Det är tyvärr inte att räkna med att jag varje dag kommer att uppdatera bloggen, men nu har jag slagit mig ner vid datorn för att skriva av mig litegrann.

På något sett hjälper det mig litegrann att "få skriva av mig" men långt därifrån känns det som vanligt i min vardag och i mitt liv igen. Just nu känns hela mitt liv upp-och-ner och jag vet snart varken ut eller in. Det känns just nu som jag har helt och hållet har tappat min tidigare livskraft, kämpaglöd, ork, gläjde och ingenting alls känns speciellt roligt längre.

Den stora sorgen och saknaden efter pappa har dessutom gjort att jag blivit helt virrig och hemskt glömsk. Jag som i vanliga fall brukar ha mer eller mindre järnkoll på allting som händer runt omkring mig, och kollar igenom min agenda på mobilen så att jag inte ska glömma bort något inplanerat möte eller liknade. Men sedan detta hände så har jag på råga på allting annat också gått och blivit väldigt tankspridd och hemskt glömsk.

Jag blev varse först idag på eftermiddagen när Caroline kom hem i från fritids och jag skummade snabbt igenom hennes lilla anteckningsbok som åker mellan hemmet och skolan. Carolines lärare hade skrivit att det visst var uppsatt en tid i skolan igår för utvecklingsamtal. Jag hade blivit informard någon vecka innan om denna tid och även sett till att lägga in tiden för utvecklingsamtalet i min min agenda och även lagt in den under påminnelse så att alarm skulle börja pipa ett par timmar innan mötet skulle börja. Men tyvärr så försvann det precis som mycket annat som även skulle göras under både förra veckan och igår. Jag har varken orkat brytt mig eller ens haft tanken på att kolla in vilka möten och alla andra måsten som skulle göras.

Ursäkta, men det känns just nu som allting annat är oviktigt och har inte haft någon tanke på allt det andra (som för mig) inte känns lika vikigt.Vi samtliga som är berörda av denna sorg och saknad har mycket annat att tänka just nu.

Jag är väldigt tacksam för att jag har en sådan snäll, omtänksam, och dessutom väldigt uthållig make som just nu ställer upp till 100%.

Micke lyckades med sin övertalnings taktik att få med mig ut en stund. Jag som vanligtvis gillar att vara ute och promenera, tyckte inte alls det var speciellt roligt att vara ute och bara gå och gå och aldrig känna att man kommer fram. Så istället nu jag även gått och blivit en latmask och orkade iallafall att gå till busshållplatsen och tog bussen upp till Haninge Centrum.

Just nu planerar jag inte mina dagar mera än att jag bara tar en dag i sänder, och vad morgondagen har i sitt sköte det vet egentligen ingen. Det är fortfarande ett oskrivet blad med det kommer framtiden att visa.