Det vore på tiden att ta och blogga lite kanske, det var ju nu ett par dagar sedan. - Jaha, vad har hänt sedan sist då. Jo, förra veckan höll jag på glömma det och blev påmind av min dotter Caroline: Mamma glöm inte föräldrar mötet i skolan klockan: 18.00

- Javisst ja, var det då. Det blev en snabb tur hem och fixa ordning middag och därefter vidare till Caroline skola. I aulan hade en massa andra föräldrar redan samlats och det var bara att ta en plats längst bak där det fanns ledigt. Därefter skulle man vidare till just sitt barns klassrum och höra vad läraren hade att berätta om höstterminen. Likaså var det veckan innan och det var då dags för Caroline skola att ta det årliga klasskortet. Jag har sedan Caroline gick på dagis, alltid köpt dagis eller så klasskortet. Det sägs ju att det är svårt att se sina egna barn växa, och det har väl att göra med att man ser sina barn varje dag när dom bor hemma vill säga. Då plockar man fram korten dessa dagis eller klasskort och jämför år för år och ser att ens barn visst har förändras och blivit större.

Idag var det dags för nästa möte i Caroline skola och fick ta ledigt från jobbet under förmiddagen. Trots att knappt eleverna gått mera än ett par veckor, så var det idag dags för utvecklingssamtal i Caroline klass. Fick beröm att min dotter blivit duktigare i skolan och redan denna månad ska Caroline gå på studiebesök på dom båda gymnasium skolorna hon sedan ska praktisera på, för att sedan bestämma sig för vilken linje hon vill gå på och utbilda sig till.

I mitt förra inlägg skrev jag och berättade att min bildörr på förarsidan gick i baklås i fredag och jag höll mer eller mindre på att få panik när jag inte lyckades ta mig ut. Jag drog och slet i handtaget, men ingenting hände. Det går att låsa bilen centrallåset utanför, men inifrån går det inte att öppna. Jag har försökt sedan i måndags få tag på min vän Tommy och idag så svarade han och även om jag vet att han tar min bil så fort han kan så kunde han inte kolla på den förrän på torsdag eller fredag. Och tills vidare får ju ( trots att jag glömmer det  nästan varje gång) veva ner bilrutan för att ta mig ut. Alltså, det måste se bra roligt ut för dom som ser det! Och det är just så mitt liv är.   

Oj oj vet inte riktigt vad jag ska börja med att skriva idag, men nu har det ju gått ett par veckor sedan det hände mig något, men nu så har jag en del att skriva om igen.

Det hela började igår fredag och hann med att innan jag åkte till jobbet igår morse kolla min mail. Jag såg ögnade igenom min inkorg och såg till min glädje att det var ytterligare en ny som hade hört av sig till mig angående mina flertal bytesannonser på lägenhet i Nynäshamn. Jag läste vad hon hade att byta med och lade in hennes nummer i min mobil. När det var lunchrast så ringde jag upp henne och frågade henne om lägenheten låg som jag allra högst önskade på markplan och hade en uteplats. Jag undrade också om jag möjligvis kunde få komma och kolla på hennes lägenhet, och damen frågade: När vill du komma då...?

- Ja, idag slutar jag tidigt, så jag kan komma ner till dig omkring 15.00-tiden

Jag fick adressen och åkte direkt ner dig efter jobbet. Caroline var lika nyfiken som mig hade kommit till mitt jobb för att göra följe med ner till Nynäshamn och kolla på lägenheten och vi var så förhoppningsfulla och nyfikna. Vi var nere i Nynäs redan vid 14.45-tiden och hade lite tid över. Jag parkerade bilen och vi bestämde oss för att ta en promenad i bostadområdet. När klockan var omkring 15-tiden så pep min mobil och det var kvinnan som hade lägenheten som hörde av sig: Jag blir något försenad  har varit och hämtat en glasruta kommer senare. Ringer när jag kommer fram.

- Jag bara "jaha" och har varit och undrade varför hon hade skrivit: Hämtat en glasruta!!?? Hoppats inte att det var något fönster i lägenheten vi skulle titta på som var sönder.

Jag och Caroline gick till hennes hus och gick runt för att se hur det såg ut på hennes baksida och hoppades förstås att "tomten" skulle vara ungefär som min "gräsplätt" eller kanske så om jag hade tur kanske ännu större. Men ack och ve vad jag bedrog mig. Detta som damen hade beskrivit för mig på telefon och baksida var inte mera än några stenplattor rakt ut och därefter  till ett kom ett brant slutning rakt ner till underjorden ( såg det ut som) - Usch, det såg riktigt otäckt ut. Jag sa till Caroline att såhär vill jag absolut inte bo och tänkte sms:a damen att vi varit och kollat på hennes baksida att denna lägenhet inte var någonting att ha. Just när jag tagit upp min mobil ur väskan och börjat skriva sms:et så ser jag ur ögonvrån att det kommer en äldre dam gående en bit bort.

- Hej, säger hon är det du som är Sandra.....?

- Ja, det är jag. Vi var och kollade litegrann på din baksida....

Jag hann inte prata klart hela meningen innan damen i fråga hade avbröt mig med att säga: Seså stå nu inte bara där, utan följ med in och kolla på min lägenhet.

Hmm!! Jag blev redan från dom allra första sekunderna en aning misstänksam mot denna dam och tyckte att döma av hennes sätt att både vara och bete sig var något underligt. Om hon bara visste så höll jag ju på att skriva ett sms att det lilla vi hade sett av lägenhetens baksida så var det inte mycket som var så lockade. Några fåtal grå fula stenplattor och därefter en brant slutning på flera meter rakt ner till underjorden.

Jag ville inte verka ofin och bara säga: Nej Tack vi är intresserade. Istället så visade jag mig artig och följde med henne i porten. Damen gick en trappa ner och jag hajade till över det och hade ju trott att lägenheten låg på samma markplan som var när man kom in i porten. I alla fall en trappa ner låg hennes lägenhet. Hon låste upp dörren och det första jag möttes av var en stank eller snarare en odör utav dess like. Jag var tvungen att hålla för näsan för att inte börja spy.

Damen började prata. - Jo, det är såhär, jag bor inte här just nu, utan hyr ut min lägenhet i 2:a hand.

- Jaha, ja...visste inte vad jag skulle säga och ville bara komma därifrån så fort som möjligt.

I hallen stod det upptravade lådor på varandra halvvägs upp till taket och på golvet stod det lite varstans en massa plastpåsar och svarta sopsäckar och för att ta sig fram fick man lov att zick zacka sig fram till dom andra rummen. Jag hade hoppats att damen skulle visa oss runt, men istället for eller stack hon iväg bland allt bråte i lägenheten och sa till oss att vi kunde gå in och kolla själva vad vi tyckte. Då vi ändå hade gått in så kunde vi ju kolla, men jag visste att denna lägenhet skulle jag absolut inte tacka Ja till. Det första rummet vi kom till efter det att vi fått kliva över påsar och en massa saker som låg slängda på golvet var ett sovrum. En obäddad säng och garderoberna var utrivna och istället så hade damen hängt upp en lång kraftig stång och satt ett genomskinligt draperi så man kunde se allt som hängde där bakom. -Usch, så fult att ha sådan inredning, men alla har vi ju olika smak om inredning och vissa gillar att inreda så får det stå för dom. Dock inte på långa vägar min smak och tycke på hur en lägenhet skulle se ut. Det andra sovrummet var inte mycket större än en klädkammare och där inne skulle Caroline enbart få plats med sin säng och en liten byrå. Inne i köket stod det en massa smuts disk på bänken och spisen såg inte heller ut att ha blivit rengjort på evigheter. Likaså var väggen i köket klädd med tegeltapet. Inne i vardagsrummet var det nog bland det värsta och rörigaste jag sett, så fruktandsvärt stökigt och äckligt. Okej, jag hade från början trott att man såg till att städa lägenheten någorlunda när man skulle ha en visningen på den. Men ack och ve vad jag bedrog mig. Bland den fula fläcka soffan och det lilla bordet stod ett askfat som var i det närmaste översvämmat av cigaretter och inte nog med det så var där inne i vardagsrummet en stor obäddad dubbelsäng. På golvet låg därinne flera utav dessa plastpåsar och stora svarta sopplastsäckar och i en hög på golvet låg massor utav illaluktande stumpor. Damen som hade försvunnit ut på baksidan och fortfarande stod kvar där när vi hade kollat klart bland den kaos artade rörigaste och skitigaste lägenheten jag någonsin besökt. Jag gick ut till henne och tackade artigt för visningen men att denna lägenheten även om den nu låg i Nynäshamn inte var någonting för varken mig eller min dotter.

Både jag och Caroline var så besvikna över lägenheten, men den var ingeting att ha. Det fanns absolut ingenting med lägenheten som vi uppskattade och gillade, utan snarare så var den bland det bland den smutsigaste, och mest illaluktade lägenhet jag någonsin varit i och bo sådär skitigt som dom gör som nu hyr av henne i 2:a hand kan ju inte vara hälsosamt.

Min dröm att en gång i framtiden få flytta tillbaka till Nynäshamn känns just nu i det närmaste som omöjligt. Jag har sedan i juni förra året försökt byta min lägenhet, men det verkar ju vara helt jävla förbaskade omöjligt att göra det. Om man bara hade en massa pengar och kunde köpa sig en bostadrätt, men dom pengarna finns ju inte att köpa någon lägenhet för och min dröm att få återvända en dag till min dröm stad Nynäshamn känns nu i fjärran långt borta.

Jag och Caroline tröstade oss med att gå och äta på en pizzeria som vi aldrig tidigare prövat  Nynäshamn. Caroline beställde en hamburgetallrik och jag beställde en calzone. Vi satte oss ner vid ett bord och tankarna gick vare sig man ville eller inte till drömmen att få flytta ner till Nynäshamn, men drömmen gick i vanlig ordning i Tusen bitar  ytterligare ännu en gång. Vi fick in våran mat vi beställt och min calzone var bland den mjöligaste och torraste pizza jag ätit. Caroline hamburgetallrik var bland det mest tråkiga upplägg av hamburgetallrik jag sett. Dom tidigare hamburgetallrikar jag sett har bestått av Pommes, och bredvid sallad, och tomater och i hamburgaren dressing, sallad, tomat, ketchup och senap. Denna hamburgetallrik som Caroline fick bestod av en hamburgare med bröd, och det saknades både kethcup, senap, hamburare dressing ( som Caroline tycker så mycket om) och ingen sallad och tomat eller gurka, utan enbart en hamburgare och bröd. Jag hade i vanliga fall om jag hade haft ork klagat och bett om pengarna tillbaka eller så hade dom fått göra om maten, men kände att jag bara inte orkade.

Vi åkte när vi ätit färdigt ner till Sjötegrafen för att handla på ICA Maxi. Nu kommer nästa grej och den är när jag ska kliva ut ur min bil så upptäcker jag att förardörren min gått i baklås. Jag drar och rycker som en "dåre" i dörren men ingenting händer. Caroline som redan hade hoppat ur och stängt dörren på passagarsidan,  har ställt sig framför bilen och gestikulerar och gapar: Mamma varför kliver du inte ut ur bilen...?

- Jo, jag ville inget annat heller, men jag satte liksom fast var ju inlåst. Sträckte mig efter veven och tänkte veva ner fönstret och se om förardörren gick att öppna på utsidan. Ingenting hände först där heller, men kom då på att det är ju elhissar jag har på bilrutan och tändningen måste sättas igång först innan det går att trycka på knappen för att få ner fönstret . Tack och lov så gick det att öppna bilrutan på utsidan och jag kunde komma ut.

Jaha, ja då så var sommaren slut för i år och det var ju riktigt synd. Dessvärre så har det ju knappt varit någon sommar i år, utan snarare så regnade det ju i både maj, juni ( på midsommar) och i juli alldeles för många dagar och har det inte regnat så har vädret varit övermulet, grått och kallt. Förra sommaren så var vädret så mycket bättre och vi badade flera gånger, antagligen nere i Nynäshamn eller i Handen. Denna sommar lyckades vi pricka in en dag då vädret var soligt och varmt i luften att åka ner och bada i Nynäshamn. Men fy, sjutton alltså var kallt det var i vattnet, men såklart havet som vi badade då i hade ju inte då på långa vägar kunna värmas upp då det flera dagar innan hade varit kallt och även regnat. Men EN gång i år fick badade vi utomhus och det var det första premiär doppet som också då blev det allra sista utomhusbadet för i år.

Det är samma sak varenda sommar och sommaren är på tok alldeles för kort och dom få månaderna vi har denna sommar bara regnats bort. Jag tyckte det inte var så speciellt länge sedan det var Valborg och man välkomnar in våren med att stå och värma sig framför en varm brasa och mysa. Innan man knappt vet ordet av så har lite mera än 4 månader passerat och man är redan inne i september månad, vilket innebär att den första höstmånaden kommit igång. Nog märktes det i morse när jag lyckades kliva upp strax efter 5 på morgonen och det var i det närmaste svart ute och ju längre vi går in i höst månaderna ju svartare och svartare blir det både på morgonen och när sedan den hemska vintern kommer igång då blir det mörkt redan efter klockan 14 på dagarna.

- Näää, vet ni vad jag trivs absolut inte när det är mörkt, dystert, kallt, regnigt och ännu värre en massa snö och iskallt ute. Men vad kan man göra åt det när man bor i Skandinavium.

Fan, också!! Ja, jag vet att det är ofint och framför allt opassande att skriva sådana ord. Men säg mig den lyckan och glädjen som varar. Jamen så är ju också mitt liv. Det är sällan ( skulle jag vilja skriva) att saker och ting blir som man önskar. Jag skrev i ett utav mina tidigare inlägg att jag äntligen fått svar angående min lägenhetsbytesannons och skulle nu på fredag åka ner till en dam i Nynäshamn och se på hennes 2.5, och som jag verkligen har sett fram emot att åka ner och titta på hennes markplanlägenhet. Att döma med dom alla samtalen och mail kontaken vi haft med varandra sedan visade sitt intresse att få byta sin lägenhet mot min. Idag blev det lite övertid för mig på jobbet och kom hem lite senare. Medans maten stod och puttrade på spisen så slog jag igång datorn och skulle kolla mina olika mail adresser. Och som vanligt är mina inkorg proppfull med e-post. Jag såg att damen från Nynäshamn hade skrivit ett nytt mail och så öppnade jag det och läste just detta: Hej. Jag har ångrat mig . Det är inte aktuellt längre att byta bort min lägenhet.

Jag trodde jag skulle börja gråta och kämpade med att svälja bort klumpen i halsen som växte. - Åh, nej, säg inte att hon har ångrat sig. Jag som verkligen sett så mycket fram emot att åka ner på fredag och kolla på hennes lägenhet. Jag blev såklart ledsen, men det gick strax därefter över till en stor besvikelse.

- Jaha, ja, säg mig den lyckan och glädjen som varar....

Om det ändå vore så att man hade en massa pengar och kunde köpa sig en bostadsrätt, men det är för mig helt uteslutet. Och min dröm att en vacker dag kunna få återvända och flytta tillbaka till Nynäshamn känns just nu i princip helt omöjligt.