Nu så är det fredag kväll och var nyss uppe i centrum för att handla lite och för en gång skull skippade jag trots att det spöregnar ute att ta bilen, den korta sträckan. Då det gäller paraplyer så har jag alltid otur var det gäller såna och har sedan länge tappat räkningen på hur många kass ( för just det har var dom är) paraplyer som jag haft. I alla fall i samband med regn-och-rusk väder så händer det ju att det blåser och blir så att samtliga utav mina paraplyer helt enkelt vänds ut och in och blåser sönder, och exakt samma sak hände nu på kvällen när jag skulle gå upp till centrum. Det blåser och spöregnar på vägen upp och innan jag hade kommit fram till Matex, så hade förstå paraplyet blåst sönder och jag blev förstås genomblöt och håret och det typ droppade ifrån luggen.

Det hör egentligen inte till vardags att jag brukar handla uppe i mitt centrum, men det behövdes bara lite mjölk, och limpa. Den hurtfriska och glada kassörskan, som jag hamnade hos verkade vara på ett gott humör och frågade mig: Regnar det ute....?

Jag stod där framför henne och det droppade från luggen ner i ansiktet och kläderna mina var genomblöta. Hmm, vad svarar man på när man får en sån dum fråga....?

Just det en dum fråga kräver oftast dumt svar: Nej, vad får dig att tro att det regnar ute, bara för att jag står här genomblöt och dyngsur...?

Det var inte så att jag som är en inbiten nattuggla kunde somna igår och det var bara så att jag inte var något trött. Så det kändes kanske så meningslöst att ens försöka gå och lägga sig när man känner sig hur pigg och vaken som helst. När jag väl bestämde mig för att lägga mig så gick det inte att komma till ro och känna att sömnen är på ingång, och roligare kan man ju ha det en att ligga i sängen och pröva alla möjliga sovställningar och till slut ligger man på rygg och ser upp i taket ( och i sovrummet har jag en takfläkt) och började lite känna mig som en "fläkt" som jag snurrat runt i sängen. Där jag for tankarna fram-och-tillbaka och jag tänkte på det här uttrycket: Att det finns folk som sägs räkna får innan dom somnar!

- Jaha, jag kul för dom som nu tycks finna att nöje att sysselsätta sig med att räkna får innan dom somnar. Men sånt skit tror jag inte alls fungerar. Det blev till att värma lite te och kolla en del på tv:n, som till slut vyssade mig in i drömmarnas land.

Idag drar visst OS-invigningen igång och i bakgrunden nu står tv:n på och har kikat lite över skärmen och sett några utav paraderna. Det gäller väl nu att man håller tummarna och hoppas verkligen att Sverige tar några Guld medaljer.

I morgon är det även dags för den 2:a deltävlingen i Melodifestivalen som denna gång hålls i staden: Linköping. En stor artist som kommer vara med i morgon och som har ( enligt en källa) varit med hela 6 gånger i Melodifestivalen är ju ingen en skönsjungande och dessutom långa Sanna Nielsen, som mäter i strumplästen 1.80 och oftast har typ 10-12 cm klackar på sig. Hmm, kan mycket väl tänka mig att många känner sig väldigt korta och små bredvid en tjej som mäter i högklackat över 1.90 I alla fall enligt medierna så är hennes tävlingsbidrag: Undo.

Det visar sig också att en annan artist som varit med i Melodifestivalen tidigare kommer att vara med i morgon. Men denna gång inte för att tävla istället ska denna skojiga artist som mera är känd för att skaka rumpa och peta i näsan 8 ( usch så äckligt) men det är ju just det han brukar göra. Iallafall denna kortväxta artist som antagligen måste känna sig som en dvärg bredvid långa Sanna är ingen mindre en Sean Banan, som i morgon kommer göra sig ännu kortare. :) Shownummret kommer också att gästas och framföras utav 1984 års vinnare utav både den Svenska uttagningen av Melodifestivalen och som även vann Eurovison Song Contest. Alltså inga mindre än dom 3 dansglada diggiloo diggiley bröderna Herreys.

Förra lördagen i den 1:a deltävlingen så var ju även Helena Paparizou och hennes bidrag: Surviror förhandstippad, men kom inte alls vidare, utan det blev förstås en besvikelse och får nu en till chans att göra upp i 2:a chansen.

Då har man landat och slagit sig ner i soffan efter att ha avnjutit en god middag. Igår var det tvättdag och det tar ju sin tid att tvätta, när man väl samlad på sig ett par dagar. Just förtillfället verkar det inte heller finnas något att se på tv:n, så då får man väl lov att uppdatera bloggen.

Det är ju så att livet har börjat rulla på igen och även om det inom finns en viss oro, nervositet och obehag känsla, som inte helt verkar vilja försvinna, så måste man blicka framåt och låta livet gå vidare. Jag har börjar tröstäta och det är ju inte direkt en bra grej. I alla fall så frossar jag nu i chokladkakor provar gärna olika smaker varje gång och till det sveper jag gärna i mig ett eller flera glas Pepsi eller Coca- Cola.

Häromkvällen tyckte jag inte det fanns något sevärt alls på tv:n och beslutade mig därför att kolla på Swefilmer om det fanns någon schysst film som kunde väcka mitt intresse.Denna gång blev det: Dramafilmen:White Oleander, och en utav huvudrollerna spelas utmärkt utav Michelle Pfeiffer.

Det känns som jag har mycket att ta igen då det gäller att uppdatera bloggen, då det knappt blev någonting skrivet av mig under januari.

Jag är eller ska kanske utrycka mig inte alls den där gamla, glada, spralliga, humoriska tjej, som jag var tidigare. Ja, vem vet kanske längre fram inom sinom tid blir det kanske så att jag blir den där gamla, hurtfriska och humoriska personen, som gillar att bjuda på mig själv i bloggen, men inte så mycket utav det just nu. Men vem vet kanske längre fram blir det eventuellt så.Det kan kanske vara svårt för någon utomstående att förstå, men när man blir så förnedrad, kränkt och sviken av en nära anhörig så är det ju klart att man knäckt och ledsen, och det kändes som mitt hjärta gick i tusen bitar.

Igår var det ju dags för Melodifestivalen att dra igång igen och den 1:a deltävlingen hölls denna gång på Arena i Malmö. Dom båda programledarna Nour El Refai och Anders Jansson, som för mig måste vara bland dom allra sämsta programledarena i historien i Melodifestivalen. Jag tror aldrig jag sett dessutom 2 stycken, så nervösa programledare förut och dom verkade inte heller vara direkt pålästa på sina manus och gav för mig ett dåligt, vimsigt och amatörmässigt framträdande i tv-rutan. Nu över till dom artsiteran som gjorde störst intryck både vad det gällde scenframträdande och givetvis det viktigaste tävlingsbidraget.

* Yohio som tävlade med bidraget: To the End.

Jag tycker det är något speciellt med den där killen och lika så var det förra året när han var med och tävlade med bidraget: Heartbreak Hotel. Jag gillade faktiskt både den låten och även den som han framförde igår. Ja, det må hända att den bleka, smala kille vid namn Kevin, som Yohio egentligen heter ser lite egen ut, men han sjunger och har ett bra framträdande på scenen. Jag fick mig en funderare igår när jag såg scenkläderna han hade på sig och undrade om det var så att han hade lånat Michael Jackson scenkläder och likaså den där svart glittriga handsken, som han hade på ena handen.

* Linus Svennig som tävlade med bidraget: Bröder.

Jag visste från början ingenting om denna nykomligen, men hade ju läst lite om honom på nätet, men inte hört honom sjunga, och innan man hört någon sjunga är det ju i princip omöjligt att veta hur någon låter. Ja, varje år så dyker det upp nykomlingar i Melodifestivalen. När denna Linus började sjunga, så gick både texten hans sångröst direkt rakt in i mitt hjärta och när man hörde och även fick se bild-spelet som visades bakom honom, så gick det inte att hålla tårarna tillbaka och jag satt och stor grät till den vackra låten, som han tillägnade sin avlidna bror....så otroligt vackert och fint.

* Elisa Lindström som tävlade med bidraget: Casanova.

Det en fartfylld och snabb låt, som man rycktes med i från början och blev lite besviken att den inte åtminstående tog sig till 2:a chansen.

* Helena Paparizou som tävlade med bidraget:Survivor

Ja, under gårdagens Melodifestival var det 2 låtar som fick mig att få rysningar och det var Linus med sitt tävlingsbidrag: Bröder och så Helenas tävlingsbidrag Survivor. Vilket sammanhang att dessa båda låtar skulle vara med i 1:a deltävlingen. I samma veva som jag gått igenom en livskris och hamnade i ett tillfället trauma, men tog mig som så många andra gånger även mig över detta och är nog precis som både det Gloria Gaynor  sjunger I Will Survive och som även nu Helena Paparizou sjung igår en: Survivor. Jag för min del trodde även denna låt skulle gå direkt vidare till finalen, men det visade sig inte alls gå hem hos dom som röstade och fick istället nöja sig med att kanske knipa en plats till att komma till finalen i 2:a chansen.

Då jag inte skrivit på ett tag så känns det som jag har mycket att ta igen, så det är lika bra att fortsätta skriva när jag väl är igång.

Jag läste på tidningen Expressen att en utav världens super modeller vid namn Christie Brinkley. Det är även hon som har en liten biroll i komedi filmerna "Ett päron till farsa" där hon sitter i en röd cabriolet Ferrari. I alla fall det är så att man HÄPNAR och blir helt och fullkomligt fascinerad att denna kvinna kan se så otroligt fräsch och snygg ut och hon är nu 60 år fyllda och det är knappt man tror det är sant!!!

Ja, det är ju såklart att det ligger mycket plastik kirurgi bakom detta, men såklart om man är Hollywood stjärna och super modell så vill man ju säkert vara extra mån om sitt utseende även när man är 60-år fyllda.

Ja, då var man tillbaka igen på bloggen, efter ett utav mina allra största och längsta blogg break på väldigt länge. Det har gått idag 21 dagar sedan jag sist skrev och det blev knappast några skriva inlägg i januari.

En del har skrivit via facebook och till min mail varför jag inte längre bloggar och om jag gjort slut med metrobloggen

- Ja, under dessa 3 veckor som jag inte bloggat har det hänt en massa saker och det har blivit så att jag faktiskt tänkt att helt och hållet lägga att av skriva och uppdatera min blogg.

Jag verkar inte vara den typen av person som inte alltid tycks ha turen på min sidan snarare så är det så att jag tillhör dom otursdrabbade. Nu när det hade blivit nytt år så hade jag i vanlig ordning vid 12-slaget på nyårsafton efter det att vi skålat in det nya året, och då jag inte är en sån som avger nyårslöften, utan istället väljer jag att be en stilla bön.

Det visade sig att det nya året knappt hade hunnit börja innan jag fick ett telefon samtal som fick mig att hamna i någon slags chock liknade tillstånd, och det kändes som om marken under mina fötter hade ryckts utan. Jag kunde inte då och kan ännu inte idag förstå att det finns dom som tillhör mina nära och kära som väljer att utsätta mig för detta!

Ja, det sägs att: Man blir starkare ju fler motgångar man går igenom i livet!

- Okej, att man emellanåt råkar på motgångar här i livet, men något måtta får det väl ändå lov att vara!! Jag får nu återigen försöka blicka framåt och även om jag nu står på fötter igen, men väldigt darriga sådana. Framtiden vet man ju egentligen ingeting utav, utan man får ta en dag i taget. Det kanske är så att ju större motstånd man stöter på här i livet, desto mer ork och energi ( får man bara lov att skaffa sig) för att ta sig igenom det.