I natt vaknade jag till av att en helikopter höll på rotera alldeles i närheten av det bostadsområde som bor inom. Jag tänkte jösses vad långt att han flyger då det riktigt dånade utanför mitt fönster. Tänkte att det antagligen hade "hänt" någonting igen, och att polisen var ute efter någon. Det är ju inte så att man direkt är beredd att vakna upp mitt i natten av en helikopter som flyger alldeles intill hustaken. Trodde även Caroline skulle vakna upp, men min kära dotter låg och sussade så sött i sin säng med sitt älskling gosedjur "Svampbob"  bredvid sig. Jag var tänkte först slå igång datorn för att se vad-det-nu-hade-hänt, men tänkte om jag nu slår igång datorn så blir jag kvar framför den i flera timmar och behövde verkligen få några flera timmars sömn än dom ynkliga timmarna jag hittills hade fått. Det blev så att jag kröp ner tillbaka i sängen och drog täcket över huvudet och så småningom så avlägsnades och försvann det höga helikopter ljudet i fjärran och jag somnade om. Nästa gång jag vaknade så hade det att blivit ljust ute och solskenet letade sig igenom persiennerna. Jag sträckte på mig och tog tag i min mobil och såg att klockan visade 05.47 och det händer inte speciellt ofta att jag vaknar innan alarmet mitt går igång klockan 06.00

Jag lång vaken ett tag i sängen och tänkte ska jag åka iväg till jobbet idag eller vara hemma! Hmm, kände att jag ännu inte riktigt kunde bestämma mig. Istället gick jag upp och tog mig en dusch och när jag sedan ställde mig framför spegeln så tänkte jag samma sak igen. Hmm, ska jag vara hemma idag igen eller ska jag ta mig i kragen och gå tillbaka till jobbet. Saknar ju så mycket många utav mina goa, trevliga arbetskamrater och även så får jag ju dagligen syssla med just kläder som är min stora passion och även så min hobby. - Nej, sa jag för mig själv!! Det lönar sig inte i längden att bara gå hemma om dagarna, och vem tjänar på det egentligen...? Inte jag i alla fall som inte får så värst mycket slantar över och hellre föredrar jag faktiskt att jobba, än att enbart gå hemma hela dagarna och glo på tv:n, sitta framför datorn eller vara ute och köra bil eller powerwalka. - Nej, det får vara stopp och belägg på detta nu och se till att återvända till sitt arbeta och sina kollegor. Jag hade likt strutsen ( skämt åsido) valt att stoppa huvudet i sanden och inte ta itu med problemet eller missförståndet som uppstod. Utan istället trodde jag att det var en person som var riktigt irriterad eller rent utav en arg på mig. Detta gjorde så att jag höll mig borta från jobbet och tanken som dök upp när jag tänkte på att "någon gång" måste jag ju gå tillbaka till jobbet och kände mig då för stunden som en vettskrämd hare.

På väg till bilen så tänkte jag igen ska jag verkligen åka tillbaka till jobbet idag. - Fan, hur ska jag göra??? Stod verkligen i valet eller kvalet om jag fortfarande skulle sätta mig i bilen och åka eller inte. - Äsch, jag går hem igen, men så kom jag på! Vad finns att göra hemma hela långa dagarna...? Om man nu inte har någonting inplanerat i agendan.  Jag tillhör inte dom som städar och tvättar varje dag, utan ett par gånger i veckan får lov att räcka. Glo och tv:n eller sitta framför datorn eller ta bilen och åka någonstans eller ta en promenad. Nej, nu får det vara lov att vela fram-och-tillbaka och vände tvärt på klacken och gick med bestämda steg mot garaget, det var dags att sätta sig i bilen och åka till jobbet. Och som jag nämnt ovan så saknade jag mina kollegor och såklart mina arbetsuppgifter. Dessvärre så upptäckte jag när jag startat bilen att lampan som indikerar att bensin snart börjar ta slut lyste oranget. - Suck, visst måndag morgon börjar med en fruktandsvärd oro med magont och "som grädden på moset" så behövdes bilen även tankas direkt nu på morgonen. Jag trodde med tanke på att jag ger mig av hemifrån när det är rusningstrafik, men tack och lov så gick det ändå rätt så smidigt och inte heller någon annan skulle tanke just där jag tankade i morse. Därefter blev det körandes till jobbet och ju närmare jag kom jobbet desto mera knöt det sig i magen och oron växte inom mig. Jag som inte vanligvis bitar på naglarna mina, ja, förutom när jag är super nervös, satt likt en ekorre som skalar ekollon och bet först på min vänsterhand och när jag "gnagt" av topparna på dom naglarna så övergick jag till högerhand. Jag som verkligen avskyr och tycker det smakar så vidrigt äckligt med naglar, men var ju så nervös att återvända till jobbet för att jag trodde att det var någon som var irriterad och arg på mig.

Jag kom till slut fram till parkeringen utanför jobbet och det kändes lite som jag hade gelé i benen när jag klev ur bilen. Strax efter mig så kom en utav mina kollegor också inkörande med sin bil och såg att det var flera utav mina kollegor som åkte med henne. Dom klev ut alla 3 och vinkade glatt med leende på läpparna åt mitt håll: Hej Sandra! Välkommen tillbaka. Vart har du varit...så länge? Kul att se dig igen och därefter så fick jag varsin kram.

- Jösses så Välkommen jag kände mig. Och lite av den värsta oron lade sig i magen. Nu gällde det bara att hoppas att dom övriga av kollegorna var likadana. Det et visade sig att flera utav mina underbara kollegor hade undrat vart jag tagit vägen och var jag hållit hus någonstans. Det visade sig att min oro för att återvända till jobbet var hel onödig och det visade sig att ingen längre var det minsta irriterad på mig. Det var i det närmaste som om kollegorna idag kom i omgångar och gladde sig över att jag var tillbaka och en och annan ville även ge mig en kram och just kramar ger jag mer än gärna bort till personer som likt mig behandlar en på sådant sätt såsom jag behandlar mina medmänniskor.

Nu över till nästa grej som jag började detta inlägg med och det var ju att natten till idag så vaknade jag upp av ett dånande helikopterljud. Det snackades på fikarasten i lunchrummet om varför det hade cirkulerat helikopter på så låg höjd och en massa polisbilar och ambulans. Det visade sig att några utav mina kollegor visste om vad det var som hade hänt och det dom berättade fick både mitt nackhår + att jag fick rysningar utmed ryggen och armarna att en 24 åring kille hade blivit skjuten inte alls så långt ifrån där vi bor. Alltså jag trodde först inte mina öron och tänkte vad fan bor jag i för jävla "getto" eller snarare "gangster" förort..? Om jag nu inte tidigare velat byta kommun och flytta tillbaka till Nynäshamn, så måste jag nu lägga in en ännu större växel för att se om det nu finns någon som vill byta. Om inte så får det väl lov att bli så att jag blir så illa tvungen att tacka Ja tack till en lägenhet ovanför markplan, även om det inte egentligen är så någon utav oss vill bo. Önskar så att jag hade råd att bekosta en bostadsrätt, men ack och ve så blir det alldeles för dyrt för mig.