Det är ju så att även om det någon anhörig till mig som gått bort, så känns det ändå lite ledsamt. Jag kan även känna viss medlindande för dom närmaste anhöriga.Det blev också så att gamla minnen väckte till liv och som man fick i samband med detta besked. Det blev liksom som Flashback då min egen pappa "trilla av pinn " och lämnade detta jordeliv och blev en ljuvlig ängel.

Jag tror eller snarare jag VET att ingen, som själv varit med att minst någon väldigt nära anhörig kan förstå hur otroligt chockerade, ledsamt och sorgligt det är att förlora någon man håller väldigt kär. Sedan hur lång tid det tar för varje enskild person att bearbeta sin sorg och vara ledsen, och det kan ta lite olika lång tid för var och en. Allt beror ju på hur lång tid det tar och mycket man känner att "man" orkar vara ledsen och gråta och sörja.

Jag för min del var så jätteledsen och nästan dygnet runt. Dagarna gick och blev till veckor och ( även om det kan låta svårt) så blev det alltmera lättare att klara av vardagen. Det blev efter ett tag i det närmaste outhärdligt att bara gå hemma och fundera ( varför just min pappa) och ( varför) och sörja och vara ledsen. Det blev som en "lappkast" en "helomvändning" från att den ena dagen vara en sörjande ledsen dotter som förlorat sin pappa till att komma till insikt med: Att det här är inte mitt kall i livet. Bara gå hemma i myskläder och inte orka bry sig om någonting. Jag som för det mesta sminkar mig, hade varken planer eller ork att göra det. Förresten så hade det inte heller kunnat gått. Ögonen var så söndergråtna att dom var rödsprängda och hade jag nu lyckats lägga en make-up så hade mitt Niagara flödande av tårar snart satt igång.

Ja, jag hade förlorat min kära pappa, men efter att ha bearbeta sorgen ( på mitt sätt) så kände jag att det inte längre fanns så mycket mera tårar kvar, och fick tanken: Livet bara måste gå vidare och hur mycket jag än gråter så får jag inte min pappa åter.

Nu över till en helt annan sak och det sägs ju att kärt barn har många namn. Hur många utav er som läser min blogg har barn! Dessa gudomliga arvingar, brukar man ju ge kärleksfulla, och sockersöta smeknamn på ens gullegrisar. Dessvärre råkade jag ut häromdagen att bli kallad något helt annat än vad jag heter. Jag antar att den person som tog emot mitt namn antagligen inte förstod det svenska språket så värst bra och inte heller kunde skriva det ordenligt. Eller så var vedbörjande gravt hörselskadad. I alla fall jag satt i ett väntrum och väntade på att bli uppropad och ut kommer en dam som ropar upp: Sadla Spener!

Herregud, alltså både FEL på förnamn och efternamn!! Då det inte befann sig så värst många i väntrummet, utan det var bara jag och en kille. Jag sneglade lite åt killen håll och såg att han hade dragit upp Metro tidningen över munnen och näsan och man kunde bara ana hans blick som sade mera än tusen ord!

Damen som hade kommit ut i väntrummet fortsatte och tittade nyfiket på just mig: Är det inte du som är Sadla Spener?

Jag fick mig en funderare först och trodde det var en TV-inspelning av programmet Dolda kameran. Sadla är det inget man gör på hästar och Spener vad är det för konstigt efternamn. Tur i oturen att det blev R på slutet för att bli uppropat Sadla Spene, hade gjort att jag hade vänt på klacken och gått därfrån.

- Nej, tyvärr! Jag heter Sandra Sterner!

- Oj, då så konstigt. Då är det visst någon här som har missuppfattat eller hört fel på ditt namn.

- Suck. Ja, verkligen!