch, vilken fruktandsvärd tanke att tänka och veta att dom på Neonatalen gör allt för att rädda en för tidigt född baby. Medans på en annan del på sjukhuset görs en abort och man dödar ett liv. I Sverige får man göra abort ända fram till vecka 22!!

- Helt jävla vansinne anser jag och hänvisar till att man faktiskt har räddat förtidigt födda bebisar i vecka 24 och det sker ynkliga 2 veckor mellan vad man skall tycka kastas ner i slaskhinken och till vilka bebisar man ska lägga i respirator. Jag börjar nu gråta, och tänker på dom kvinnorna som väljer att göra sen abort och då går det inte med någon slags vakumsug att suga ut fostret. Nej, läste nyss på nätet att då måste man sätta igång värkarna och fostret födds fram och slängs ner i en slaskhink. Vem vet om kanske den lilla babyn hinner ta några små ynkliga andtag, innan än utav Guds änglar hämtar det oönskade barnet och tar det upp till himlen.

Det blev närmare 1 månad kvar på Neonatalavdelningen innan vi fick komma hem. Jag och Jonny kom varandra från en början lite närmare och då Caroline var hans första barn så var han ju stolt som en tupp över att ha blivit pappa. Caroline hade väl hunnit blivit 3 månader och det märkets att Jonny började bli rastlös på att bara gå hemma om vardagskvällarna och sitta inne på helgerna. Det tog inte lång stund innan han snart återigen var ute i sina gamla vanor igen och jag blev sittandes hemma med mina gulliga döttrar Nina och Caroline.

Såklart det inte funkar i längden att ha ett förhållande där ens partner hellre prioriterar att umgås med polarna och gå på krogen och festa och spendera pengar. Den ljuvliga kärleksagen tog slut och den känslan av kärlekslycka och pirr med fjärilar i magen var totalt borblåst och skiljsmässa nummer 2 var det nu dags att ta itu med.

Jag älskade mina barn och kände inte så mycket för att gå ut längre. Caroline var fortfarande bara en bebis. Jag kände inte något stort behov att ge mig ut på jakt efter en snygg kille som kanske kunde tänka sig bli plastpappa till  Caroline. Hon hade en pappa, som dessvärre inte brydde sig så mycket om henne, men likt förbaskat så är ju Jonny Carolines pappa.....ändå!

Jag blev mer eller mindre övertalad av en utav mina väninnor som jag lärde känna på jobbet i Nynäshamn. Hon tyckte jag skulle rycka upp mig och följa med henne ut en fredagkväll. Jag var lite tveksam från början och kände inte riktigt för att följa med in till stan och gå ut på krogen.

Men om vi går på någon liten kvarteskrog här i området....

- Okej, men måste fixa barnvakt till Nina som då bara var 12 år och det är lite för ungt för att passa en bebis ett par timmar. Istället var det omtänksamma och snälla Johan som ställde upp som barnvakt och passade Caroline. Jag och min väninna Eva gick till en närliggande kvarteskrog och beställde in varsitt glas vin. Det jag inte kände till var att Eva även hade sett till att bjuda dit en kille vid namn: Micke.

- Nu kom han in tjoade Eva glatt och jag vände mig om.

Jag bara satt där som ett fån och stirrade och munnen vid öppen.

- Ehhh, menar du den där långa, muskellösa killen med mörkt hår....?

- Mmmmm och vad tycks....?

- Jamen, jag är inte ute efter någon ny kille.

- Jag vet, men du kan väl ändå presentera dig och prata lite.

- Okej!

Micke kom fram till vårat fönsterbord och stäckte fram handen och presentera sig.

- Önskas något att dricka till damerna...?

Vi hade redan innan beställt, men om han ville bjuda på ett glas, så visst okej.

- Ja, tack ett glas vitt vin...tack.

Micke kom tillbaka med ett glas vitt vin till mig och en bira till honom.

Det var ett fönsterbord med plats för 4 stýcken och jag och Eva satt mitt-emot-varandra. Micke slog sig ner på stolen brevid min och höjde sitt glas för att skåla med oss båda.

Vi satte och pratade om allt möjligt och jag berättade att jag hade en bebis och 5 lite större barn. Micke i sin tur berättade att han hade 2 stykcen flickor och det visade sig att hans äldsta dotter hade samma namn som min yngsta, alltså 2 Caroline.

Micke berättade att han gillade hårdrock och älskade att sjunga.

Det var en trubadur på puben och han satt och spelade på sin gitarr och sjung. Micke reste sig från bordet och bugade sig framför mig och bad om kvällens första dans.

Jag som inte direkt tillhör dom som blir blyg och rodnar lätt, kände att kinderna hettade till. Micke tog min hand och förde mig till dansgolvet och där blev vi kvar större delen av kvällen och jösses vad vi dansade.

Japp, där var jag fast igen och det kändes som jag hade blívit träffad av blixten. Hjärtat mitt gjorde frivolter och det pirrade i hela kroppen på mig. Jag tror aldrig jag någonsin avfyrat så tok fånigt leende då jag tittade in i Micke blå ögon...trodde jag skulle drunka. Jag hade återigen gott och blivit himla stormade störtkär och denna karl som jag kände men vid just det tillfället kunde jag gifta mig med direkt. Vilket förstås skulle vara omöjligt, men tanken var lockande..må jag lova. Men det var ju förstås en del hinder som låg i vägen och den var ju att jag fortfarande var gift på pappret med Jonny, men vi låg i skiljmässa. Då vi hade ett gemensamt mindreårigt barn så blir det automatisk så att betänktetiden är på 6 månader och det hade 5 månader hade passerat och det återstod 1 månad kvar av betänktetiden. Jag var ju den som hade ansökt om skiljsmässa och var nu mera än angelägen att den skulle gå igenom.

Vi avslutade kvällen utanför krogen och skildes åt efter flertalet kyssar.

Jag bara jag och kände mungiporna måste sitta uppe vid öronsnipparna. Jag kände att kärlekslivet återigen lekte med mig och jag var upp-över-öronen förälskad och kär i denna hårdrockare som älskade att sjunga.

Dagen efter skulle han ringa och när jag som hade småbarn då och vid den tidpunkten och då kan man ju bara glömma att ta sovmorgon. Jag vakade fram-och-tillbaka i lägenheten och tittade på klockan och undrade varför ringer han inte. Jag har för mig att klockan var omkring 8.30-tiden när min mobil ringde och även om jag kvällen innan hade fått hans nummer uppskrivet på en lapp så hade jag inte brytt mig om att lägga in det på telefonen. Jag vet inte om det är så att jag har ett gammal modrig sätt att tänka eller om det bara är så att jag vill att det är killen som ska ringa dagen efter. Nåväl., min mobil ringde och den visade ett nummer som jag inte ännu hade lagt på minnet och tänkte att det måste ju bara vara Micke.

Japp det var det också och vi pratade om att vi så snart som möjligt skulle ses igen. Ví ville båda ses samma kväll och vi hade som förslag att vi skulle gå ut och äta på en resturang inne i stan. Det blev till att återigen ( lite skämigt) men ringde bästa vännen Johan och frågade om han kunde vara barnvakt igen.

Det visade sig inte alls vara några problem och gjorde  mig i ordning för en fest/party kväll. Jag lämnade av Caroline i Tungelsta hos Johan och hans dåvarande flickvän och fortsatte resan sedan vidare in till stan. Jag tar inte bilen när jag ska dricka och den lämnade jag hemma. Jag tog pendeln och när jag slog mig ner på helt ledigt säte. Så ringde min mobil och det visade sig vara Micke som ringde.

- Ja! Hallå, jag sitter på pendeln och är på väg in till stan.

- Om du vänder dig och tittar bakom dig....se du..

Jag vände mig och det visade sig att Micke och hade satt oss ( utan att vi hade kommit överens om det) i samma vagn.

Jag var den som reste mig och flyttade mig några säten längre bak. Micke föreslog en resturang som låg på Sveavägen och maten var så utsökt god. När vi ätit klart så tog vi en promenad hand-i-hand genom Gamla Stan.

Det hann inte mera än bli sommar då vi bestämde oss för att bli sambos. Micke flyttade in i min lägenhet och hans pappa erbjöd sig hjälpa till att köra ner en hel möbler som Micke hade haft i sin lägenhet. Jag och Jonny hade köpt en del möbler gemensamt och vi skulle dela upp det så lika som det gick när skiljmässan vart färdig, men Jonny ville inte ha den ljusblåa tyg hörnsoffan, utan bara bokhyllan, köksbordet + stolarna och sin stereo och sina skivor.

Jag ville absolut inte heller ha kvar den malätna tyg hörnsoffan, så den kastade vi. Istället blev det Mickes svarta hörnsoffa som fick ta plast i vardagsrummet och hans bokhylla. Köksbord + stolar hade han också med i bagaget så det blev aldrig så att jag behövde köpa nytt.

- Japp, då var man sambo...igen. Jag tänkte snälla måste det denna gång i allafall hålla. Det heter ju 3:e gången gillt. Micke hade redan från den dagen jag lät han få träffa Caroline första gången, kommit väldigt bra tillsammans med henne. Det märktes även tydligt att han själv var pappa sedan tidigare. Micke tog sig verkligen Caroline till sitt hjärta från början och visade att han älskade henne som om hon vore hans egen dotter. Han badade henne, bytte blöjor, tog med Caroline ut i barnvagnen så jag fick lite vila emellanåt.

Ja, det kändes verkligen då som jag träffat mannen i mitt liv. Jag hade inte för mitt liv trott den kvällen som ensamstående mamma tilll 6 barn att jag skulle träffa en sådan perfekt, snygg, stilig, hårdrockare, tatuerad, piercad och som jag älskar musik och sjunga.

Micke börjad efter ett tag prata om att vi skulle skaffa oss ett gemensamt barn. Men jag var tvär bestämd redan från början och tänkte inte skaffa några flera barn. Micke var inte barnlös, utan hade sedan ett tidigare äktenskap 2 söta döttrar. Micke fortsatte under dom första 3-4 åren stå på sig om att vi borde sätta ett kärleksbarn till världen. Men mitt tidigare stenhårda beslut stod jag fast vid....och det var INGA flera barn för mig.

Vi träffades i slutet av april och bara 6 månader senare var vi förlovade. Micke föreslog att vi skulle förlova oss uppe i hans hemstad Gävle och jag var så upp-över-öronen-förälskad, så jag hade sagt JA om det så vore på månen. Året därpå vid samma datum gifte vi oss borgligt och likaså denna gång var det uppe i Gävle och det var endast dom närmsta inom familjen som närvarande och våra bröllopvittnen var Mickes numera avlidna syster Maria och hans moster Helen.

Vi bodde i Nynäshamn ett par år men så bestämde vi oss för att hyra en ville. Vi hittande en liten mini villa som låg vid Årsta Havsbad och det fanns bastu inne i huset. En frigge bod stod uppställd på tomten och i den bodde mina pojkar. Villan hade bara 2 sovrum ett vardagsrum och kök som förutom vanlig spis även hade en sån där gammal svart vedspis, som man kunde elda i när det började bli kallare ute. Villan boyta var mindre en lägenheten vi flyttade ifrån, men så fanns det ju en frigge bod och bastu och enormt stor tomt med fruktträd.

Vi kände nog alla efter att ha bott  villan i 2 år att vi hade alla vuxit ur den och ville flytta till någonting större. Nästa ställe vi hamnade på var i Haninge och det blev till ett en-plansradhus på hela 118 kvm. Det blev nästan till den dubbla storleken och boyta och vi hade inte ens möbler  att fylla alla rum med. Det kändes nästan som ett slott och det ekade i dom tomma rummen när man pratade.

Nina fick välja sitt rum och även såklart valet av tapet, men hon valde i stället att få sitt rum målat och med en bård runt omkring väggen. Jimmy som även han tagit sitt beslut att flytta till mig fick också välja sovrum och han valde däremot en tapet som var formad som vitt tegel. Caroline, som var och förblir minstingen av mina barn fick det minsta rummet och det låg dessutom vägg-i-vägg med mitt och Mickes sovrum. När man bor i radhus så är ju inte tomten lika stor som den är när man bor i villa. Men på våran baksida hade vi ändå en gräs plätt och Micke snickrade ihop en lekstuga till Caroline. Jag kunde planera blommor, rosen buskar och plantera potatis och ha ett litet land med gräslök, dill, jordgubbar, smultron och rabarber.

Ja åren gick och det finns för dom som har varit med om långa förhållande något som heter 7-års krisen i ett äktenskap. Vi hade kan lugnt säga och skriva under på det att vi hade en 7-års kris, men vi tog oss ( fast det var svårt) tog vi oss igenom den och hittade tillbaka till varandra. Åren fortsatte, men så när det hade gått 3 år till efter det att vi hade haft vårna 7-års kris så föll allt det vi hade försökt reparera under dom 3 åren som gått i kras i tusen bitar. Det är som att jämnföra med att bygga ett jätte gigantiskt stort korthus tillsammans och slå ett rekord och så tar den man bygger korthuset och förstör allting som vi försökt reparera under dom 3 åren som gått.

Det sägs ju att det är inte bara ens fel när två träter och visst kan man kanske se genom fingrarna vid något enstaka snedsteg, men inte när det upprepas gång på gång och åter igen. Jag kunde inte då kände jag ta emot flera ursäkter att det inte ska upprepas flera gånger och den tilliten och förtroende jag kände för honom var totalt så långt ner i botten som man tyckas kan. Det här med att förstå sig på och begripa kärleken som jag även skrev högre upp i detta inlägg är så komplicerat och svårt att förstå sig på.  Trots hans snedsteg, sveken, lögnerna, förtroendet, och tilliten, så går det liksom inte från den ena dagen till den andra ( typ som att tända och släcka en lampa eller ett sterainljus) den stora kärleken jag kände för Micke och att jag hade älskat honom, dom känslorna gick liksom inte bara att stänga av helt och håller. Det tog emot att ansöka om skiljsmässa från Micke och det hade att göra med att jag fortfarande hade känslor kvar för honom och dom kunde jag inte helt och hållet stänga av. Jag stod fast vid mitt tidigare beslut och ville få igenom en skiljmässa och i slutet av 2011 gick skiljmässan igenom. Idag några år senare efter det att skiljmässan gått igenom är Micke och jag vänner och är det något som jag verkligen ogillar så är det osämja, man eller snarare flera kanske t.o.m alla kan lära sig: Livets svåra gåta....och den är älska, glömma och förlåta.

Mina 5 äldsta barn är nu alla vuxna och 3 utav dom har eget boende. Det stora radhuset blev både alldeles för dom utflugna barnens tidigare sovrum stod tomma på möbler ( som dom tog med sig när dom flyttade hemifrån) och ekade. Det var lite sorgligt att tänka på vilken liv och rörelse med vilda lekar och en massa olika sortes musik som spelats ifrån rummen. Nu var det helt tyst i huset. Dessutom hade det blivit alldeles för dyrt för mig och bo där helt själv med Caroline. Jag satte upp en annons i centrum om byte till mindre, men villkoret var för att jag skulle gå med på ett byta var att lägenheten låg på markplan och hade en liten gräsplätt...och här bor vi kvar än idag.