Nu var det färdig jobbat för detta år och ikväll var det inte alls speciellt mycket att göra och vi kunde sluta redan vid 20-tiden.

Strax efter klockan: 19 ringer Micke mig och säger att han är på väg för att möta upp mig på jobbet.

Jag förklarar för honom, att det inte var så mycket att göra på jobbet ikväll och att det vi kommer att sluta tidigt. Men Micke envisades med att komma i vilket fall som helst, och satte sig på pendeln för att åka mot Farsta Strand. Väl framme där så ringer han mig...igen och frågar vilken buss, det är han ska ta för att komma till Skarpnäck.

Jag kollade som hastigast på klockan som satte på väggen och visste att nästa buss mot Skarpnäck, inte skulle gå förräns vid klockan 20. Och vid den tiden, skulle vi vara klara med jobbet och på väg mot bussen. Nu var det så att allt jobb blev färdigt, omkring klockan 20 och jag hann (utan att stressa, ta och lov) i tid till bussen.

När jag kom ut i den hemska kylan, såg jag att det hade kommit ännu mera snö,och skit halt var det. Medans jag gick, mot busshållplatsen, så tog jag fram min mobil, för att ringa Micke.

- Vart, är du någonstans....

- Väntar fortfarande på bussen i Farsta Strand och fryser jättemycket om mina fötter..

- Okej, men kan du inte vänta där på mig? Jag åker med bussen, som går klockan 20.07

Micke beklagade sig över att han frös, så mycket, om både sin händer och fötter, och istället för att stå ute, så satte han sig hellre i en varm buss.

- Men, snälla rara, vi kommer i sådana fall åka förbi varandra. Och efter ett tag, måste du kliva av för att sedan sätta dig på samma buss, som mig och åka tillbaka.

Mickes buss skulle gå från Farsta Strand, klockan 20 och min buss ifrån Skarpnäck, skulle komma omkring klockan 20.07

Nu var det så att Micke, frös så pass mycket, att han i alla fall satte sig på bussen, mot Skarpnäck. Och jag klev på min buss, som kom strax efter klockan 20 mot Farsta Strand. Jag tänkte: Bara vi nu inte bara åker förbi varandra...."pinsamt värre" men vi hade kontakt via mobilen. Micke klev av några hållplatser innan, och ställde sig på busshållplatsen på andra sidan.

Jag brukar alltid sätta mig så långt bak i bussen, som möjligt, ( och det blev så att jag gjorde det även ikväll) Nu var det bara så att Micke hade klivit av vid en hållplats som hette " Farsta Sjukhem" ( en hållplats, som han aldrig någonsin varit på och tror även det är lång tid kvar innan han hamnar där)  

När den bussen, som jag satte på, började närma sig den hållplatsen Micke skulle stå på. Reste jag mig lite grann ifrån sätet, för att kolla om han stod där. Vid första ögonblicket var det knappast att jag såg honom, och det berodde på flera faktorer. Vid just den hållplatsen, så är det väldigt dåligt upplyst och detta tillsammans, med att Micke alltid bär mörka kläder.

Nästan när bussen var framme vid hållplasten, började han bromsa in och Micke var den enda av passageraren som klev på. Jag som nästan satt längst bak i bussen, vinkade glatt till Micke. Han kom gående och efter det att han stått ute i kylan och väntat på bussen, var han frusen och kall. Micke slog sig ner vid sätet brevid mig och började "muttra" och gnälla: Fan, vilken mörk busshållplats, det går ju inte att se någonting där ute...och det verkade inte först som om bussen inte skulle stanna.

Nu är vi hemma i värmen igen och om bara drygt 1 timme är det nyårafton.