Jag tänkte skriva och berätta om gårdagen som var lite extra jobbig. Om man nu jämnför den med det som brukar hända runt omkring mig.

Jag fick ett samtal för någon vecka sedan, men det var så olyckligt att mitt mobilbatteri bara dog efter några sekunder, men det hela ordnade upp sig då vedebörade i andra ändan ringde då upp på hemtelefon och Micke hade då precis kommit hem ifrån sitt jobb. Det var ifrån Danderyds Sjukhus och vi blev meddelade att Caroline nu fått en tid för operation av sina tänder som alltså var igår.

Både jag och Micke hade begärt ledigt ifrån våra jobb för att följa med Caroline den långa vägen ut till Danderys Sjukhus.

Usch, jag var den som var mest nervös och orolig av oss alla tre. Caroline var precis som vanligt lika glad, busig och full av energi och hon muttrade något om: Att det skulle vara skönt att få slippa jobbiga skolan under ett par dagar.

Micke däremot han är nästan alltid lika lugn och cool och det märktes inte den minsta antydan på att han var orolig och nervös inför Carolines operation.

Väl framme vid Danderyds Sjukhus blev vi alla, men framför allt Caroline väldigt trevligt bemött utav all personal. Caroline fick byta om till sjukhuskläder och innan vi åkte hemifrån hade vi satt dit ett embla plåster på Caroline ena hand, så att hon var bedövad där dom skulle sätta dit kanylen. Caroline gjordes klar för operationen och personalen frågade om vi föräldrar ville vara med när dom sövde henne.

Jag var redan så orolig och nervös och kände att jag inte klarade av att se dom söva ner Caroline. Så istället var det Micke som följde med in till operations avdelningen. Några minuter senare kommer en tårögd och ledsen Micke ut genom operationdörren och berättar:

Caroline fick sitta i mitt knä och hon var lika glad som vanligt och nyfiket frågade hon om vad dom olika sakerna var till för inne på operationen.

Narkoslärkaren säger till Caroline att hon skulle få sova nu och sprutar in medelt i kanylen. Jag kände hur hela hennes kropp blev alldeles tung och lealös. Narkosläkaren var tvungen att lyfta upp Caroline så jag kunde gå ut, och hon bara hängde som en docka i hans famn, med munnen vidöppen.

Jag kände att jag bara inte orkade stå eller sitta och vänta utanför operationsalen eller i väntrummet i 1-1½ timme. Så vi talade om för en annan sjuksköterska att vi gick till cafeterian.

Efter drygt 1 timme gick vi tillbaka, men Caroline var fortfarande kvar inne på operationen, men efter att det gått yttligare 30 minuter så var till slut operationen klar.

Caroline fick ligga kvar några timmar på uppvaknadet och till en början fick hon lite extra syrgas i en mask så att hon skulle kvickna till. När personalen märkte hur snabbt Caroline kvickade till och mådde så fick vi till slut åka hem. Det var som att se lilla bambi på hal is när Caroline skulle gå ifrån sängen till rullstolen och från rullstolen in i taxin.

Oj, oj vad hon vinglade min lilla tjej, men så var hon ju fortfarande påverkad av narkosen och fullproppad av starkt smärtstillande medel. På vägen hem i taxin sov hon nästan hela tiden och väl tillbaka hemma igen var det direkt i säng med Caroline, som inte verkade ha något emot att få forsätta sova "ruset" av sig.

Nu på morgonen har Caroline nästan varit som vanligt igen, och det är otroligt hur fort barn anpassar sig efter en operation.