Idag är det årsdagen då min pappa plötsligt lämnade detta jordeliv. Detta datum 2011-03-30, då jag fick det chockartade beskedet, det var helt klart det mest traumatiska ögonblicket i mitt liv. Det var många den dagen som drabbades utav en livskris och blev svårt chockade och såklart väldigt ledsna. Jag var så utom mig av sorg och grät 3-dagar i stäck, och kunde  inte heller få någon som helst ro i kroppen och kunde varken få någon vila eller sömn, men efter att ha varit vaken i flera dagar, så sa till slut kroppen ifrån och jag slockade av ren utmattning. Dagarna som följde därefter och fram till begravningen är inget som jag lagt på minnet och det var mestadeles ett enda stort töcken.

Nu idag har det redan hunnit passera ett helt år och tänk att ett år kan gå så  fort. Det är faktiskt så att även om det hänt något vädligt tragiskt och dramatiskt i ens liv, så kommer man ändå till slut successivt sakta men säkert  tillbaka till livet igen.

Igår kväll tänkte jag tillbaka på förra året och minns att vid den här tidpunkten, så levde fortfarande min pappa, men bara några timmar senare skulle det visa sig att han inte längre levde kvar och det gör så ont inom mig när jag tänker tillbaka till den dagen förra året.

Tidigare idag så satte jag mig i bilen och åkte iväg till Skogskyrkogården och hade köpt med mig både blommor, ljus och ett litet rött hjärta.

Du ska veta min älskade fina pappa, att du inte är glömd, utan du kommer för alltid att finnas kvar som ett vackert minne inom mig.