Det vore på tiden att ta och blogga lite kanske, det var ju nu ett par dagar sedan. - Jaha, vad har hänt sedan sist då. Jo, förra veckan höll jag på glömma det och blev påmind av min dotter Caroline: Mamma glöm inte föräldrar mötet i skolan klockan: 18.00

- Javisst ja, var det då. Det blev en snabb tur hem och fixa ordning middag och därefter vidare till Caroline skola. I aulan hade en massa andra föräldrar redan samlats och det var bara att ta en plats längst bak där det fanns ledigt. Därefter skulle man vidare till just sitt barns klassrum och höra vad läraren hade att berätta om höstterminen. Likaså var det veckan innan och det var då dags för Caroline skola att ta det årliga klasskortet. Jag har sedan Caroline gick på dagis, alltid köpt dagis eller så klasskortet. Det sägs ju att det är svårt att se sina egna barn växa, och det har väl att göra med att man ser sina barn varje dag när dom bor hemma vill säga. Då plockar man fram korten dessa dagis eller klasskort och jämför år för år och ser att ens barn visst har förändras och blivit större.

Idag var det dags för nästa möte i Caroline skola och fick ta ledigt från jobbet under förmiddagen. Trots att knappt eleverna gått mera än ett par veckor, så var det idag dags för utvecklingssamtal i Caroline klass. Fick beröm att min dotter blivit duktigare i skolan och redan denna månad ska Caroline gå på studiebesök på dom båda gymnasium skolorna hon sedan ska praktisera på, för att sedan bestämma sig för vilken linje hon vill gå på och utbilda sig till.

I mitt förra inlägg skrev jag och berättade att min bildörr på förarsidan gick i baklås i fredag och jag höll mer eller mindre på att få panik när jag inte lyckades ta mig ut. Jag drog och slet i handtaget, men ingenting hände. Det går att låsa bilen centrallåset utanför, men inifrån går det inte att öppna. Jag har försökt sedan i måndags få tag på min vän Tommy och idag så svarade han och även om jag vet att han tar min bil så fort han kan så kunde han inte kolla på den förrän på torsdag eller fredag. Och tills vidare får ju ( trots att jag glömmer det  nästan varje gång) veva ner bilrutan för att ta mig ut. Alltså, det måste se bra roligt ut för dom som ser det! Och det är just så mitt liv är.