Jag var nästan framme vid jobbet då jag fick frossa och började frysa. Nej, tänkte jag det är säkert någon förskylning som är på väg att bryta ut. Så der var bara att plocka fram mobilen och ringa upp min chef för att meddela att jag inte kommer idag.

Jag fortsatte med bussen till Skapnäcks tunnelbana och tog därefter tunnelbanan till centralen. När jag nästan var framme vid centralen så ringde min dotter Nina.

- Hej, mamma vart är du någonstans?

 - Åh, hej Nina, har ni kommit fram till Stockholm...

- Ja, vi står och väntar på pendeltåget, vid Stockholm central...

- Jag sitter på tunnelbanan och är strax framme vid centralen. Vet du när pendeltåget går?

- Mamma, då får du allt skynda dig på om du ska med pendeltåget. Avgångtiden är om bara 7 minuter. 

- Okej, Nina! Jag ska försöka hinna med en pendeln, men ska kliva av tunnelbanan nu.

Det fanns bara ett sätt att göra, om jag nu skulle hinna med pendeltåget, och det var att börja springa. Då jag kommer upp på perrongen så ser jag att pendeltåget redan står inne.

Pust, stön och flås vilken tur att jag hann fram i tid. Jag kliver på i mitten av tåget, och börjar se mig omkring efter Nina, Janne och Nova och hittar dom till slut längst fram i vagnen 

 Vilket kärt återseende, och vad lilla söta Nova, har gått och blivit stor. Jag lovar att kameran kommer att gå varm hela helgen, och bilder kommer att läggas upp på bloggen. 

Skrivet av Sandra 8 augusti 2008 klockan 19:13