Jag har helt enkelt bara inte orkat skrivit någonting alls under gårdagen.

Jag har nu gråtigt så mycket att det inte längre känns som jag har några tårar kvar och även om jag inte längre gråter så är jag fortfarande väldigt ledsen, chockad och nedstämd.

Min aptit är i det närmaste likamed noll och det lilla jag får i mig tvingar Micke mig att äta. Däremot försöker jag iallafall få i mig vätska.

- Usch, fy sjutton var det här är jobbigt att genomgå.

I fredagskväll åkte jag och Micke över till min mamma för att ge varandra lite tröst och samtidigt lösa av mina allra yngsta lillasyster Cilla, som hade varit med mamma natten mellan torsdagen och fredagen.

Vi alla barn måste nu ställa upp för varandra och givetvis lite extra mycket för våran mamma. En utav mina yngre tvillingsystrar Nenne hade ställt upp och varit med mamma, natten mellan onsdagen (det var den dagen vår pappa plötsligt gick bort) och Nenne stannade kvar tills på torsdagen. Då Cilla senare under dagen kom och avlöste Nenne.

Jag och Micke åkte alltså  över till henne på fredagkvällen och stannade kvar tills lördag förmiddagen. Det var alldeles för många minnen utav pappa och det kändes konstigt att veta att pappa inte var hemma. Det var på något sätt konstigt att "pappa inte var där" "pappa som alltid visste och kunde så himla mycket" och "man kunde alltid fråga pappa om nästan vad som helst och han hade för det mesta svaret" men nu så fanns han ju inte längre till hands att fråga och det kändes en extrem stor tomhet, saknad och längtan efter honom. Men allt vi nu har kvar av vår kära pappa är massor utav fina, glada minnen och förstås en massa fotografier och inspelade hemmavideoklipp.

Dagen därpå alltså på lördag förmiddag, kom den andra yngre tvillingsystern Dessan, tillsammans med sin sambo och deras son Eddie.Vi hade inte setts på över 4 ½ år ( sist var då deras son Eddie skulle döpas) och det är fruktandsvärt att vi syskon träffas så pass sällan. Och nu när vi träffades igen, så är det i samband med att våran pappa hade gått bort.Vi kände båda att vi hade mycket att prata med varandra om, men vi kunde omöjligt prata om allting på en gång.

Jag som nästan inte alls kunnat sovit alls, sedan ödesdigra dagen som förändrade hela mitt liv och min tillvaro.

Jag hamnade i ett chocktillstånd och på något konstigt sätt så har jag inte under dom tre efterföljande dygnen inte känt mig det minsta sömnig, och har omöjligt kunnat komma eller fått någon som helst ro i kroppen och kunnat unna mig någon vila eller sömn, men som sagt sömnen tar ut sin rätt och efter att varit vaken i tre dygn, så höll jag mer eller mindre på att somna sittandes.Det var ungefär så det kändes efter ett tag då jag hade suttit och pratat med Dessan och mamma.Jag kände mig inte specillet klar i skallen (antagligen p.g.a sömnbrist) men det bestämdes att vi under kommande vecka tillsammans med mina övriga syskon och mamma och gå igenom alla detaljer och förbereda oss för begravningen.

Jag och Micke åkte hem till oss. Både Jimmy och även Niclas hade kommit över och båda stannande hemma under lördagen.

Vid det här laget hade jag varit vaken i tre dygn och efter ett tag så är det bara så att "sömnen tar ut sin rätt" och man somnar oavsett man vill eller inte. Jag hade vid det här laget börjat fått dubbelseende och kände mig väldigt irriterad, och dessutom ännu mera virrigare än förut. Så det återstod ingeting annat att göra, än att ge efter för "John Blund" och försöka sova en liten stund.

Jag gjorde mig i ordning för "natten" redan innan klockan hade blivit 20.00 och minns inte så mycket mera än att jag lade mig ner på kudden och drog upp det varma duntäcket till huvudet, sedan somnade jag. Vaknade upp i morse strax efter 9-tiden och kände mig ordentligt utvilad (vem skulle inte göra det efter att ha sovit i över 13 timmar).

 Jag frågade Micke:

- Snälla, säg bara att det var en hemsk mardröm, som jag har haft om min pappa....

- Nej, Sandra.....tyvärr så är det sant!!

Jag kunde inte hålla emot utan, brast ut i en yttligare gråtattack...

Jag skulle senare under eftermiddagen idag få besök utav Nina, Janne och Nova, men först så ville Nina besöka sin mormor och tillsammans med Janne visa deras deltagande i sorgen.

Senare på eftermiddagen kom dom över till oss. Även om jag kände mig ledsen och nedstämd så blev jag glad över att få träffa min stora dotter och min svärson Janne och såklart busungen Nova, som sa: Momo, såja såja inte vara ledsen nu...

- Lilla sötnosen lilla Nova, försökte göra sitt allra bästa för att få mig på gott humör.

  Några utav mina älskade barn Nina, Caroline och barnbarnet, Nova.

Dom stannande några timmar och åkte skulle sedan vidare till Ninas pappa (Johan) som numera bor ända ute i Vällingby.

Jag för min del tar nu bara en dag i taget och försöker så smått komma tillbaka till vardagen igen. Även om detta nu känns som en omöjlighet att göra just nu, men jag måste vara stark framför allt för mina 6 underbara ungar som jag älskar mest över allting på denna jord och dessutom för mina fyra yngre syskon och våran mamma.

Till minne av min älskade, fina och kärleksfulla pappa, som alltid fanns till och ställde upp för oss barn. Du kommer för alltid finnas kvar i våra hjärtan och i våra minnen lever och kommer du alltid finnas kvar. På vårat matsalsbord ute i vardagsrummet står nu ett fotografi och ett ljus och brinner för dig pappa, och glöm nu inte att du var älskad och omtyckt utav oss alla.