Idag är det Farsdag som är en högtid då barn firar sina pappor med att ge dom någon form av present. Då jag inte längre har någon pappa kvar i livet så blir det ju svårt att fira just min pappa. Det blir istället att jag önskar mina båda barns fäder Grattis på farsdag.

Läste lite på Wikipedia om vem det var som kom på ideén med att fira farsdag och såhär står det. Fars dag har sitt ursprung i 1910-talets USA. Initiativtagare var Sonora Smart Dodd i Spokane, staten Washington, som ville hedra sin far Mr. William Smart för att denne ensam fostrat henne och hennes fem syskon på sin farm i Washington sedan hans hustru, då hon fött familjens sjätte barn, dött i barnsäng. Mrs. Dodds initiativ spred sig och redan 1924 förklarade president Calvin Coolidge  att han stödde idén. Det skulle dock dröja ända till 1966 innan president Lyndon B. Johnson instiftade den tredje söndagen i juni som Fars dag i hela USA. Fars dag firades första gången den 19 juni 1910 i Spokane, staten Washington. Seden kom till Sverige 1931 och dagen firades till en början i juni även i övriga Norden.

Ja, det är så att tiden bara rusar iväg och snart är det mitten av novemer, och om bara dryga 3 veckor är vi inne på det sista månaden för år 2013. Det återstår bara 33 dagar tills det är Lucia, som i år inträffar fredag den 13:e. Till självaste julafton är det 44 dagar kvar till och tanken på att för en gångs skull vara ute i god tid och köpa julklappar det finns bara inte för mig...ännu. Utan det kommer bli som tidigare år att man ( som vanligt) stressar ut sista veckan innan jul och letar fribillt efter julklappar till barnen.

Caroline kom in till mig i morse och bar på sin dator och visade mig några saker typ ytterligare än ny mobiltelefon ( fast hon redan har en hyfsat ny) men någon mera bortskämd och bortklämad unge som unga fröken: Caroline är får man nog leta efter, och minstingen bland sina 5 äldre syskon så har hon under sina 13 levnadsår blivit mycket bortskämd och får det mesta hon pekar på och önskar sig.

En sak väl som verkligen hör till tradionen på julafton och det är också den enda gång på hela året som jag tittar på tecknat och det gör väl nästan varenda kotte av dom som bor i Sverige. När klockan börjar närma sig 15-tiden så bänkar sig i alla fall väldigt många framför tv:n för att se när Kalle Anka med sin vänner önskar God Jul. Jag för min del är nu för tiden inte så mycket för att sitta och titta på tecknade filmer, men såklart den tradionella julfiranet av Kalle vill man ju gärna tillsammans med sin barn kolla på tillsammans. Det är ju så att man lär ju sig att föra det vidare till ens egna barn, det som ens föräldrar lärt en.

Åh, vad är det för replik som Askungen säger när hon står vid fönstret till sin kammare och tittar trånade ut:

-Jo.... 

I torsdags total pajade min bärbara dator och det gick inte att göra någonting på den. Det är 2:a gången den går sönder på mindre en 1 år. Gud, vete sjutton vad jag gör eller hur jag behandlar datorer, men dom verkar inte fungera speciellt länge i den omfattningen som jag har dom i mitt bruk. Jag fick totalt nog av denna skräp dator och skickade den med en duns ner i golvet och därefter blev det till papperskorgen. Dagen efter igår fredag så köpte jag av en god vän en närmaste ny dator av märket: Lenovo. Skit pommes frites, det går bara inte att jämnför dessa datorer med varandra. Den nya fungerar utmärkt och batteriet  verkar över det normala ( till skillnad från den gamla som knappt bara klarade någon timme) Utmärkt webcam och det allra bästa stort minne att spara och arkivera en massa privata och viktiga saker i.

Ja, vad finns det mera att skriva om. Jo, numera på fredags kvällarna finns det ju knappt något sevärt att se längre på tv:n. Jag följde tillsammans med Caroline Idol tidigare, men inte numera. Herregud, alltså detta tv-program börjar ju helt på spåra ut och kan för min del läggas ner. Till att börja med så undrar jag varför denna fotbolls killen Kevin som väljer att flänga fram-och-tillbaka mellan alla dessa träningar och fotbollsmatcher och sedan ska flygas ner till Stockholm och göra repitioner inför fredags direkt sändning av Idol. Det är ju klart att dom övriga deltagarna känner av denna stora särbehandlingen av varför vissa tävlade för flera förmåner framför andra. Nu över till juryn., både Lalia och Anders Bagge är ju någorlunda schyssta i sina bedömingar. Men alltså där flintskalliga, gapiga, emellanåt uppför han sig att vara halvt hysterisk Alexander Bard. Jag undrar vem utav dom ansvariga till Idol, som valde efter det att duktiga och professionella Andreas Carlsson valde att hoppa av. Denna kille tyckte jag var duktiga och rättvis i sin bedömning, tyckte han inte någon utav dom tävlande var duktig i sitt framförande, så uttryckte han sig på ett sakkunnigt sätt, som inte gjorde så att dom som stod på scenen blev ledsna och får tårar i ögonen. Fy, fan för denna vidrigt elaka, sura och konstiga jurymedlemmen Alexander Bard. Jag skulle väldigt gärna vilja veta vem inom produktionen, producent (gärna namn) på den personen som var i så stort behov att just välja Alexander Bard, som den 3:e jurymedlemen. Det finns ju en uppsjö av duktiga sångare/sångerskor i Sverige, som jag mer än gärna tror skulle tacka Ja tack till att vara med och göra bedömningar och dock inte vara så hårt elak, nedvädrerade, sårande som Alexander Bard är. Det kanske inte är så att denna Alexander Bard inte haft det så lätt som liten och kanske ( det måste han ju ha blivit) mobbad och ger igen det nu på andra. Men jag brukar säga och kan skriva ner det som ett gott råd: Att man ska behandla sina medmänniskor så som man själv vill bli behandlad. Men detta tycks tydligen vara svårt att lära sig för vissa. Det är som att typ lära gamla hundar att sitta.

Jag valde att bojotta Idol och i stället via en utav Gratis sidorna på nätet att kolla på en väldigt spännande Thriller: 88 minutes. Filmen handlar kortfattat om: College professorn Jack Gramm ( som spelar en utmärt huvudroll av Al Pacino) jobbar extra som  rättpsykiatriker åt FBI. Han hjälpte byrån att fälla seriemördaren Jon  Forster (Neal McDonough) för nio år sedan och blev anklagad av Forster  för att ha manipulerat bevis. Är han skyldig eller oskyldig. Den kväll som avrättningen av Jon Forster  ska äga rum mottar Jack ett telefonsamtal med meddelandet att han har 88 minuter kvar att leva. Samma kväll sker två mord, identiska med mord  som Forster utfört.

Nyfikna på att se denna spännade Thriller. Varsågoda bara att klicka på bilden eller länken ovan.

Nu över till dagen händelser som inte alls blev som planerat. Jag bad i morse min allt-i-allo, som brukar hjälpa mig att ringa och boka tid för att Caroline skulle klippa topparna. Vi har för det mesta alltid gått till en och samma salong och klippt Carolines toppar. Idag var det blev typ som ett inpuls grej att vi skulle göra det. Tyvärr visade det sig att det inte fanns någon tid direkt på en gång, utan min gullunge fick lov att ta plats i väntrummet och snällt vänta på sin tur. Jag hann under tiden rusa iväg in till en kläd butik inne i centrum. Jag vet att Caroline tidigare i veckan hade valt ut 2 par jeans, som hon som gärna ville köpa, men som mamma skickar jag inte iväg henne med alltför mycket pengar. Så medans Caroline satt och väntade på att få bli friserad så tänkte jag överraska henne med att köpa både jeansen hon hade önskat sig. Det blev ett par blå med små blom detaljer och glitter stenar och ett par svarta jeans i glitter tyg.  Ja, en sak är helt klart och den är att numera är Caroline en jeans tjej. Tidigare så var det mest tights/leggins som gällde, men det är knappt något alls som Caroline använder sig av längre. När jag hade handlat klart till Caroline och även hittat inne på BikBok en svart glitter tröja till mig, så tänkte jag att nu måste väl ändå Caroline vara i det närmaste klar eller åtminstånde sitta i frisörstolen. Jag ringde upp henne, men till min stora besvikel se satt hon fortfarande kvar i väntrummet och väntade på att få bli klippt.

- Vaa, har du inte blivit klippt ännu. Men du sitter väl i frisörstolen.

- Nej, mamma! Jag väntar fortfarnade.

-  Caroline, ta din jacka och gå  genast därifrån. Mamma väntar på dig utanför. Vi ska genast leta reda på en ny frisör och gå till hädanefter.

Det är ju så att även om det någon anhörig till mig som gått bort, så känns det ändå lite ledsamt. Jag kan även känna viss medlindande för dom närmaste anhöriga.Det blev också så att gamla minnen väckte till liv och som man fick i samband med detta besked. Det blev liksom som Flashback då min egen pappa "trilla av pinn " och lämnade detta jordeliv och blev en ljuvlig ängel.

Jag tror eller snarare jag VET att ingen, som själv varit med att minst någon väldigt nära anhörig kan förstå hur otroligt chockerade, ledsamt och sorgligt det är att förlora någon man håller väldigt kär. Sedan hur lång tid det tar för varje enskild person att bearbeta sin sorg och vara ledsen, och det kan ta lite olika lång tid för var och en. Allt beror ju på hur lång tid det tar och mycket man känner att "man" orkar vara ledsen och gråta och sörja.

Jag för min del var så jätteledsen och nästan dygnet runt. Dagarna gick och blev till veckor och ( även om det kan låta svårt) så blev det alltmera lättare att klara av vardagen. Det blev efter ett tag i det närmaste outhärdligt att bara gå hemma och fundera ( varför just min pappa) och ( varför) och sörja och vara ledsen. Det blev som en "lappkast" en "helomvändning" från att den ena dagen vara en sörjande ledsen dotter som förlorat sin pappa till att komma till insikt med: Att det här är inte mitt kall i livet. Bara gå hemma i myskläder och inte orka bry sig om någonting. Jag som för det mesta sminkar mig, hade varken planer eller ork att göra det. Förresten så hade det inte heller kunnat gått. Ögonen var så söndergråtna att dom var rödsprängda och hade jag nu lyckats lägga en make-up så hade mitt Niagara flödande av tårar snart satt igång.

Ja, jag hade förlorat min kära pappa, men efter att ha bearbeta sorgen ( på mitt sätt) så kände jag att det inte längre fanns så mycket mera tårar kvar, och fick tanken: Livet bara måste gå vidare och hur mycket jag än gråter så får jag inte min pappa åter.

Nu över till en helt annan sak och det sägs ju att kärt barn har många namn. Hur många utav er som läser min blogg har barn! Dessa gudomliga arvingar, brukar man ju ge kärleksfulla, och sockersöta smeknamn på ens gullegrisar. Dessvärre råkade jag ut häromdagen att bli kallad något helt annat än vad jag heter. Jag antar att den person som tog emot mitt namn antagligen inte förstod det svenska språket så värst bra och inte heller kunde skriva det ordenligt. Eller så var vedbörjande gravt hörselskadad. I alla fall jag satt i ett väntrum och väntade på att bli uppropad och ut kommer en dam som ropar upp: Sadla Spener!

Herregud, alltså både FEL på förnamn och efternamn!! Då det inte befann sig så värst många i väntrummet, utan det var bara jag och en kille. Jag sneglade lite åt killen håll och såg att han hade dragit upp Metro tidningen över munnen och näsan och man kunde bara ana hans blick som sade mera än tusen ord!

Damen som hade kommit ut i väntrummet fortsatte och tittade nyfiket på just mig: Är det inte du som är Sadla Spener?

Jag fick mig en funderare först och trodde det var en TV-inspelning av programmet Dolda kameran. Sadla är det inget man gör på hästar och Spener vad är det för konstigt efternamn. Tur i oturen att det blev R på slutet för att bli uppropat Sadla Spene, hade gjort att jag hade vänt på klacken och gått därfrån.

- Nej, tyvärr! Jag heter Sandra Sterner!

- Oj, då så konstigt. Då är det visst någon här som har missuppfattat eller hört fel på ditt namn.

- Suck. Ja, verkligen!

Usch, då detta var för mig och ännu mera för min tidigare ingifta släkt ex-make och mina f.d svärföräldrar en väldigt tragisk och hemsk Allhelgonahelg. Då min ex-makes lillasyster nu inte finns längre och min f.d svägerska. Jag skrev igår att jag inte kände henne alltför väl, men ändå några gånger har vi ju ändå träffas.

Det är ju känt sedan lång tid tillbaka att man under denna helg åker till kyrkogårdar och lägger dig kransar eller blommor och tänder ett ljus. Men man är ju inte direkt beredd att någon ska gå och bort en sådan helg. Men vem vet när någon ska gå och dö....!? Det vet ju egentligen ingen när ens liv tar slut om det är så att man råkar ut för en svår olycka som leder till dödlig utgång. Usch, vilka hemska tankar och funderingar det är som snurrar runt i skallen just nu.

Igår tack och lov för en utav världens absolut bästa vänner Johan, som alltid i vått och torrt ställer upp med kort varsel och erbjuder sig att hämta upp Caroline och ha henne hos sig och Lizzy och bröderna tills idag. Jag kände att jag behövde finns till hjälp och trösta min ex-make Micke, som varit så förkrossad och ledsen. Det var så att han bara hade ett syskon och det var hans lillasyster och nu har han ingen kvar. Jag har försökt trösta så gott det gått och lyssnat på honom när han velat prata ut...om varför det just skulle hända hans lillasyster. Jag är en person som inte gillar att svara: Jag vet inte! Eller Jag har ingen aning! Utan jag brukar oftast vara en sån som ger svar på frågor. Men däremot att kunna ge svar till ens gråtande ex-make som förtvivlat undrar varför hans lillasyster inte längre finns kvar i detta jordeliv det är ju en fråga som INTE någon kan ge ett konkret svar på egentligen.

Igår efter det att Johan hade plockat upp Caroline, så åkte jag iväg till Skogskyrkogården. Men såklart att vid just denna Allhelgonahelg, så är man ju inte direkt ensam att besöka kyrkogårdar. Det var givetvis smockfullt med både bilar och en massa folk i rörelse. En alltför märkvärdig och uppblåst vakt stod och blockerade infarten för alla bilarna till Skogskyrkogården. Så det blev till att parkera utanför. Därefter ett snabbt besök in blomsterbutiken för att köpa en liten krans och ljus. Framme vid graven låg det en krans sedan tidigare, så antagligen hade någon utav mina systrar varit där tidigare och lagt dit den. Men det hade blåst dit några enstaka löv som gjorde att graven som lite ovårdad ut och dessa plockade jag bort. Det kändes igår lite extra tungt att besöka pappa och fick kämpa för att inte tårarna skulle börja rinna.

Herregud, oh my god...det är knappt jag finner ord i att skriva vad jag känner. Okej, må hända att det är Allhelgonahelgen, och det är ju en helg då det sägs att man hedrar dom döda, man besöker gravar, lägger dit en krans och tänder några ljus.Kanske man säger eller tänker några ord till den personen man en gång har hållit så kär.

Igår var det Allhelgonadagen och vid lunchtid ringde min mobil och det var ifrån en hjärtskärande stört gråtande ex-make Micke, som grinade som jag aldrig hört honom någonsin gråta förut. Först trodde jag att han hade råkat ut för något och gjort sig illa på typ jobbet, men så var inte fallet. Jag var tvungen att säga be honom försöka sansa sig och samla sig litegrann om jag skulle kunna höra vad han sa. Och då hörde jag han säga att hans lillasyster hade gått och DÖTT. Herregud, det kändes som marken under mina fötter började gunga under mig och det var som att det först inte gick att ta till sig det. Herre min Gud, alltså att en sån ung söt tjej kan förolyckas och dö vid en ålder på bara 38 år och lämna efter sig 2 små flickor på bara 5-8 år och en alldeles förkrossad make.

Jag kände inte henne alltför väl, men har ju varit gift med hennes storebror Micke och kan inte annat än att beklaga sorgen och vila i frid.

Lite senare idag ska jag sätta mig i bilen och besöka min pappas grav på Skogskyrkogården och lägga dit en krans och tända ljus. Även om pappa sedan några år tillbaka är död så kommer aldrig någonsin minnet av honom att försvinna....Love you Daddy.