Det blir min andra blogg för idag, och känner helt enkelt för att bara skriva av mig.

Vi åkte samtliga till Tungelsta idag. Jag och Caroline för att lämna över en väska som Niclas hade glömt kvar hemma hos mig. Micke för att det idag var tänkt att han skulle fortsätta med ifyllning av färger till sin senaste tatueringen.

Caroline och jag hoppade av stationen innan, och vi blev uppmötta av både Johan och Niclas som kom gående emot oss. Niclas verkade efter omständigheterna må lite bättre idag, men var fortfarande svullen över ögat och på näsan lyste ett rött sår.

Det visade sig att idag var det även Tungelsta dagen, och fullt med aktivteter på fotbollsplanen utanför skolan. Minns när numera mina äldsta barn var små och jag bodde i Tungesta så var det tradition av varje år gå med ungarna på den dagen....det var en speciell dag för dom.

Caroline tackar förstås inte nej tack, till roliga aktivterer, med allt det som hör därtill och idag ville hon både ge sig på att försöka få ner några troll med försöka kasta några bollar för att få ner dom, men olyckligtvis så misslyckades hon med alla dom 3 försöken, men vann ändå ett litet tröstpris som var en liten hund.

Sedan var det dags för henne att åka slänggungan, och oj vad hon tjöt av glädje. 

Dom övriga åkattraktionerna ratade den lilla fröken och fnyste åt. Hon sa: Det är bara till för småbarn, och då syftade hon på tekopparna, griståget, och det stora uppblåsta hopptornet. Jaa, min lilla tjej, det är verkligen en tjej som vet vad hon vill.

Vi hittade även ett par yngre tjejer som höll på med ansikstmålning, och det ville förstås Caroline pröva på. Tjejen som skulle måla Caroline räckte fram en liten bok med olika ansiktsmotiv, och då Caroline tycker mycket om djur av alla de slag så valde hon en rosa fjäril.

Det visade sig att Tungesta ridklubb, som var där och gjorde reklam för sin ridskola. Jag brast ut i ett gapskratt när jag fick se vilken sorts häst dom hade fraktat dit.

Caroline ville förstås provsitta på detta vidunder, och jag stod framför för att fota, men det blev en del fnissade. Vem kommer på att bygga en häst utav en tunna och bitar av ett stuprör??

Det fanns även något som intresserade mig idag, och det var förstås kläder! Jaa, just det mina gamla och även nya läsare jag är ju som sagt stormförtjust i allt som har med kläder att göra, men ingenting av detta föll mig dock i smaken.

Min mobil ringde ( som vanligt igen) det var Micke ( hörde på honom att han var besviken) Han hade kommit till tatueringstudion PMS och killen som förra veckan tatuerade både mig och Micke hade idag dubbelbokat, och hade redan satt igång med att tatuera en annan kund.

Väldigt konstigt tyckte jag, som vet att Micke dagen innan hade ringt och kollat med Jonathan att det var idag som det var sagt att han skulle komma, och så går han och dubbelbokar in flera samtidigt!!

Enligt mig så tycker jag att det är skitdåligt att man inte kolla in sin EGEN almenacka ordenligt, innan man bokar in flera kunder under samma tidpunkt. Mitt förtroende för allt var det gäller tatuerare är numera = NOLL...har dom ingenting innan för skallbenet..längre.

Efter en stund kom Micke lunkade mot oss där vi stod på fotbollsplanen.

Det märktes på Micke att han var irriterad och sur över att det blivit som det blev, men det är bara att försöka leta vidare och hoppas att man hitter en tatuerare som är lite mera rädd om sina kunder (Syftade på dom 2 senaste vi varit på)

Nu börjar min kväll gå mot sitt slut och ska strax gå och lägga mig.

Godnatt och Sovgott

I går mådde jag så pass mycket bättre att jag bestämde mig för att åka och jobba kväll.

Tyvärr eller snarare som alltid var det förstås också strul med kommunikationen till jobbet, och det gjorde att jag kom lite försent. Ibland vete fan, när man måste åka hemifrån, men tycker att minst 1 timme borde räcka! Vilket det inte alls gjorde igår. Det går ju inte alls att lita längre på den skitdåliga kommunala trafiken, som verkar gå lite som den vill, och som flera gånger i veckan dras med förseningar.

Det var jättemycket att göra på jobbet igår kväll, och tror samtliga var införstådda att det skulle bli till att jobba sent. Vi var som alltid just på fredagar kort med folk, och det gör ju att vi andra får jobba ännu hårdare. Själv hade jag redan tidigit ställt in mig att det skulle bli rätt så sent på jobbet igår kväll, och trodde inte att vi skulle bli klara förrän omkring kl: 22.30-23.00

Men nu blev det så att min kväll på jobbet slutade betydligt tidigare än så. Jag hade precis gått på den sista rasten som vi har omkring kl: 20.30 Hade precis hämtade en kopp kaffe och skulle gå ut för att ta lite frisk luft och hämta lite nya krafter.

Inget direkt ovanligt att min mobil började ringa innan jag ens hade hunnit lämnat lokalen för att komma ut en stund på min rast.

Det visade sig vara min ex-make Johan som frågade om jag hade tid. Förklarade för honom att jag var på jobbet, och att jag precis hade tagit rast och skulle ta lite kaffe. Johan fortsatte: Jo, det är så att jag nyss blev uppringd av en polis, och våran son Niclas har blivit misshandlad av en jämnårig kille vid Rudan sjön (som ligger i Haninge) och är nu var på väg i ambulans till Södersjukhuset!! Johan fortsatte och sa att han snarast skulle ta sig in till akutmottagningen, och undrade även om jag skulle komma.

Jag kände att det nästan började gunga under mina fötter, och kände mig alldeles knäsvag. Först fick jag knappt fram ett jud, men till slut sansade jag mig och fick fram att jag skulle komma in så fort som möjligt till akut mottagningen.

Nu blev det till att leta reda på chefen och hittade honom inne i fikarummet. Beträttade för honom vad som hade hänt och att jag var tvungen att gå ( inget jobb i värden gå före, när det hänt mina barn någonting)

Han förstod att jag var tvungen att gå med en gång. Skyndade mig på till mitt skåp för att hämta min väska och jacka, och det återstod bara att stämpla ut. Befann mig nästan i ett panikartat tillstånd och ville bara snarast möjligt in till min son som var på väg med ambulans till akutmottagningen på SÖS.

Jag är oftast rak på sak, ( men visst händer även det att jag är blyg ibland) men dock inte i sådan här situationer. Jag frågade rakt ut när jag var på väg till stämpelklockan: Snälla finns det någon schysst person med bil som kan köra mig till Södersjukhuset.

Som tur var så erbjöd sig chefen att köra in mig till akutmottagningen, och det gjorde mig väldigt tacksam...tusen tack Micke för skjutsen.

Det gjorde att jag var där inom 10-12 minuter. Väl framme snubblade jag mer eller mindre in på akutmottagningen och första bästa sjuksköterksa stoppade jag och frågade efter min son Niclas. Hon bad mig vänta en stund och försvann bakom en disk och kollade i datorn. Själv kändes det somjag stod på glödande kol och stod bara och stampade. Ville bara skika rakt ut: Var är min son någonstans!! Men sansade mig och bet ihop och försökte göra det bästa för att behärska mig.

Det kändes som en evighet innan sjuksköterskan som försvann bakom disken kom fram till mig. Men till slut så berättade hon Niclas nyss hade kommit in med ambulans,och att han låg en bit längre ner i korridoren. Jag minns inte ens om jag hann tacka henne. Jag bara rusade fram som en galopperade häst.

Till slut fick jag syn på min son Niclas som låg utslagen och groggy på en brits. Det var för mig inte en trevlig syn att se hur min son såg ut.  Jag blev chockad och började gråta. Hans vänstra öga var alldeles rött och svullet, det vänstra ögonbrynet var späckt och hans på hans näsa hade han ett sår som det blödde ifrån. Jag trodde från början inte att det inte skulle vara så allvarligt, men det såg otäckt ut.

Strax efter mig så dök också Niclas pappa Johan och hans fästmö Lizzy upp. Det kändes skönt även för mig att dom hade kommit.

Efter en stund blev Niclas inkörd i ett underskötningsrum, där dom kollade Niclas blodtryck och syresättningen i blodet, och tack gode gud så var det alldeles normalt. Sjuksköterskan berättade att det var många patieneter före och att det skulle ta lång tid innan Niclas skulle få träffa en läkare och att väntan beräknades till flera timmar.

För min egen del så hade det här tagit väldigt hårt på mig, och jag började kallsvettas inne på akutmottagningen. Jag var inte alls så säker på om jag skulle orka med att sitta där hela kvällen/natten. Omtänksamma och snälla Johan erbjöd sig att stanna kvar med Niclas. Jag kände att hade stannat kvar så hade det kanske blivit för mycket för mig, och risken att jag kanske hade tuppat av p.g.a allt det som hänt. Johan hade lovade att han skulle hålla kontakt  med mig via sms under natten, och det gjorde att det kändes lite bättre.

Tillsammans med Lizzy bröt vi upp någon timme senare och gick ner mot pendeltågstationen, Jag minns att jag kände mig alldeles tom i kroppen.

Samtidigt undrar man vad FAN det är för fel i skallen på den JÄLVA ungjävlen som gjorde detta mot min son. Du är nu polisanmäld och hoppas verkligen att du kommer att få ditt straff och hamna bakom lås och bom.

När jag till slut kom hem mötte Micke upp mig vid pendeltågstationen. Jag var så ledsen, över det som hade hänt min son. Var alldeles slut (och dagen innan hade jag ju legat utslagen och matt i sängen) och så går det och händer sånt här. Micke fixade ordning lite fika, men jag kände att jag inte var hungrig. Ringde Johan och frågade om dom hade träffat läkaren än, men fick veta att dom väntade fortfarande.

Försökte gå och lägga mig för att sova, men kunde inte somna då jag tänkte på min son. Det blev en lång väntan tror klockan var närmare 1.30 då min mobil pep. Fick då äntligen veta utav Johan att läkaren hade kollat på Niclas och även skickat honom till röntgen för att konstatera om det fanns någon skall eller ansiktsfrakur, men allting på röntgen visade sig vara normalt. Läkaren kunde dock konstatera att det inte fanns några allvarliga skador på min son,bortsett från ett spräckt ögonbryn, ett svullet öga, och ett otäckt sår på näsan.

Jag kände att jag äntligen kunde andas ut och slappna av.Tackar min lyckliga stjärna och gode Gud att det inte värre med min son än att han var en aning yr och groggy och endast behövde plåstras om.