Usch, vilken jobbig dag det varit!! Det började redan i morse att jag försov mig. Ni vet tidiga mornar, och för mig att försöka komma upp ur sängen när alarmet går på vid 6-tiden. Nej, det gick inte alls i morse, var som vanligt alltid lika morgontrött. I ett omtöcknat tillstånd snoozade jag alarmet och så där höll jag på ungefär 1 timme, innan jag till slut lyckades ta mig upp ur sängen.

Jag har precis klivit på bussen i Farsta Stand, när jag ser en pappa med två småbarn, som kliver på i mittendörren, men ett litet barn som sitter i en barnvagn, det andra barnet är omkring 3-4 år. Det var ju inget märkligt med det, förutom att det lite större barnet kommer rusade i den lilla smala gången rakt fram emot oss andra passagerare som kliver på bussen. Jag som själv är mamma till ett gäng ungar, tyckte det var mig en "riktigt liten busunge", men en massa spring i benen"

Jag log mot ungen, när hon for förbi mig framåt i bussen. Jag gick näst längt bak i bussen och slog mig ner vid ett ledigt säte, och började läsa lite i tidningen Metro.

Bussen börjar köra, och jag noterar i ögonvrån att den lilla busungen inte verkar vilja slå sig ner brevid sin pappa. Utan istället fortsätter hon att springa fram-och-tillbaka i bussen.

Jag kunde bara inte låta bli att sitta tyst och se en olycka hända ett litet barn. Varken pappan, busschaffören eller någon utav dom andra passagerna sa någonting.

- Hallå, du med barnvagnen, det vore bra om du kunde hålla lite bättre koll på ditt barn. Det är verkligen olämpligt för en liten unge att springa omkring i en buss som kör...!

Jag märkte att det var flera som reagerade över att jag sade till pappan att hålla ordning på sin unge. Pappan gav mig ett flin och sa sedan någonting till sitt barn på ett språk som varken var på svenska eller engelska, men barnet gick iallafall och satte sig brevid sin pappa.

Herregud, tänkte jag, var är det för uppfostran att låta ett litet barn få springa fram-och-tillbaka i en buss som kör, och föräldrar ska föregå med gott exempel och lära sina barn att sitta ner i bussar. Och vad hade hänt ungen om nu bussen hade bromsat in alldeles för hårt. Jo, ungen hade med stor sannoliket ramlat omkull och gjort sig illa.

Väl framme på jobbet, visade det sig vara en hel del att göra och det var göra i pricip hela dagen.Vid lunch tid märkte jag att mitt batteri på mobilen började larma.

Åh, nej säg nu bara inte att batteriet är på väg att lägga av. Jag laddade ju mobilen hemma igår eftermiddag, och hade förstås inte tänkt tanken på att ta med mig laddaren till jobbet.

Jag använde mobilen så ytterst lite som jag bara kunde under dagen, men så när eftermiddagen kom så ringde det i min mobil och det stod "skyddat nummer."

Jag svarade, men hörde inte mera än att det var en kvinna, som frågade om det var: Sandra.

Jag hann inte ens svar " Ja, det är det" innan mitt batteri hade dött helt och hållet. Fan, vad sne jag blev. Förbaskade skit mobiler, som jag alltid tycks skaffa. Nu var jag helt utan ström i min mobil, och kunde förstås inte bli nås resten utav dagen.

När jag kom hem fick jag veta att hon som hade försökt ringa till mig istället hade ringt på vårat hemtelefonnummer. Det var från specialist tanvården, och det gällde Caroline och hennes tid för operation av hennes tänder. Nu blir äntligen hennes tänder fixade i mitten utav mars på Danderyds Sjukhus.