Det verkar ändå som det finns viss hopp, ärlighet och framför allt otroligt snälla okända människor. Det hela började i morse och skulle gå på min första rast på jobbet och kikade på min mobil som jag hade haft på ljudlös och mycket riktigt så hade jag ett missat samtal på den.Kollade på displayen och såg att det var för mig ett helt okänd mobilnummer som hade ringt. Jag ringde upp vedbörjade för att fråga vad det var personen ville. En kvinna svarade och sa att det var min dotter Caroline som hade lånat hennes mobil för att hon hade råkat tappa sin mobil på väg till pendeltåget. Jag fick i det närmaste lite utav panik och visste hur stort beroende Caroline är utav sin mobil. Jag hoppade över min rast och ringde skolan, men i samma veva som jag ringde till hennes klass, så ringde dom till mig. Jag förstod att det antaglien var Carolines lärare eller så Caroline själv som ringde. Jag provade att ringa upp igen och nu så svarade en utav lärarna och hon berättade att Caroline hade kommit till skolan och var så upprörd och ledsen över att hon hade tappat bort sin mobil. Jag bad förstås att få prata med min dotter och försökte trösta henne så gott det gick och att det är lätt hänt att om man råkar lägga mobilen i sin jackficka ( vilka brukar vara väldigt små) så är det lätt hänt att mobilen ramlar ut. Se bara på mig som är din mamma jag har också tappat bort min mobil ett par gånger och tur i oturen så har den nästan alltid kommit till rätta. Jag sa även att jag skulle prova att ringa på Carolines mobil och skrev även 2-3 sms ifall det var någon ärlig person som hade hittat och tagit reda på den. Jag utlöste en belöningen bara min tonårsdotter fick sin mobil återlämnad.

På min lunch hoppade jag in i min bil och körde hem ifall att hon "råkat" glömma sin mobil hemma, och ringde från min mobil för att kanske höra var den var någonstans, men den fanns inte hemma. Stannade till vid Pressbyrån och gick in till invandar killen som stod där och frågade ifall han hade tagit hand om någon mobil, men som alltid är han lika sur och otrevlig och fräser av dom som kommer in till hans Pressbyrå. Skyndade mig upp till pendeltågsstationen för att fråga spärrvakten ifall dom hade fått in någon mobiltelefon, men icke då ingen mobil hade kommit in. Jag fick tipset av spärrvakten att ringa SL hittegodsavdelning och fick ett nummer. Just då började det känns riktigt mörkt ut och hoppet att Caroline skulle återfå sin mobil började kännas väldigt låg. I bilen på väg tillbaka till jobbet försökte jag ringa på hennes mobil igen....ifall att någon skulle svara i den. Dessvärre så gick det bara fram en massa signaler och efter ett tag så gick min dotter inspelade röst igång: Välkommen till Caroline, jag kan inte ta ditt samtal just nu, men tala in ett meddelade så ringer jag upp så fort jag kan. Min gullunge tänkte jag och kände verkligen inom mig hur förtvivlad hon måste känna sig utan sin mobil. Men tänkte om jag inte under dagen idag får någon som hör av sig på alla dom missade samtalen från mig + alla som sms:en som jag skickat och utlovat en belöningen till den som gav min dotter sin mobil tillbaka. Dagen idag gick otroligt fort på jobbet och vid eftermiddag rasten så ringde min mobil just när jag skulle plocka upp den ur fickan och det och det var från ytterligare ett för mig okänd mobilnummer och svarade: Det visade sig vara en tjej som ringde och hon hade hittat min dotters mobil på marken precis utanför Pressbyrån och lagt den i sin väska innan hon åkt vidare till jobbet och nu när hon var på väg hem från sitt jobb så hade hon kollat på mobilen och sett att jag hade ringt och även skickat en massa sms.

- Åh, Herregud, så superglad jag blev och tänkte även att Caroline hon måste ju bli ännu gladare. Alla henens olika mobilnummer till både släkt och sina kompisar och så alla dessa bilder som hon har i sin mobil., Jag sa till tjejen att jag knappt ens vet hur jag kunde Tacka henne och lovade förstås henne en belöning. Vilket hon först sa: Nej, det behövdes inte. Jag sa att jag kommer direkt efter det att jag slutat jobbet och fick hennes adress som ligger en bit ifrån där vi bodde, men vad gjorde det hade åkt till typ andra sidan stan bara för att få hem min dotters mobil. Jag stannade till vid en blomsterbutik och köpte en rosa/vita azalea, med en tillhörande rosa kruka och ett tack kort som lade en slant i. Jag körde direkt därefter till hennes adress och ringde på hennes porttelefon. Strax därefter så kommer en tjej gående inne i trapphuset och öppnar porten och sträcker fram min dotters mobil. Varsågod, säger hon och ler.

Jag kände hur min ögon fylldes med glädjetårar och blev alldeles varm inom mig och detta visar ju verkligen att det finns hopp om mänskligheten och det finns ärliga och snälla helt okända människor. Jag i min tur stäckte fram blomma och tackkorten med hittelönen i och hon sa: Nej, men det behövs inte.

-Jo, sa jag, det behövs visst. Du ska ha ett enormt stort Tack och gav henne en kram innan jag gick tillbaka till bilen och åkte hem till min dotter som hela dagen hade gått och klarat sig utan sin mobil. Och likaså hon blev liksom mig så glad    över att fått tillbaka sin mobil.