Äntligen färdig med allt för idag. Ska strax gå iväg med Micke till kvarteskrogen, och sjunga karaoke. Caroline har vi fått barnvakt till, och tonåringarna klarar sig själva. Ha en fortsatt trevlig kväll.

Jag började nästan att gråta när jag läste om denna tjej.

Tänk att få veta att man är adopterad, och att ens föräldrar inte är ens biologiska föräldrar. Detta måste kommit som en svår chock. Wioletta 21år blev bort adopterad, och återförenades med sin biologiska mor efter 20år

I sydvästra Polen tycks tiden ha stannat av för länge sedan.

Husen är slitna, på ytterväggarna har murbruket lossnat och lämnat stora kala cement fläckar efter sig. Ett fönster är trasigt och ersatt med en träskiva.

I slutet av huslängan, på en liten kulle står det en dam i 50-års åldern, alldeles ensam och väntar på att få återse sin dotter. Som hon inte sett på nästan 20år. Wioletta går sakta upp för sluttningen, till den lilla kullen. Där hennes biologiska mamma väntar på henne.

Wioletta är förväntansfull, men samtidigt orolig och nervös. Över det första besöket på 20 år. Hon har inga som helst minnen ifrån sin mamma, och massor av frågor att ställa till henne, om varför blev jag bortadopterad??

Hon går sakta fram till den främmande kvinnan, som tydligen ska vara hennes biologiska mamma. Båda börjar gråta då dom får återse varandra igen efter att det gått 20 år. Efter att ha granskat sin "riktiga" mamma ett par sekunder så utbrister Wioletta vad lika vi är! Båda börjar skratta och omfamnar varandra. Spänningen och nervositeten som Wioletta hade känt tidigare är borta. Men hjälp av en tolk berättar mamman att Wioletta har fem bröder och en storasysyter, och att hennes biologiska pappa och syskonen vänta hemma på henne. Mamman fortsätter förklara för sin dotter varför dom valde att adoptera bort henne. Dom hade inte råd med ett sjunde barn. Därför valde dom att lämna bort Wioletta på ett barnhem då hon var 2 år gammal. Då båda föräldrarna arbetade många timmar varje dag, då var det hennes storasyster Adrians som fick sköta hand om alla fem småbröder och det blev för mycket för storasystern med yttligare ett barn. Därför beslöt föräldrarna att Wioletta skulle lämnas bort på barnhem.

Där bodde Wioletta från det att hon var 2 år tills hon blev 5 år. Då blev hon adopterad av ett Svenskt par i Landskrona, och där har hon bott sedan hon var 5år. Jag är ändå glad över att jag blev bortadopterad fortsätter Wioletta, för bättre föräldrar än Birgitta och Thomas kan jag inte tänka mig.

                         Wioletta med sin adoptivmamma

Usch, så hemskt det var att läsa denna artikel.

Det är tydligt att en del kvinnor kan bli så störda i huvudet att dom gör vad som helst för att rädda ett dåligt förhållande, t.o.m kidnappar en nyfödd baby från sjukhuset.

När Brenda Batisse 29 år, lämnar sjukhusets BB avdelning.

Utklädd i sjukhuskläder som hon har stulit ifrån ett klädförråd. Lyckades hon lura mamman till den lilla nyfödda baby flickan. Att hon skulle ta med sig babyn för att väga henne, men i stället kidnappade hon babynflickan.

Brenda hade varit gravid men fått missfall ett par månader tidigare, men dolt det för sin make, som fortfarande trodde att hans fru var gravid. Men när slutet på den "falska" graviditeten började närma sig, så förstod Brenda att hon måste handla snabbt, och beslöt sig därför för att kidnappa en annans kvinna barn. Men när den falska sjuksköterskan inte kom tillbaka med babyn till mamman. Så blev det ett massivt sökande efter baby. Övervakningskameror gick igenom och efter 7 timmar hittades baby oskadd hemma hos kidnapparen.

Där även hennes make och och deras två döttar på 5 och 8år. Ovetade om vad deras mamma/hustru hade gjort. Det måste ha blivit en svår chock för hela hennes familj. När det kom fram att hustrun/ mamman hade kidnappat en annans barn. Som till slut överlämnades till den riktiga mamman. Förklaringen varför Brenda utförde kidnappningen var. Ett sista försök hålla ihop sin familj, och rädda sitt dåliga förhållande. Domen för Brenda blev 5 års fängelse.

Skrivet av Sandra 27 juni 2008 klockan 16:46

Tänkte i dag skulle vara en perfekt dag att åka in till inne i Stockholms city, för att shoppa loss lite. Då en del av mina kläder har blivit lite för stora för mig. Tänkte det skulle bli kul att handla lite nya kläder i mindre storlekar. Men en dag som denna, kommer jag nog inte glömma i första taget.

Det började redan på pendeltåget på väg in till stan.

Jag reagerade på en tjej som klev på i Trångsund, och undrade i min nyfikenhet varför hon hade skinnjacka som var knäppt, scarf runt halsen och höga skinnstövlar i denna värme. Fryser den stackars människan i denna värme tänkte jag. Själv satt jag bara med en tunn sommarklänning på mig och tyckte det var varmt.

När jag hade kommit in till stan, så hade jag tänkt gå Drottninggatan, där finns det många fina boutiquer. Men ser till min fasa när jag kom fram till Drottninggatan, att det såg ut som man hade rört om i en myrstack, det var folk överallt det kryllande av dom. Dessa stackars turister med kameran runt halsen och kartan i handen, dom vet ju inte ens åt vilket håll dom ska. Det var rena rama kalabaliken inne i stan idag.

 Jag bet ihop så gott jag kunde, och strosade runt i lite butiker och köpte lite nytt smink och två urgulliga sommarklänningar (kommer lägga upp bilder på dom) 

När jag nästan var färdig inne i stan och skulle passera butiken Buttricks. Där stod det en mamma och småpratade med några väninnor, men hennes lilla son på  3-4 år hade hitttat något roligt att leka med. Den lilla sonen stod och snurrade på ställningen med vykorten på fortare och fortare gick det. Jag tänkte detta kommer att sluta illa. Mamma till sonen verkade inte bry sig så mycket över det som hennes son höll på med, utan fortsatte samtalet med sina kompisar. Hade mamman varit lite mera observant på sin lilla son, så hade hon nog sluppit skämma ut sig. Allt efter att hennes son snurrade fortare och fortare på vykortställningen. Efter ett tag så stod ställningen snart på bara två hjul, och till slut brakade hela ställningen ihop i en hög på marken och alla vykort fladdrade i väg i vinden. Då vaknade mamman till och såg vad hennes son hade ställt till med, hon hade att göra ett tag framöver den dagen.

Efter denna händelse så bestämmde jag mig för att det var dags att åka hem. Så jag börjar gå mot pendeltågsstationen. När jag kommer fram dit så ser jag på ankomsttavlan att pendeltåget står inne. Så jag sätter full fart framåt, springer som en (struts) nedför trapporna för att försöka hinna med pendeln.När jag når det sista trappsteget, så ser jag dörrarna stängas. Så där står man flämtade och svetting och ser tåget gå. Det var bara att slå sig ner och vänta på nästa tåg. Det kommer nog ta ett tag innan jag åker in till city igen, men förresten jag kom på en grej!!!!

Caroline vill ju så gärna gå på Gröna Lund, och det har jag lovat henne att vi ska göra, men bara vi slipper City så är jag nöjd.