Ja, det fick jag igår kväll uppleva och det var när jag själv skulle gå och göra mig i ordning för natten. Dörren från Carolines sovrum öppnas och ut kommer Caroline gående i nattlinne och uppfattade att Caroline blick var något stirrande ( vilket kändes lite otäckt) och min unga fröken brukar knappast gå upp ur sängen utan att göra ljud eller annat oväsen av sig. Caroline gick halva hallen ner och jag iakttog henne och undrade först vad det var hon höll på med och när hon stannade till vill spegelgarderoben där vi har våra ytterkläder hängande och började rota bland jackorna ( och utan att varken märka att jag stod bara någon meter ifrån och inte sa hon heller någonting) då förstod jag att hon gick i sömnen eller även kallat för Somnambulism.

Jag sa inget till henne ( vet inte om det är bra att väcka barn som går i sömnen) utan istället tog jag försiktigt tag runt hennes axlar och vände hennes kurs åt rätt håll så hon kunde traska tillbaka in till sitt sovrum och inta en mera normal sovställning i sängen i stället för att traska runt i sömnen hemma.

Nu på kvällen berättade jag för Caroline, att hon hade varit uppe och gått i sömnen igår kväll och hade virrat bort sig till garderoben och även öppnat den för att därefter rota runt bland jackorna. Caroline tittade förvånat på mig och skakade på huvudet och sa: Nej, mamma det minns jag inte.

- Jag kan mycket väl förstå det gumman och det har att göra med att du gick i sömnen. Det verkar vara så att det går i arv att gå i sömnen och det har jag tidigare fått erfara då både min äldsta dotter Nina och även Henrik gick i sömnen när dom var små, men dom var inte mera än 6-7 år. Nej, nu blir det en varm kopp te och sedan inta knopplådan.

Godnatt.