I går mådde jag så pass mycket bättre att jag bestämde mig för att åka och jobba kväll.

Tyvärr eller snarare som alltid var det förstås också strul med kommunikationen till jobbet, och det gjorde att jag kom lite försent. Ibland vete fan, när man måste åka hemifrån, men tycker att minst 1 timme borde räcka! Vilket det inte alls gjorde igår. Det går ju inte alls att lita längre på den skitdåliga kommunala trafiken, som verkar gå lite som den vill, och som flera gånger i veckan dras med förseningar.

Det var jättemycket att göra på jobbet igår kväll, och tror samtliga var införstådda att det skulle bli till att jobba sent. Vi var som alltid just på fredagar kort med folk, och det gör ju att vi andra får jobba ännu hårdare. Själv hade jag redan tidigit ställt in mig att det skulle bli rätt så sent på jobbet igår kväll, och trodde inte att vi skulle bli klara förrän omkring kl: 22.30-23.00

Men nu blev det så att min kväll på jobbet slutade betydligt tidigare än så. Jag hade precis gått på den sista rasten som vi har omkring kl: 20.30 Hade precis hämtade en kopp kaffe och skulle gå ut för att ta lite frisk luft och hämta lite nya krafter.

Inget direkt ovanligt att min mobil började ringa innan jag ens hade hunnit lämnat lokalen för att komma ut en stund på min rast.

Det visade sig vara min ex-make Johan som frågade om jag hade tid. Förklarade för honom att jag var på jobbet, och att jag precis hade tagit rast och skulle ta lite kaffe. Johan fortsatte: Jo, det är så att jag nyss blev uppringd av en polis, och våran son Niclas har blivit misshandlad av en jämnårig kille vid Rudan sjön (som ligger i Haninge) och är nu var på väg i ambulans till Södersjukhuset!! Johan fortsatte och sa att han snarast skulle ta sig in till akutmottagningen, och undrade även om jag skulle komma.

Jag kände att det nästan började gunga under mina fötter, och kände mig alldeles knäsvag. Först fick jag knappt fram ett jud, men till slut sansade jag mig och fick fram att jag skulle komma in så fort som möjligt till akut mottagningen.

Nu blev det till att leta reda på chefen och hittade honom inne i fikarummet. Beträttade för honom vad som hade hänt och att jag var tvungen att gå ( inget jobb i värden gå före, när det hänt mina barn någonting)

Han förstod att jag var tvungen att gå med en gång. Skyndade mig på till mitt skåp för att hämta min väska och jacka, och det återstod bara att stämpla ut. Befann mig nästan i ett panikartat tillstånd och ville bara snarast möjligt in till min son som var på väg med ambulans till akutmottagningen på SÖS.

Jag är oftast rak på sak, ( men visst händer även det att jag är blyg ibland) men dock inte i sådan här situationer. Jag frågade rakt ut när jag var på väg till stämpelklockan: Snälla finns det någon schysst person med bil som kan köra mig till Södersjukhuset.

Som tur var så erbjöd sig chefen att köra in mig till akutmottagningen, och det gjorde mig väldigt tacksam...tusen tack Micke för skjutsen.

Det gjorde att jag var där inom 10-12 minuter. Väl framme snubblade jag mer eller mindre in på akutmottagningen och första bästa sjuksköterksa stoppade jag och frågade efter min son Niclas. Hon bad mig vänta en stund och försvann bakom en disk och kollade i datorn. Själv kändes det somjag stod på glödande kol och stod bara och stampade. Ville bara skika rakt ut: Var är min son någonstans!! Men sansade mig och bet ihop och försökte göra det bästa för att behärska mig.

Det kändes som en evighet innan sjuksköterskan som försvann bakom disken kom fram till mig. Men till slut så berättade hon Niclas nyss hade kommit in med ambulans,och att han låg en bit längre ner i korridoren. Jag minns inte ens om jag hann tacka henne. Jag bara rusade fram som en galopperade häst.

Till slut fick jag syn på min son Niclas som låg utslagen och groggy på en brits. Det var för mig inte en trevlig syn att se hur min son såg ut.  Jag blev chockad och började gråta. Hans vänstra öga var alldeles rött och svullet, det vänstra ögonbrynet var späckt och hans på hans näsa hade han ett sår som det blödde ifrån. Jag trodde från början inte att det inte skulle vara så allvarligt, men det såg otäckt ut.

Strax efter mig så dök också Niclas pappa Johan och hans fästmö Lizzy upp. Det kändes skönt även för mig att dom hade kommit.

Efter en stund blev Niclas inkörd i ett underskötningsrum, där dom kollade Niclas blodtryck och syresättningen i blodet, och tack gode gud så var det alldeles normalt. Sjuksköterskan berättade att det var många patieneter före och att det skulle ta lång tid innan Niclas skulle få träffa en läkare och att väntan beräknades till flera timmar.

För min egen del så hade det här tagit väldigt hårt på mig, och jag började kallsvettas inne på akutmottagningen. Jag var inte alls så säker på om jag skulle orka med att sitta där hela kvällen/natten. Omtänksamma och snälla Johan erbjöd sig att stanna kvar med Niclas. Jag kände att hade stannat kvar så hade det kanske blivit för mycket för mig, och risken att jag kanske hade tuppat av p.g.a allt det som hänt. Johan hade lovade att han skulle hålla kontakt  med mig via sms under natten, och det gjorde att det kändes lite bättre.

Tillsammans med Lizzy bröt vi upp någon timme senare och gick ner mot pendeltågstationen, Jag minns att jag kände mig alldeles tom i kroppen.

Samtidigt undrar man vad FAN det är för fel i skallen på den JÄLVA ungjävlen som gjorde detta mot min son. Du är nu polisanmäld och hoppas verkligen att du kommer att få ditt straff och hamna bakom lås och bom.

När jag till slut kom hem mötte Micke upp mig vid pendeltågstationen. Jag var så ledsen, över det som hade hänt min son. Var alldeles slut (och dagen innan hade jag ju legat utslagen och matt i sängen) och så går det och händer sånt här. Micke fixade ordning lite fika, men jag kände att jag inte var hungrig. Ringde Johan och frågade om dom hade träffat läkaren än, men fick veta att dom väntade fortfarande.

Försökte gå och lägga mig för att sova, men kunde inte somna då jag tänkte på min son. Det blev en lång väntan tror klockan var närmare 1.30 då min mobil pep. Fick då äntligen veta utav Johan att läkaren hade kollat på Niclas och även skickat honom till röntgen för att konstatera om det fanns någon skall eller ansiktsfrakur, men allting på röntgen visade sig vara normalt. Läkaren kunde dock konstatera att det inte fanns några allvarliga skador på min son,bortsett från ett spräckt ögonbryn, ett svullet öga, och ett otäckt sår på näsan.

Jag kände att jag äntligen kunde andas ut och slappna av.Tackar min lyckliga stjärna och gode Gud att det inte värre med min son än att han var en aning yr och groggy och endast behövde plåstras om.

Så skönt att det redan har gått och blivit fredag, och den efterlängtande helgen är på ingående. Det är ju aldrig helt fel med lite ledighet.

Jag vet inte alls vad som hände med mig igår, men kände mig helt utslagen, och orkade inte alls med att åka iväg och jobba. Tillbringade större delen av dagen i sängen och bara sov. Kände mig allmänt orkeslös och matt, och dras fortfarande med hosta, men i övrigt hade jag inte ont någonstans.Som tur var kände jag mig piggare senare på kvällen, men det gjorde så att det blev förstås svårare att somna.

Inför helgen har jag inga större direkta planer att göra någonting, utan tar dagen som den kommer. Micke däremot ska iväg i morgon till tatueringstudion PMS i Tungelsta. För att forsätta med ifyllningen av hans senaste pinuppa tatueringen, som tyvärr inte hann bli riktig färdigifylld med färger.

Snart så naklas det snart födelsedagar bland mina barn, och det blir min näst yngsta och den yngsta som fyller år. Tobias blir 15 den 25:e september och så Caroline som fyller 10 år den 3:e oktober.

Nu blir det till att surfa runt lite på internet innan det är dags att åka iväg och jobba kväll.

Jag kände mig inte alls helt bra i morse när jag vaknade, tror det möjligen är en förskylning som håller på att bryta ut på mig. Den jobbiga torr hostan som jag gått med ett tag, som mera låter som "högfärdshosta" (enligt Micke) men det retar något så inne tusan i halsen. Nu har hostan tagit ny fart och nu är det inte längre "bara" torrhosta, utan nu är det sådant där äckligt slem som kommer upp, och varje gång jag hostar så river det i halsen. Det är bara att hoppas att det går över snart. Har varken tid eller lust att vara sjuk.

Igår hade jag en hel del tid över efter det att jag hade gjort mig i ordning, lagt make-up och även hunnit med att fixat och donat här hemma. Jag hade även hunnit med att skriva dagens inlägg i min blogg. Så jag tänkte att det skulle vara skönt att lägga sig ovanpå sängen en stund och titta lite på tv:n, men hann inte mera än att slå på tv:n innan jag hade slocknade raklång i sängen. Hade inte haft en tanke på att jag skulle somna, ( tanken var att jag bara skulle vila) men kroppen sa tydligen ifrån och ville något helt annat. Jag hade förstås inte heller tänkt på att ställa mitt alarm, utan vakande till med ett ryck och kollade på min mobil hur mycket klockan var. Ojdå, skit, klockan hade redan hunnit blivit 13.40 och vid den tiden brukar jag sitta på pendeln på väg till jobbet. Oj, oj vilken stress det blev för mig, med håret (som jag tidigare på morgonen fixat så fint) stod på ända, och ögonfransarna hade klippat ihop sig. Det blev snabbt in till badrummet igen och försöka få ordning på håret och fransarna igen.

Om det är något som jag inte gillar att göra så är det att STRESSA, usch vad jag avskyr det, och en mycket dålig vana som jag brukar få ibland när jag blir stressad ( och det vet både min första ex-make Johan och Micke om) det är att jag brukar börja putsa, (det är säkert) och det är någon sorts mani som jag tyvärr får när tiden inte räcker till. Vilket i sin tur gör att det tar ännu längre tid innan jag kommer iväg, men det är så jag är.

Tror det finns lite sorts manier i många männskor, men dom kanske märks på olika sätt, en del kanske biter på naglarna. Medans andra personer visar på stor osäkerhet allternativ rädsla, att inte våga ta steget och säga vad man tycker. ( Vilket jag däremot oftast gör jämt) Hur ska annars omvärden veta vad man tycker som är rätt eller fel?! Själv har jag märkt på jobbet, att det finns vissa personer ( inga namn nämnda) men jag har ögon i skallen. Om ni vill mig något, eller funderar över någonting! Kom fram och fråga mig istället för att bara stirra!!

Men så har jag även en del super gulliga och så givmilda personer på jobbet, som är mera rättframma.Vill via min blogg skicka ett stort   Tack till både Kadum och Eva-Carina, som den senaste tiden kommit med presenter till mig.

Denna lite annorlunda glittriga leopard väska fick jag av Eva-Carina ( tror det var förra måndag) Helt klart en väska med "klös"i.

När jag något försenat dök upp på jobbet igår. Kom Kadum fram, med denna söta Star lampa till mig.